hem > nyheter

KYRKONYHETER 2/2000

Religionstillhörighet slopas på grekiska ID-kort

Greklands motsvarighet till den svenska datainspektionen har gett direktiv om att uppgiften om vilken religion man tillhör skall slopas på alla grekiska identitetshandlingar, som krävs av alla greker som fyllt 14 år. Grekland är det enda EU-land som följer en sådan praxis och socialistregeringen vill slippa att bli fälld vid Europadomstolen för att landet inte respekterar religionsfriheten. Europadomstolen drar paralleller med att judar under andra världskriget tvingades att bära judestjärna som identifikation på religions- och rastillhörighet och att grekiska myndigheter kräver uppgift om religionstillhörighet på sina ID-handlingar. I Grekland är ortodox tro, som bekant, statsreligion och statskyrkans ledning befarar att åtgärden innebär en första ändring i relationen till staten och att det sedan skall komma andra påbud där grekisk-ortodox tro relativiseras, t.ex. i skolans värld. Man befarar att detta är första ledet i en sekularisering av samhället, där ikoner inte kommer anser lämliga på offentliga platser etc.

Den pågående diskussionen är intressant och visar på att Grekland också befinner sig i en brytningstid i ett allt mer framväxande pluralistiskt och sekulariserat samhälle. Vi som tillhör en minoritet i den ortodoxa världen och som ortodoxt kristna i Sverige måste lära oss att uppskatta den frihet vi ändå har som garanteras av ett demokratiskt samhälle. Den stund denna frihet skulle inskränkas bör vi protestera, ty vi bör uppmuntra och stödja friheten, då vi faktiskt har denna frihet att tacka för att vi kan bedriva religiös verksamhet här. Vi skall minnas att religionsfrihet faktiskt är ett nytt begrepp i mänsklighetens historia. På femtiotalet förföljdes gammalkalendariker i Grekland med polismakt. På femtiotalet kunde inte en gammalkalendariker bli lärare i Sverige. Vi må aldrig glömma det. Och inte skulle vi väl vilja ha ID-kort där det står gammalkalendariker vare sig i Grekland eller Sverige - till vilket syfte?

Moskvapatriarkatet vilseleder

Det har kommit till vår kännedom att Moskvapatriarkatet på sin hemsida sänt ut ett pressmeddelande om att Alexander Nevskij församlingen i Köpenhamn, Danmark, "upptagits i Moskvapatriarkatets jurisdiktion". Sedan två år tillbaka har Moskvapatriarkatet försökt etablera en församling i Köpenhamn med samma namn som vår systerkyrkas, den Ryska Utlandskyrkans (ROCA), församling i Köpenhamn. Man kan inte annat än tolka detta som en provokation från Moskvapatriarkatets sida. Vår systerkyrka församling förfogar dock alltjämt över den historiska Alexander Nevskijkyrkan på Bredgade och tillhör alltjämt den Ryska utlandskyrkans jurisdiktion. Det är kanske tänkt från Moskvapatriarkatets sida att man med detta pressmeddelande skall ge ett intryck av att vår systerkyrkas församling i Köpenhamn har bytt jurisdiktion, men så är alltså inte fallet. Utan vad vi beskådar är alltså endast ytterligare ett försök från patriarkatets sida att vilseleda och förvirra. Ortodox Tidning, en privatägd tidning i Sverige utan jurisdiktionell hemvist, försöker i sin skildring av detta ge sken av att den övergång som skedde för många år sedan av denna församling från den s.k. Parisjurisdiktionen till den Ryska Utlandskyrkan skett under kuppartade former och om nu en övergång till Moskvapatriarkatet skett så skulle det svenska talesättet "svinhugg går igen" besannats. Församlingar, kyrkobyggnader och jurisdiktionsbyten är dock komplicerade affärer. I de fall där oklara stadgar finns kan sådant faktiskt ske på juridiskt korrekta grunder och kan som sådana i civil rätt aldrig betraktas som "kupper". Vår systerkyrka har många, segdragna och mycket sorgliga erfarenheter av detta, där historiska och andligt värdefulla byggnader och föremål gått förlorade p.g.a. oklara ägandeförhållanden. Speciellt smärtsamt har de senaste "kupperna" mot den Ryska Utlandskyrkan varit som planerats och genomförts av Moskvapatriarkatet i det Heliga Landet, där man använt sig av stat, i detta fall den Palestinensiska autonomin, för att tillskansa sig egendom, som man inte skulle kunna fått annat än genom statlig konfiskation. 

