Hem > Den ortodoxa kyrkan och ekumeniken

Ledare i Ortodoxt kyrkoliv 2004

Vart är den Ortodoxa kyrkan på väg?

För 950 år sedan, närmare bestämt 1054, uppstod åter en allvarlig träta mellan öst och väst. Normanderna hade tvingat de ortodoxa grekerna i det bysantinska Italien att rätta sig efter latinska regler. Patriarken av Konstantinopel, Mikael Kerularios, svarade då med att begära att de latinska kyrkorna i Konstantinopel skulle anta ortodoxa seder och bruk och då de vägrade så stängde han dem 1052. De ”nymodigheter” och brott mot fornkyrklig tradition som de latinska kyrkorna hade introducerat, förutom frågan om påvens maktanspråk och Filioque (se nedan), och som patriarken speciellt vände sig mot var användandet av osyrat bröd i nattvarden. Andra tvistefrågor var frågan om prästernas celibat och vilka fasteregler som skulle gälla. År 1053 beslöt Patriark Mikael att sträcka ut en försonade hand mot den latinska kristenheten och erbjöds sig att skriva in påvens namn i diptykerna igen. En ”diptyk” är en slags bönelista över levande och avlidna patriarker som ett patriarkat erkänner som ”ortodoxa”. Att utesluta en kyrkoledares namn ur diptykerna var det samma som att deklarera att man brutit gemenskapen med denna kyrka. När den nyutnämnde påven Sergius IV skickade sitt brev till Konstantinopel 1009 skrevs hans namn inte upp i diptykerna och det har spekulerats i om huruvida brevet innehöll en trosbekännelse med filioque (tillägget i Trosbekännelsen om att Anden skulle utgå från Fadern och Sonen) och att det skulle vara anledningen till att hans namn inte skrevs upp. Vilket fall som helst så vet vi att trosbekännelsen med det heretiska tillägget som vi kallar filioque användes i Rom 1014 vid kejsar Henrik II:s kröning. Hur som helst erbjöd sig nu Patriark Mikael att uppföra påven Leo IX namn i Konstantinopels diptyker. Som svar på den utsträckta handen skickade påven tre legater till patriarken. När legaterna hade anlänt till Konstantinopel skapade de inte någon behaglig och försonlig stämning. De kastade ett brev till patriarken från påven och drog sig tillbaka utan att utrycka de vanliga hälsningarna. Brevet, som var författat av en av legaterna i påvens namn var dessutom ovänligt i tonen. Efter denna oförskämdhet vägrade patriarken, med all rätt, att befatta sig med legaterna. Då beslöt sig en av påvens legater att skriva en bannbulla och nedlägga på altaret i Hagia Sofia där han bl.a. anklagade patriarkatet för att utelämna Filioque i Trosbekännelsen! Därefter lämnade legaterna Konstantinopel i en hast och återvände till Italien och framställde händelsen som en påvlig triumf. Patriarken och hans synod samlades så och beslöt att lysa legaterna i bann och så var schismen mellan öst och väst ett fullbordat faktum. En process där västerlandet från 800-talet hade ”glidit ifrån” den allmänneliga kyrkan var nu fullbordad.

För 800 år sedan, närmare bestämt 1204, blev sedan den fullbordade schismen mellan öst och väst cementerad och bekräftad. Under det s.k. fjärde korståget övertalades korsfararna av sonen till den avsatte bysantinske kejsaren att istället för att bege sig till det Heliga Landet via Egypten, ta vägen om Konstantinopel för att återinsätta honom och hans far på tronen. Så småningom förlorade korsfararna tålamodet och beslöt sig för att plundra och skövla den då mycket rika staden Konstantinopel. Den Ortodoxa kyrkan kommer aldrig att glömma dessa fruktansvärda dagar av terror iscensatta av män med Kristi kors på sina axlar. Ofattbara kyrkliga skatter, otaliga ikoner och heliga reliker skövlades. Heliga platser vanhelgades. De förstörde det underbara altaret och ikonostasen i Hagia Sofia, kristenhetens då största och mest magnifika kyrka. För att vanhelga kyrkan placerades dessutom en prostituerad på patriarkens tron. Så var nu schismen mellan öst och väst fullständigt cementerad. Dessutom hade västerlandet infört ytterligare liturgiska nymodigheter som stred mot fornkyrklig tradition. Nu hade västerlandet infört en ny doppraxis där man inte längre nedsänkte dopkandidaten i vattnet. Bildkonsten höll dessutom på att förändras. Ikonografin ersattes av tre dimensionell framställning i form av statyer. Den fornkyrkliga teologin ersattes av skolastiken o.s.v.

För 40 år sedan (1964) träffades påven Paulus VI av Rom och Patriark Athenagoras av Konstantinopel i den Heliga Gravens kyrka i Jerusalem. Detta var det första steget mot vad som skulle hända 1965 när, efter det Andra Vatikankonciliets avslutning, samme påve och patriark gemensamt utfärdade en tomos och lyfte den tusenåriga exkommunikationen mellan öst och väst. Man betonade att bannlysningen 1054 var riktad mot speciella personer och en historisk händelse och inte var riktad mot kyrkorna som helhet. Även om det till viss del är sant, är det ändå fråga om en fullständig kapitulation för traditionell ortodox kyrkosyn. Denna kapitulation får sedan sin fullbordan 1993 i och med Barlaamöverenskommelsen mellan den Romersk-katolska kyrkan och patriarkaten av Konstantinopel, Alexandria, Antiokia, Moskva, Rumänien samt de ortodoxa kyrkorna av Cypern, Polen, Albanien och Finland där de undertecknande erkänner varandra som ”systerkyrkor” med giltiga sakrament och apostolisk succession. Det är fullständigt bortom vår förståelse hur företrädare för de ”officiella” ortodoxa kyrkorna kan ha fallit så lågt. Vad har hänt i västerlandet de 1000 år som gått sedan schismen? Har den Romersk-katolska kyrkan förändrat sin teologi? Har motiven för schismen 1054, nämligen Västerlandets avvikande teologi och praxis, upphört? Har det Andra Vatikankonciliet gjort att den Romersk-katolska kyrkans andlighet nu är mer lik den ortodoxa kyrkans? Har påvens maktanspråk, som definitivt var en av tvistefrågorna 1054, i och med dogmen om påvens ofelbarhet i det Första Vatikankonciliet, minskat? Svaren på dessa frågor är givetvis nej.

År 1439 kom de ortodoxa delegaterna hem från det Romersk-katolska unionskonciliet i Florens. Meningen med konciliet var att bryta schismen mellan öst och väst. När delegaterna kom hem frågade allt folket: ”hur gick det?” och ”var den ortodoxa tron segerrik?”. Och när allt folket fick höra att de ortodoxa biskoparna hade kapitulerat och sålt ut den ortodoxa tron för löften om militärt bistånd mot turken som hotade att invadera riket, blev de så förargade att de skapade en atmosfär av revolution i Konstantinopel. Kyrkorna var tomma och prästerskapet vägrade att tjäna de biskopar som skrivit under eller ens bevista deras gudstjänster. Vid den tiden var det endast en biskop som stod upp för den ortodoxa tron och det var Markus av Efesos. Han fick lida för detta ofattbart. Han blev sjuk till kroppen och arresterades och blev inlåst. Han klagade dock aldrig utan fortsatte sitt vittnesbörd. Slutligen fördömde de ortodoxa patriarkerna unionskonciliet.