KYRKONYHETER 1/2000
Ytterligare övergrepp mot den Ryska Utlandskyrkan
Ytterligare ett övergrepp mot vår systerkyrka, den Ryska Utlandskyrkan, har ägt rum under januari 2000. Liksom vid det omoraliska konfiskerandet av det Heliga Treenighetsklostret i Mamre, Hebron 1997 (se Ortodoxt kyrkoliv 1997:3) hade en begäran från Moskvapatriarkatet under patriarken Alexis II:s deltagande i julfirandet i Betlehem kommit att klostret skulle konfiskeras och överlämnas. Byggnaden skall tydligen inte användas till kloster utan är tänkt att bli nytt konsulat för den Ryska regeringen. Chefen för den palestinska säkerhetsstyrkan på Västbanken, överste Jibril Rajoub, hävdade vid konfiskationen att den Ryska Utlandskyrkans monastiker fick välja mellan att ansluta sig till Moskvapatriarkatet eller lämna byggnaden. Två av den Ryska Utlandskyrkans nunnor, syster Maria och syster Xenia, har hittills vägrat lämna områden tills klostret återlämnas till dess rättmätige ägare.
Ärkebiskop Chrysostomos och Biskop Auxentios från Holy Monastery of St. Gregory Palamas i Sverige
I slutet av januari 2000 anlände Ärkebiskop Chrysostomos av Etna tillsammans med Biskop Auxentios av Photiki för en månads vistelse i Sverige. Ärkebiskopen hade ett antal åtaganden vid Uppsala universitet och kunde därmed spendera en tid tillsammans med vår kyrka i Sverige. Förutom de gudstjänster som biskoparna medverkade i hölls också ett längre föredrag hemma hos Peter och Margarita Magneli med många troende närvarande. Ärkebiskopen talade om vår synods ecklesiologiska position inom den ortodoxa kyrkan samt nutida problem som konfronterar henne, i synnerhet den s.k. Phylitismen (tron att man måste tillhöra ett visst folkslag, t.ex. vara grek eller ryss, för att vara rättroende ortodox) och den farliga eskatologin (en felaktig övertro till de yttersta tiderna).
Moder Kyprianes insomnande i vår Herre
Strax efter midnatt på måndagens morgon, de Heliga änglarnas dag, den 15/28 februari 2000 insomnade Moder Kypriane, abbedissa vid de Heliga Änglarnas kloster Afidni Attikis (Grekland) i en ålder av 92 år. Hon hade varit nära döden i flera veckor och knappt en vecka före sitt insomnande sade läkarna att hon endast hade några timmar kvar att leva. Vår Metropolit Kyprianos sade då till henne att det skulle bli svårt för alla att komma på hennes begravning förrän måndagen därefter då flera tillresande gäster var att vänta från utlandet, däribland abbedissan från Heliga Elizabeth, the Grand Duchess of Russia Etna (USA), som är ett metochion till Heliga Änglarnas kloster och Ärkebiskop Chrysostomos och Biskop Auxentios (båda också från USA) som var att vänta från Bulgarien, där de varit på besök efter sin vistelse i Sverige. På söndagens kväll efter det att Metropoliten besökt henne och gett henne välsignelse att avsomna så somnande hon såsmåning om in när söndagen övergått till måndag, den dag som bär som firningsämne klostrets namn. Begravningen kunde så äga rum på måndagen med närvaro av en stor mängd troende och fyra biskopar. Efter begravningen togs Moder Kyprianes kvarlevor i procession till den nya kyrkan som är under uppförande och till dess källare där det finns ett kapell tillägnat den Helige Johannes av Shanghai och San Francisco. I detta kapell hade en grav beretts, med välsignelse från Metropoliten, så att nunnorna i klostret alltid må minnas i sina dagliga gudstjänster i kapellet där sin andliga Moder och hennes kamp för deras andliga välfärd.
Moder Kypriane vördades under hennes liv som en mycket helig kvinna. Efter ett yrkesverksamt liv som kirurgsjuksköterska antog hon klosterlivet i sextioårs åldern och grundade de Heliga Änglarnas kloster med Metropolit Kyprianos som sin andlige Fader. Klostret har idag 22 nunnor, med fem nationaliteter, och två metochion utanför Grekland varav ett i Sverige, Heliga Philothei ortodoxa kloster. Systrarna i Heliga Änglarnas kloster skrev ofta ned sin abbedissas andliga råd och ur dessa böcker hämtar vi följande exempel på ett råd som i allra högsta grad är något för alla att ta till sig: "Döm aldrig någon för en svaghet, om Du inte är säker på att Du själv har kommit över och bemästrar denna svaghet. Endast då har Du rätt att nämna en svaghet åt någon och då endast i fördjupad kärlek till den människan." Den nya abbedissan, Moder Taxiarchia, introniserades straxt efter Gudaföderskans bebådelses firande 2000.