Nya uppdrag

Med välsignelse från Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili utsågs den före detta kyrkoherden över den Helige Juvenaly kyrka i Houston Texas, Protopresbyter David Cownie, till ny kyrkoherde över de Heliga Kyprianos och Justina församling i Etna, Kalifornien. Fader David är känd i Sverige genom Moder Parthenias (Matoushka Monikas) översättning av hans bok "Ledning till ett ortodoxt liv", som gick som följetong i Ortodoxt kyrkoliv. Fader Davids ena dotter är novis i Heliga Elisabeths kloster i Etna.

Serbisk ortodox biskop ordförande för Sveriges Kristna Råd

Med sorg har vi nåtts av nyheten att den serbisk-ortodoxe biskopen av Skandinavien och Storbritannien Hans Nåd Dositej (Motika) har valts till ordförande för Sveriges Kristna Råd.

Vi får ofta frågan varför vi inte koncelebrerar med andra ortodoxa kyrkor som följer den gamla kalendern. Vi svarar på denna fråga att inte alla kyrkor som följer den gamla kalendern är vad vi anser vara "gammalkalendariker". För oss är det motstånd vi bedriver inte endast motiverat av att vi är motståndare till den nya kalendern. Den nya kalendern är endast en symtom av ett nytt och farligt tänkande som sprider sig såsom ett virus i hela den Ortodoxa kyrkan. Sjukdomen som vi gör motstånd mot är kompromisser med vad den Niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen bekänner sig till att vi tror på "EN, enda, helig, apostolisk och allmännelig kyrka". Detta är det trosmedvetande den Ortodoxa kyrkan alltid haft och som idag i olika grad ifrågasätts av företrädare utanför de systerkyrkor vi har nattvardsgemenskap med.

Sveriges Kristna Råd (SKR) presenterar sig själv som en "öppen ekumenisk mötesplats för kyrkorna i Sverige". Man använder begreppet "kyrkorna tillsammans". Dessa kyrkor skall sedan tillsammans komma samman för att "söka, uttrycka och fördjupa den kristna enheten" och tillsammans "dela erfarenheter och… visa omvärlden den tro som förenar och utmanar".

I §2 i sina stadgar klargörs rådets syfte i 4 punkter. Det kan vara av klargörande natur att kommentera dessa för att visa på att en ortodox kyrka aldrig kan vara medlem i en sådan organisation utan att kompromissa med ortodox trosbekännelse och förbryta sig mot heliga kanones.

Den första punkten fastslår att rådets syfte är "att vara uttryck för och verka för kristen enhet". En "paraply-organisation" för flera i sig disparata trosinriktningar kan aldrig vara ett utryck för enhet. Det vore som att säga att den ortodoxa kyrkan vore överens med monofysiter eller dyofysiter eller andra heretiker under de ekumeniska konciliernas tid, på den grunden att de alla "med Bibeln som grund utifrån olika traditioner bekänner den treenige Guden" (§1 i SKR:s stadgar). Den ortodoxa kyrkan har ingen enhet med de som inte delar samma tro. Att sedan tala om att "verka för enhet" förutsätter att man utgår ifrån en "gren-teori", som vår systerkyrka, den Ryska Utlandskyrkan, heresiförklarat med ett Anathema att uppläsa vid ikonprocessionen på Ortodoxins söndag. I detta sammanhang måste vi nämna att fler än 280 fromma präster, munkar och nunnor i Serbien skrev en skrivelse till den Serbisk-ortodoxa kyrkans heliga synod 1996 och begärde att de skulle anta samma formel som vår systerkyrka och dra sig ur den ekumeniska rörelsen. "Gren-teorin" innebär att man antar att alla kyrkor och samfund är likt ett träd med många grenar. Grenarna är i sig åtskilda men de har samma stam och rot som når hela trädet med sin sav. Dvs. de olika kyrkorna och samfunden har alla mystiskt del i en och samma stam, som är Jesus Kristus. En sådan tro är för en ortodoxt kristen oförenlig med den Niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen, vilket vi ovan förklarat.

Den andra punkten fastslår att rådets syfte är "att främja ett gemensamt kristet vittnesbörd i ord och handling". Vi undrar här hur detta är möjligt då den Ortodoxa kyrkan inte har samma tro som de övriga samfunden. Om man inte har samma tro, hur kan man då framställa ett gemensamt vittnesbörd i t.ex. etiska frågor? De protestantiska samfunden har ofta mycket annorlunda åsikter än den Ortodoxa kyrkan. Vi ligger mycket närmre de s.k. bibeltroende protestantiska samfunden som inte vill ha något med den ekumeniska rörelsen att göra, av samma skäl som vi. Vi kan t.ex. nämna partnerskap för homosexuella, välsignelse under vigselliknande förhållanden av sådana "äktenskap" och abort.

