Nyheter

KYRKONYHETER 2/2004

Vår systerkyrka, den Ryska utlandskyrkan,
sände en delegation till Moskvapatriarkatet

En officiell delegation från den Ryska utlandskyrkan, under ledning av dess överhuvud Metropolit Lavr, har under maj 2004 besökt Ryssland på inbjudan av Moskvapatriarkatet.

Den 1/14 maj 2004, då delegationen anlände Moskva, hade Metropolit Lavr ett möte med Patriark Alexij II av Moskva och hela Ryssland. Samtalet skedde enligt uppgifter i media i en varm atmosfär av ömsesidig vilja till samförstånd. Följande dag var delegationens medlemmar närvarande under den gudstjänst som patriarken förrättade i Butovo - den plats där otaliga martyrer under den kommunistiska regimen avrättats, bland dem många som nu helgonförklarats. Delegationen avlade också ett pilgrimsbesök i Donskoj-klostret och Danilov-klostret, i helige Sergijs Treenighetskloster samt helgedomarna i Moskvas Kreml.

Den 4-5/17-18 maj hölls överläggningar i Moskva mellan den Ryska utlandskyrkans delegation och en delegation från Moskvapatriarkatet. Den 18 maj skedde överläggningarna under ordförandeskap av Moskvas och hela Rysslands patriark Alexij II.

Under överläggningarna uttrycktes en gemensam önskan från Moskvapatriarkatet och den Ryska utlandskyrkan att försöka överbrygga den tragiska splittring som uppstått som resultat av revolutionen och det ryska inbördeskriget, och att försöka nå fram till ett återupprättande av den eukaristiska gemenskapen och kanoniska enheten mellan kyrkorna.

En viktig roll för 1ösandet av de olika problem som förhindrar återupprättandet av full gemenskap, har anförtrotts åt de kommissioner som i december 2003 inrättades av Moskvapatriarkatets kyrkoledning respektive av den Ryska utlandskyrkan. Kommissionerna, som tidigare arbetat var för sig, har nu inlett sitt gemensamma arbete. Kommissionerna har fått i uppdrag att, med utgångspunkt i den ryska kyrkans historiska erfarenhet och de uppgifter som kyrkan i dag står inför, arbeta fram gemensamma uppfattningar rörande följande ämnen:

principer för kyrkans och statens inbördes förhållande, i enlighet med kyrkans lära;
principer som motsvarar kyrkans traditioner i fråga om ortodoxa kyrkans relationer till icke-ortodoxa samfund samt till interkonfessionella organisationer,
den Ryska utlandskyrkans ställning som självstyrande del av den Ryska ortodoxa kyrkan;
de kanoniska villkoren för att upprätta den eukaristiska gemenskapen.

I kommissionernas uppdrag ingår att förbereda en gemensam deklaration i dessa principiella frågor, som avspeglar den nutida uppfattningen om dem inom såväl hemlandets kyrka som Ryska utlandskyrkan. En sådan deklaration skall underställas kyrkoledningen för Moskvapatriarkatet och för den Ryska utlandskyrkan för stadfästande.

Det bedömdes nödvändigt att fortsätta de gemensamma vetenskapligt historiska studierna av de kyrkliga händelserna under 1900-talet, och i synnerhet att närmare utforska de heliga Nya martyrernas och bekännarnas asketiska gärningar samt erfarenheterna från kyrkans existens under förföljelser från gudsfientliga regimer.

Överläggningarnas deltagare vittnade med glädje om en ökande inbördes förståelse i bedömningen av de frågor som i det förgångna utgjorde orsak till splittring, men de betonade också vikten av att avhålla sig från sådana steg som kan skada den fortsatta processen av närmande, i synnerhet från att uttrycka fiendskap. Ett särskilt ansvar åvilar i detta avseende prästerskapet och företrädare för kyrkliga institutioner.

Den Ryska utlandskyrkans delegation under ledning av Metropolit Lavr samt den grupp av pilgrimer som åtföljde den, var den 6/19 maj närvarande vid invigningen av den Livgivande Treenighetens katedral, tillägnad 1000-årsminnet av Rysslands kristnande, samt på Kristi himmelsfärdsdag den 7/20 maj vid patriarkens gudstjänst i den s.k. Stora himmelsfärdskatedralen i Moskva.

Den 6/21 maj avreste delegationen till Ekaterinburg, för att bedja vid platsen för de kejserliga Lidandesbärarnas martyrdöd. Delegationen besökte också S:t Petersburg, Sarov, Diveev och Kursk. Delegationen avreste från Ryssland den 15/28 maj.

Med anledning av den stora turbulens som vår systerkyrkas besök i Moskva orsakat hos gammalkalendariker i Grekland och i diaspora har vår synod av biskopar beslutat att skriva en encyklika om saken som återges nedan

Heliga Motståndssynoden och den Ryska utlandskyrkan

Kommentar rörande närmandet mellan Ryska utlandsskyrkan (Russian Orthodox Church Outside Russia) och Moskvapatriarkatet.