Arkimandrit Johannes vigd till biskop
Arkimandrit Johannes Agiokyprianites, vår kyrkoherde vid de Heliga Konstantin och Helena ortodoxa kyrka, Vårberg (Stockholm), konsekrerades till titulärbiskop av Makaroupolis vid de Heliga Kyprianos och Justina kloster, Fili (Athen) Grekland, på Förlåtelses söndag, då vi tog farväl till mjölkprodukter, 28 februari/12 mars 2000. Konsekrationen ägde rum i den lilla temporära kyrkan som byggts upp framför klostrets katholikon (huvudkyrka) som skadats så pass svårt av jordbävningen i höstas att den nu är riven och på vars mark en ny och större kyrka nu håller på att uppföras. Konsekratörer var Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, Ärkebiskop Chrysostomos av Etna och Biskop Mikael av Nora. Deltog gjorde också Biskop Chrysostomos av Christianoupolis, Biskop Ambrosios av Methoni, Biskop Angelos av Salona, Biskop Auxentios av Photiki och Biskop Symeon av Lampsakos. Biskop Johannes kommer även fortsättningsvis, såsom hjälpbiskop till Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, tjänstgöra som kyrkoherde vid vår församling och exark för vår synod i Sverige. Från församlingen i Stockholm närvarade vid konsekrationen 6 lekmän och en präst.
Hur gick då biskopskonsekrationen till? Efter lördagens vesper samlades biskoparna till synod för val av ny biskop. Under synoden ägde den lilla Minyma rum, som är den första ritualen vid en biskopsvigning. Efter valet kallas biskopskanditaden in och bekräftar att han accepterar valet. Efter att biskopskandidaten tagit välsignelse från synodens biskopar går man tillsammans till klostrets huvudkyrka, katholikon, för den stora Minyma. Denna gudstjänst leds av biskopskandidaten och består av inledningsbönerna, en ektenia och en slutvälsignelse. Därefter läser synodens sekreterare upp synodens beslut angående valet av en ny biskop och beslutet signeras av alla närvarande biskopar. Dagen efter, på söndagen, efter den stora doxologins sjungande i orthros (morgongudstjänsten) träder biskopskandidaten förd av två diakoner till en pulpet där evangeliet finns lagd. Biskopskandidaten är iklädd epitrachilion och phelonion med kors och som huvudbonad kalimavka och munkslöjan. Synodens överhuvud frågar: "Vilket är Ditt ärende?", på vilket han svarar och får så frågan "Vilken är Din tro?" som han besvarar med den Niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen samt en längre utläggning av den. Biskopskandidaten led så av två diakoner till den presiderande biskopen för att ta välsignelse och handpåläggning. Han led så tillbaka. Två präster leder honom så till den andre av de tre konsekrerande biskoparna. Till sist leder två nya präster biskopskandidaten och för honom till den tredje konsekrerande biskopen. Efter det begynner den Gudomliga liturgin. Efter Trishagion leds biskopskandidaten fram till altaret och under det att kören sjunger leds han av alla närvarande biskopar hållande varandra i händerna likt en kedja med biskopskandidaten i mitten tre gånger runt altaret kyssande altarets hörn. Sedan knäfaller biskopskandidaten framför altaret och det Heliga Evangeliet placeras över hans huvud med texten nedåt. Alla biskopar håller i Evangeliet då presiderande biskopen läser bön över honom. Sedan ställer han sig strax innanför de Vackra dörrarna. Altartjänarna kommer så med sakkos som presiderande biskopen får och håller upp för folket ropande: "Axios!" ([Han är] värdig!). Den andra biskopen gör likaledes med epigonation och den tredje biskopen med kronan. Sedan kommer andra biskopar med kors, engolpion och ravdon (stav). Den nykonsekrerade biskopen får så dikirion och trikirion och välsignar de troende. Mot slutet av den Gudomliga liturgin håller så den nye biskopen sitt tal. Nedanstående tal hölls av Biskop Johannes:
På denna dag, den viktigaste dagen i mitt liv, ber jag om era böner. Jag känner mig djupt ovärdig att få mottaga utnämningen till biskop, men jag känner också en stor sinnesfrid och ett stöd från er alla.