Den tredje punkten fastslår att rådets syfte är "att vara en mötesplats för kristna kyrkor, samfund och församlingar för gudstjänst, bön, dialog, samråd och samverkan". Förutsättningen för gemensam bön i den Ortodoxa kyrkan kan sammanfattas i sentensen lex credo, lex credendi, vilket betyder som vi ber, så tror vi. Förutsättningen för gemensam bön är alltså gemensam tro. Av dessa skäl har våra heliga fäder lagfäst kanones för att skydda tron. Som exempel kan vi ta den 45:e Apostoliska kanon som säger: "Låt en biskop, präst eller diakon som bett tillsammans med en heretiker, även om det kan låta oskyldigt, exkommuniceras". Den 65:e kanon fortsätter: "Om en präst eller lekman går in i en gudstjänstlokal tillhörande en heretiker [för att be med dem] avsätt och exkommunicera honom". Detta innebär att det är omöjligt för en ortodox att delta under sådana premisser utan att exkommunicera sig själv med sitt handlande. Dessutom bör vi reflektera över hur denna mötesplats för bön utgestaltas. Det är väl knappast så att de övriga kyrkorna deltar i en ortodox moleben eller någon annan normal ortodox gudstjänstform, utan de ortodoxa skall anpassa sig i protestantisk gudstjänstform och fromhetsliv, vilket för oss är främmande.

Den fjärde och sista punkten talar om att rådets syfte är "att vara ett samlande och samordnande ekumeniskt organ på det nationella planet". Vad detta gagnar vår heliga ortodoxa tro kan man stilla undra över. Vi anser inte att det i sig är fel att följa med nutida icke-ortodox debatt utan t.o.m. nödvändigt då vi tillhör en minoritet i Sverige. Det är vidare viktigt att tillsammans med andra samfund utbyta information av praktisk natur. Mötesplatser för detta är viktigt. Men sådana mötesplatser skall inte innebära att vi måste kompromissa med vår tro för att komma samman. Vad vi förstår skulle en observatörsstatus i Sveriges Kristna Råd ge den Ortodoxa kyrkan en sådan möjlighet där den har möjlighet att delta på sina premisser.

När det gäller den Serbisk-ortodoxa kyrkan så kan vi bara beklaga faktum och låta den serbiske prästmunken Fader Sava från Decaniklostret kommentera: "De ortodoxt kristna i Serbien tänker inte längre tolerera ekumenismens heresi. Den Helige Savas kyrka kommer fortsätta att växa i de Heliga fädernas och i de Heliga synodernas anda endera med alla sina biskopar eller utan några av dem"

En förebild för alla serbisk-ortodoxt kristna: Den välsignade Fader Justin (Popovitch), arkimandrit av Chelije (1894-1979), som mot slutet av sitt liv slutade att åminna sin kyrkan överhuvud, Patriark German, i den Gudomliga liturgin och konsekvent vägrade att koncelebrera med honom, pga. hans deltagande i den ekumeniska rörelsen. Patriark German blev vald till en av Kyrkornas världsråds presidenter vid mötet i Uppsala 1968, om vi inte missminner oss. När detta skedde skrev den välsignade Fadern: "Vad det nödvändigt, jag undrar, för den Ortodoxa kyrkan…att bli så monstruöst förödmjukad av hennes representanter… Detta är ett förräderi av ortodox tro, så att man aldrig hört på maken!" (Glasnik [Belgrad], nr 8, 1968, s. 168). Fader Justin handlade här på samma sätt som vi gör när vi t.ex. inte åminner den nuvarande Patriarken av Konstantinopel. Samtidigt skall man hålla i åminnelse att Fader Justin insomnade före Patriark Barthololeos tid. Man kan undra vad han skulle sagt idag när det blivit standard för den Ortodoxa kyrkans representanter i den ekumeniska rörelsen att ha bönegemenskap med heretiker, när avtal skrivs under där man kallar icke-ortodoxa kyrkor för "systerkyrkor" (angående den Romersk-katolska kyrkan i Balamand 1993) och uppmuntrar nattvardsgemenskap med monofysiter, som klart fördömts av det fjärde ekumeniska konciliet i Kalcedon 451 (Chambesy avtalet 1990)?