A. Den Ryska utlandskyrkan

Den Ryska utlandskyrkan är en del av den Ryska kyrkan som flydde efter revolutionen 1917 och som förskingrades i Europa, Amerika, Asien och Australien. Den fastställdes på kanonisk grund med bifall från den helige Tikhon, patriark av Moskva och hela Ryssland (1919, 1920, 1922), samt från patriarken av Konstantinopel (1920) och från den Serbisk-ortodoxa kyrkan som härbärgerade den (1921-). Den Ryska utlandskyrkan har inte haft någon gemenskap med Moskvapatriarkatet på grund av dess relationer till den ateistiska och kyrkofientliga Sovjetregimen. En relation som fullt inrättades efter Patriark Tikhons död 1925, då metropolit Sergij av Nizjegorod, som regeringen tillsatt som locum tenens på den tomma patriarktronen, gjorde sin ökända trohetsdeklaration till Sovjet 1927 (sergianism).

Den Ryska utlandskyrkan bildade som ett resultat av detta en egen synod med egen jurisdiktion som presiderades av metropolit Antonij (+1936), Anastasij (+1965). Filaret (+1985), Vitalij (pensionerad 2001) och av för närvarande metropolit Lavr (oktober 2001-). Alltså utgör den Ryska utlandskyrkan den fria delen av den historiska Ryska kyrkan och bevarade dess rika kyrkliga arv. Av denna orsak var den Ryska utlandskyrkan redan från början motståndare till innovationens och reformens anda samt ekumenismen. Den har alltid följt den traditionella kyrkokalendern, och år 1983 utfärdades av den Ryska utlandskyrkans synod en fördömelse av ekumenism.

Denna hållning ledde till att den Ryska utlandskyrkan stegvis, särskilt efter andra världskriget och tydligt efter år 1965, upphörde all gemenskap med övriga ortodoxa lokalkyrkorna, med vilka den tidigare hade bevarat officiella eller inofficiella relationer till.

B. Relationer med grekiska gammalkalendariker

År 1960 i Förenta Staterna och år 1962 i Grekland vigde den Ryska utlandskyrkan biskopar åt gammalkalendariker, som efter kalenderbytet år 1924, hade organiserat sig som en separat kyrklig gemenskap.

Den Ryska utlandskyrkans Heliga Synod erkände dessa vigningar år 1969 och beslutade då att ingå i full gemenskap med dem. De grekiska gammalkalendarikerna var vid denna tid enade under den minnesvärda Ärkebiskopen Auxentios, med vilken den Ryska utlandskyrkan dock senare bröt med år 1978, med anledning av kanoniska överträdelser från grekernas sida.

Under Metropolit Vitalij ingick den Ryska utlandskyrkan, år 1992, i full gemenskap med de rumänska gammalkalendarikerna, ledda av Metropolit Vlasie, och sedan år 1994 med de grekiska gammalkalendarikerna under Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, och även med de bulgariska gammalkalendarikerna under Biskop Photii av Triaditza.

C. Närmanden mellan den Ryska utlandskyrkan och Moskva

Den tioåriga gemenskapen mellan den Ryska utlandskyrkan och de grekiska, rumänska och bulgariska gammalkalendarikerna grundade sig i, förutom det uppenbara behovet av ömsesidigt stödjande, en antiekumenisk självmedvetenhet, vilken främst tog sig uttryck i att man bröt gemenskap med alla s.k. officiella ortodoxa lokalkyrkor som tog del i den ekumeniska rörelsen och var verksamma medlemmar i Kyrkornas världsråd (1948-), och även i ett konkret och därmed även effektivt bemötande av ekumenismens spridande i de ortodoxa lokalkyrkorna.

Dock stod det med tiden klart för den Ryska utlandskyrkan att den genomgick en framåtskridande kris rörande dess ecklesiologiska identitet. Den Ryska utlandskyrkans närmanden med Moskvapatriarkatet (från 2000), om än inofficiella i början, och även med andra ekumeniska jurisdiktioner i allmänhet framkallade först oro i den Heliga Motståndssynoden. Detta resulterade i ett officiellt brev (Protokoll No. 340/1 januari 2001) från Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili till den Ryska utlandskyrkans Heliga Synods ordförande.

I detta brev skrev Hans Eminens, med Heliga Synodens bifall:

”Vår Heliga Synod står fast beslutna, genom Guds Nåd, att – såsom den gjort hittills – följa sin fromma och pinade flocks förtroende och avstå från direkt eller indirekt gemenskap med de ortodoxa ekumenerna”

Hans Eminens påpekade också för våra ryska bröder att ”ni är, i själva verket, på en rak kurs mot att stegvis överge den ärorika antiekumeniska traditionen som er kyrka vårdat under de gångna trettiofem åren och försvarat med enastående teologisk skärpa”.