Ända sedan jag för första gången mötte Metropoliten har han väglett mig till fullheten i ortodoxin genom sitt heliga exempel i noggrannhet i tron och i kärlek. Dessa två delar i vår tro återfinns till fullo i hans person.
Heliga Synodens biskopar, tillsammans med de troende, har hjälpt mig att stå stark i min tro genom deras lydnad till Metropoliten och deras trofasthet i den Heliga ortodoxin. I avlägsna Sverige, där vi finns långt borta från ortodoxins centrum, är vår kamp svår. Men genom er lojalitet till Metropoliten och vår Heliga Synod, har ni fått oss att känna oss förenade med er. Ty när också vi visar vår lojalitet till Hans Eminens och vår Synod, blir vi ett med er. Och sålunda, genom denna kärlek som förenar oss, kan vi ta styrka från er, känna er vänlighet och er erfarenhet i tron.
Min avlidna fru, Moder Parthenia som dog som schemanunna, har också varit en förebild som har hjälpt mig. Utan hennes stöd och kärlek, skulle jag inte ha varit den jag är idag. Hon blev en förebild för mig, och i munklivet är jag fortfarande hennes lärjunge, då hon undervisar mig från den andra världen. Även, min dotter, som är nunna i vårt exarkat i Amerika under Ärkebiskop Chrysostomos och Biskop Auxentios, har inspirerat mig. Ärkebiskop Chrysostomos har sagt mig, att hon är en av de bästa av nunnor; en god ikonmålare och körledare i klostret. Hon blir därför ett exempel som jag kan följa.
Slutligen, skulle jag vilja säga något om vårt vittnesbörd i Sverige. Innan jag lämnade Sverige, berättade en grek som besöker vår kyrka, att den nykalendariska biskopen och en munk från Heliga berget Athos har uttalat att jag är en schismatiker och anklagar vår Heliga Synod att den upprättar en kyrka inom Kyrkan.
Om vi tittar på ordet schismatisk, ser vi att det kommer av ordet ”att avskilja”. Jag är inte avskild från ortodoxin och Kyrkan. I den meningen, vill jag bestämt hävda att jag inte är en schismatiker, utan i förening med Gud och Kyrkan. JAG ÄR avskild från fördömelse, skvaller och kritik från mina bröder. Gud förbjude mig att jag någonsin skulle nämna nykalendaristernas namn. Gud förbjude, i Kristi namn, att jag skulle anse mig värdig att döma andra. Gud förbjude mig att jag skulle fördöma uppriktiga människor. Detta är inte varför jag tjänar Kristus. Därför ÄR JAG en schismatiker, om därmed menas att jag har avskilt mig själv, följande mitt samvete, från dem som inte predikar kärlek och som, istället för att önska att förena Kyrkan i Sanning och Helig Tradition, vill åtskilja den genom att nämna andra personer och genom att döma sina bröder.
Så vårt vittnesbörd: Vi är inte en kyrka inom Kyrkan. Vi är liksom kärnan i en levande cell. Denna kärna ger liv åt resten av cellen. Och trots att den är avskild från den övriga cellen av en vägg, ett membran, är ändå en del av cellen. Vi är ortodoxa. Med vår Herres ord, är vi en ”liten flock” inom Kyrkan. Vi är de troendes kärnhus som alltid har förnyat ortodoxin inifrån. Och vi finns inte utanför Kyrkan, absolut inte. Genom att vara kärnhuset som förnyar Kyrkan, är vi per definition inom den: vid dess hjärta och dess centrum. Måtte Gud förlåta dem som tänker annorlunda och som fördömer oss.
Jag lovar, i min tjänst under Metropoliten och vår Synods biskopar, att visa dem som hatar mig, kärlek. Att tacka dem som förtalar mig, visa tacksamhet för deras förtal. Att kyssa mina fiender som om de vore mina vänner. Att först fördöma mina egna fel och överse med mina medmänniskors fel. Att vara lojal mot Metropoliten och den Heliga Traditionen, innefattande festkalendern som upprättades av de Heliga Fäderna. Att arbeta för Kyrkan och inte åt mig själv. På så sätt, ovärdig som jag är, vill jag efterlikna Apostlarna. Och eftersom Apostlarna efterliknade Kristus, vill jag vandra, ehuru ovärdig, i vår Frälsares fotspår, Han som uppmanade oss att göra allt det som Han gjorde och att göra det i Hans namn. Om jag håller alla dessa löften, kommer jag att vara i Kristus. Och om jag är i Kristus, är jag utan tvekan i ortodoxin, eftersom den Ortodoxa Kyrkan är Vår Herres Sanna Kropp.
