Perioden i det kyrkliga året från Påsk till Pingst kallar vi i den Ortodoxa kyrkan för Pentekostarion, efter gudstjänstboken med detta namn. Efter att vi förberetts genom Triodions tid, den Stora och Heliga Fastan och den Heliga Veckan, har vi firat Festernas fest och Högtidernas högtid, det vill säga Jesu Kristi Uppståndelse. Det är genom gudstjänster som vi hemlighetsfullt och ”noetiskt” återupplever händelserna i evangeliet och livet i Kristus blir vårt eget liv, för det är inte vi som lever, utan Kristus som bor i oss. Vi fortsätter i den Heliga Veckans anda, där den kyrkliga åminnelsen av händelserna kring Kristi lidande följer i kronologisk ordning. Kyrkan firar därmed först aposteln Tomas vidrörande av Kristi uppståndna kropp på den åttonde dagen efter Påsk, sedan på den fyrtionde dagen efter Påsk firar vi Hans uppstigande till himmelen och till sist på den femtionde dagen firar vi Pingst, med Andens utgjutande. Från Påsk till Pingst läser vi ur Johannes Teologens evangelium. Johannesevangeliet skiljer sig något från de övriga tre synoptiska Evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) på så sätt att den Helige Johannes lägger tonvikten på Kristi gudomlighet. De tre synoptiska Evangelierna användes som katekes i den Gamla kyrkan och Johannesevangeliet var för de nyupplysta i dopet. På Stora och Heliga Lördagen var den dag i den Gamla kyrkan då katekumener döptes, så att man på Påsken kunde börja läsa ur Johannesevangeliet. Påsktidens fjärde, femte och sjätte vecka betonar Kristi gudomlighet genom Hans förkunnelse för judarna och helanden som utfördes i Salomons tempel under de judiska högtiderna, och Hans uppenbarelse för den Heliga Photini, den samaritiska kvinnan vid Sykars brunn, att Han är Messias. Söndagen mellan Kristi himmelsfärd och Pingst är tillägnad de 318 fäderna från det första Ekumeniska konciliet i Nicaea. När man talar om Hans himmelsfärd, lovade Kristus att inte lämna oss föräldralösa utan att Han skall vara med oss till tidens ände. Det är genom hans Kyrka (som Dödsrikets portar inte ska få makt över), genom mysteriet med den apostoliska successionen som Han är med oss. Vid en biskops konsekration sjunger vi psalmer från Pingstdagen, eftersom biskoparna är efterföljare till apostlarna och densamma Helige Ande som sänkte sig över apostlarna också sänker sig över den som vigs till biskop. Efter Pingstens avslutning (apodosis) så följer den första söndagen när vi läser ur Matteusevangeliet och efter att avslutat läsningarna ur Apostlagärningarna, så fortsätter vi med Pauli epistel till församlingen i Rom. Även om Pentekostarions period avslutas och kyrkoåret fortsätter, så finns ändå en koppling mellan Pingsten och Kyrkans fortsatta liv. Detta sammanhang uttrycks genom åminnelse av alla helgon från alla åldrar och från alla geografiska platser, profeter, apostlar, hierarkier, martyrer och rättfärdiga, varav alla tillbedja den Treenige Guden på ett ortodoxt sätt. Så söndagen efter Pingst är i den Ortodoxa kyrkan Allhelgonadagen. ”Deras röst har” verkligen ”gått ut över hela jorden, och deras ord gå till världens ändar” (Ps 18:4 LXX) ty Kristus är med oss nu och alltid och till tidens ände!