Hem > Den ortodoxa kyrkan och ekumeniken

Trondheimmötet och Charta Oecumenica

Den 19 juni/2 juli 2003 avslutades den Europeiska kyrkokonferensen, KEK:s, generalförsamling i Trondheim, Norge, under Metropolit Jeremies ordförandeskap. Runt 800 deltagare från 126 europeiska kyrkor och 43 anslutna organisationer samlades i den största kyrkliga sammankomsten i Skandinavien sedan Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. KEK:s generalförsamling sammanträder vart sjätte år för att dra upp riktlinjerna inför sitt framtida arbete. Förra mötet var i Graz 1997, där man bl.a. beslutade om att utarbeta ett dokument med riktlinjer för det ekumeniska umgänget. Detta dokument, Charta Oecumenica, presenterades för tre år sedan i Strasbourg och undertecknades av ortodoxa, protestantiska och katolska kyrkor.

Under mötet i Trondheim försökte man nu ytterligare tolka dokumentet Charta Oecumenica och hur förpliktande det ska vara. Som ett resultat beslöts att KEK skall lägga särskild vikt vid att försöka åstadkomma ett närmande mellan de ortodoxa och protestantiska medlemskyrkorna.

Detta dokument är alltså av särskilt intressant om man skall förstå hur de ortodoxa kyrkor tänker som deltar i den s.k. ”ekumeniska rörelsen”. I dokumentet står bl.a.: ”vi förpliktar oss till… att arbeta gentemot [work towards] Jesu Kristi kyrkas synliga enhet i en tro, uttryckt i ömsesidigt erkännande av dopet och evkaristisk gemenskap” (I:1). Man kan fråga sig när vi som ortodoxt kristna slutade att tro på Kyrkans synliga enhet redan här och nu som är ett faktum? Så har den Ortodoxa kyrkan lärt i alla tider, men de ortodoxa som undertecknat detta dokument är alltså av en annan uppfattning.

Vidare kan man läsa i II:5 att ” vi förpliktar oss till…att lära känna och uppskatta gudstjänster och andra former av andligt liv som praktiseras av andra kyrkor.”

Ordet ”ortodox”, som används om vår kyrka, betyder ”rätt lära” eller ”rätt lovsång” och utskiljer oss från andra kristna grupper som lämnat Kyrkan genom århundradena. Man brukar ofta tala om att en spridd missuppfattning av ortodox tro är att den innehåller en serie antaganden som vi håller för troliga eller kanske t.o.m. sanna. Så är dock inte fallet, ortodox tro är, i första hand, en psykoterapeutisk metod för den sjuka själens helande. Ortodox tro är inte att hålla vissa utsagor för sanna utan att leva dessa utsagor. Den som därmed inte antar den ”ordination” som läkaren har anvisat blir därmed inte heller frisk. Med detta är ortodox tro unik och skiljer oss från alla andra kristna samfund. Att vara ortodoxt kristen är alltså att vara på väg, dvs. att starta den ordination som leder till den sjuka själens helande, där slutmålet på vår väg är gudomliggörelse, theosis.

Om man med detta perspektiv skall närma sig uppmaningen i II:5 så innebär det att vi därmed skall försöka lära känna en annan ordination eller metod än den som den Ortodoxa kyrkan lärt från begynnelsen för hjärtats renande. Den kände grekiske teologen Fader John Romanides kommenterar detta på följande sätt: ”En astronom skulle bli chockad över idén att han skulle återförena sig med en astrolog på den grunden att de båda studerar stjärnor och på samma sätt skulle en läkare bli förvånad om någon skulle föreslå att han skulle förena sig med en medicinman på den grunden att de båda sysslar med att bota sjuka. På samma sätt blir en ortodoxt kristen chockerad över när man föreslår att han skall förena sig med någon som inte har samma erfarenhet av hjärtats rening genom bot, bön och fasta.”

För att ytterligare klargöra vad det egentligen handlar om så kan vi ta följande exempel. Om de ortodoxa kyrkor som undertecknat detta dokument menar allvar med att de vill ”lära känna och uppskatta gudstjänster och andra former av andligt liv” då förutsätter det att de vill ”prova nya mediciner” för sin själs frälsning. Frågeställningen blir då varför vi inte har sett några ortodoxa biskopar närvarande när t.ex. den Svenska kyrkan har arrangerat ”kärleksmässor” för homosexuella i Storkyrkan i Stockholm?

I slutet av dokumentet (III:3) talas det om att medlemskyrkorna skall stärka sin gemenskap med ”våra judiska systrar och bröder” och i III:11 om att ”odla relationerna till islam” för att avslutas i III:12 med att tala om ”möten med andra religioner och världsåskådningar”. Ingenstans i dessa sektioner talas det om kristen tro som unik och mission som något eftersträvansvärt. Detta nämns överhuvudtaget inte. Man undrar om inte synkretistiska tankegångar ligger till grund för detta.

Höjdpunkten på detta möte var sedan en ortodox liturgi, celebrerad av ordföranden själv - Metropolit Jeremie -, hållen i Nidarosdômen i Trondheim på söndagens förmiddag. Man kan undra vilken mening en liturgi har för dessa inblandade. Man får ett intryck av att den är en ”show” för nyfikna deltagare, utan missionssyfte och utan ett pastoralt sammanhang.

Mötet avslutades med att KEK beslutade att verka för en fördjupad diskussion om vad som egentligen menas med ”kristna värden”. Samt att fundamentalism skall ses som stridande mot dessa. Man undrar då avslutningsvis vilka som skall utpekas som detta? Är det möjligen så att de som står utanför en sådan här gemenskap och som bekänner sig till en traditionell kristen tro skall utpekas och nu bli ”fundamentalister”?