Måtte alla våra fiender och de som hatar oss veta att vi älskar dem. Och måtte de betrakta mitt ödmjuka arbete i Sverige och se att genom konvertering av människor in i ortodoxin, och att betjäna ortodoxa invandrare i landet, har jag ej handlat fel. Jag hoppas att min tjänst som biskop, utöver allt detta, skall vara en handling i kärlek. Om så blir, kommer jag att bli en värdig tjänare och efterföljare till vår Metropolit och vår biskopssynod. Jag är ingenting av mig själv. Men genom Metropolitens, mina medbiskopar och ni, Guds Folk, det Kungliga Prästerskapet, kan jag bli någonting. Måtte Den Helige Anden vägleda mig till att bli vad jag bör vara.
Än en gång, ber jag om era heliga böner.
På konsekrationsdagens afton hölls det ett föredrag i det "andliga centret" i Athen. Metropolit Kyprianos talade till de troende om den Stora fastans innebörd. Sedan följde en konsert med grekisk folkmusik framförd av gruppen Orthodoxis paradosis till den nykonsekrerade biskopens ära. Det hela blev en mycket festlig avslutning på den högtidliga dagen och en fin ingång till den Rena måndagen och den Stora fastans begynnelse.
För de som är nyfikna på hur och varifrån man får en biskops säte ifrån när det gäller en titulärbiskop så kan vi berätta att det går till enligt följande: Biskoparna väljer ut tre säten som fanns i historisk tid men som ingen innehar idag. Detta är mycket viktigt eftersom det i princip är ett brott mot kanon att utse mer än en biskop över varje ort. Sedan lottar synoden vilket säte man skall förlänas. Synodens lott för Biskop Johannes räkning föll på Makarioupolis, som en gång var ett stift på ön Lesbos, strax utanför Turkiet, i historisk tid.
Biskop Johannes biografi
Biskop Johannes föddes den 31 januari 1930 nära Rotterdam i Nederländerna. Hans föräldrar var bönder och reformerta till tron. När Biskop Johannes gick i grundskolans högstadium konverterade han till den Romersk-katolska kyrkan mot sina föräldrars vilja och anslöt sig så småningom till Fransciskanerklostret i Weert Limburg i en ålder av nitton år 1949. Vid klostret slutförde han de teologiska studier han anmodats och gick även igenom ett treårigt program i konstvetenskap genom Écoles des Beaux-Arts i Paris. Han tog så småningom ett certifikat i konstrestaurering. Genom sina konststudier kom han i kontakt med ikonografin och blev intresserad av den Ortodoxa kyrkan. Efter en kris i tron i samband med det Andra Vatikankonciliet lämnade han den romersk-katolska tron och flyttade 1965 till Sverige, där han så småningom gifte sig med Monica Johannesson. Tillsammans fick de två barn, Anders och Cecilia, och 1973 konverterade hela familjen till den Ortodoxa kyrkan. 1976 vigdes Biskop Johannes till diakon av Metropolit Irinei, som då tillhörde den "Fria Serbiska kyrkan", som nu är återförenad med det Serbiska patriarkatet. 1977 upphöjde Metropolit Irinei honom till Presbyter och gav honom i uppdrag att betjäna de serbiska församlingarna i Stockholm och Malmö. 1985 då Biskop Johannes var bekymrad över den serbiska kyrkans ekumeniska aktivitet och vissa pastorala problem vädjade han att bli mottagen av Metropolit Kyrprianos till den Heliga Motståndssynoden, vilket också skedde. 1990 tilldelades Biskop Johannes en Theol. Lic. av Center of Traditionalist Orthodox Studies, Etna (USA) för uppsatsen "History and Idea of the Holy Icon in the Orthodox Church". 1988 gick Biskop Johannes dotter i kloster vid St. Elizabeth, the Grand Duchess of Russia i Etna (USA) och är nu schemanunna under namnet Justina. Alldeles före Biskop Johannes Presbytera insomnade i början på 1999 vigdes hon till det stora schemat under namnet Parthenia. Biskop Johannes själv tonsurerades till munk 19 april / 2 maj 1999. Fyra dagar senare upphöjdes han till Arkimandrit. Biskop Johannes konsekrerades till titulärbiskop av Makaroupolis vid de Heliga Kyprianos och Justina kloster, Fili (Athen) Grekland, på Förlåtelses söndag, 28 februari / 12 mars 2000.