Då man utsåg en ny ordförande för den Ryska utlandskyrkan oktober 2001, vilket skapade en schism inom kyrkan på grund av den nya vändningen, behöll den Heliga Motståndssynoden gemenskap med Metropolit Lavr och dennes biskopar, till trots för protesterna, då man var nöjd med att den nye ordförandes policy var uppriktigt ortodox och man ansåg att klagomålen från de, i och utanför Ryssland, som inte godkände valet var överdrivna.

Trots detta så gav situationen, redan förra året (2003), upphov till berättigat bekymmer då en helt ny linje kraftfyllt förordades inom den Ryska utlandskyrkan, trots dennas uttalanden och stöd för motsatsen.

Just på grund av denna oönskade utveckling uttryckte Metropolit Kyprianos i ett antal skrivelser till den Ryska utlandskyrkan, vår Motståndssynods motvilja mot de steg som vidtogs av dem, d.v.s. närmanden med Moskva. Motståndssynoden påpekade ständigt för deras biskopar att även om de andra orsakerna till separationen från Moskvapatriarkatet ej bestod så återstod ett oöverkomligt hinder för en förening, nämligen ekumenismens irrlära.

D. Påskyndade kontakter för ett närmande

Tyvärr så har kontakter och närmanden mellan den Ryska utlandskyrkan och Moskvapatriarkatet ökats och påskyndats, och detta med kraftiga påtryckningar från ryska myndigheter, som använder Moskvapatriarkatet som det främsta verktyget för att utöva sådan påtryckning, och säkerligen även med hjälp av den serbiska kyrkans inflytande över vissa element i den Ryska utlandskyrkan. De viktigaste stegen i denna färd mot förening var följande:

1) Mötet i New York, i september 2003, mellan representanter för den Ryska utlandskyrkans hierarki och Vladimir Putin, Ryska Federationens president.

2) Mötet i Moskva, i november 2003, mellan representanter för den Ryska utlandskyrkans hierarki och Patriark Alexij och medlemmar av Moskvapatriarkatets synod.

3) Metropolit Lavrs officiella besök till Moskva, i maj 2004, under vilket man i andäktig gemenskap beslutade att inrätta en kommitté för dialog vars uppgift var diskussioner rörande återförening.

4) Invigningen, i juni 2004, av kommittén för dialog i Moskva och utarbetandet av ett gemensamt uttalande som sändes till respektive kyrkas hierarki för utvärdering.

I väntan på Moskvapatriarkatets synods sammanträde i oktober och den Ryska utlandskyrkans reguljära sammanträde i början av 2005, kan vi sluta oss till att denna utveckling kommer att vara snabb och dramatisk.

Officiella röster både inom den Ryska utlandskyrkan och inom Moskvapatriarkatet försäkrar oss om att denna förening faktiskt redan godkänts och att dess fullbordan nu endast är en tidsfråga. Man uttrycker det så att det som förenar dem är mycket mer tvingande, medan det som delar är saker av sekundär betydelse, däribland frågan om ekumenism.

E. Motståndarna i ljuset av denna utveckling

Den Heliga Motståndssynoden tillsammans med våra rumänska och bulgariska gammalkalendariska bröder följer med böner uppmärksamt denna utveckling, vilken vi är prima facie motståndare till på ett grundläggande plan.

Angående att genast bryta gemenskapen med den Ryska utlandskyrkan så här strax efter påbörjandet av dessa förhandlingar om ett närmande, anser vi inte att sådana slutgiltiga åtgärder är de mest effektiva, utan har istället beslutat oss att fortsätta att stegvis avlägsna oss från denna situation, då vi betänker att vi under flera år faktiskt knappt har haft någon gemenskap med den Ryska utlandskyrkan. Det är alltså vår avsikt att utöva välvilligt inflytande över olika grupperingar inom den Ryska utlandskyrkan i en sundare riktning.

I ljuset av denna verkligen dramatiska utveckling finner vi det att föredra, även om vi närmar oss ekonomia, att stå fast i vårt tålamod och uppskjuta den officiella och slutgiltiga brytningen av gemenskapen med den Ryska utlandskyrkan, i hopp om att denna planerade förening kommer att avstyras genom ett mirakulöst ingripande. Vi åberopar alltså ingripande av den Allraheligaste Theotokos och alla helgon, speciellt de nya ryska martyrerna, den helige Johannes av Shanghai och San Fransisco, genom vilkens särskilda beskydd och ledning vår gemenskap med den Ryska utlandskyrkan från början inleddes.

Om och när en del av den Ryska utlandskyrkan med säkerhet, slutgiltigt och oåterkalleligt (Gud förbjude!) förenas med Moskva kommer vi att upphöra vår gemenskap med denna gruppering och fortsätta vår gemenskap med de kvarvarande delarna av kyrkan, ifall de önskar en sådan gemenskap – självklart förutsatt att de också fortgår med en tydlig antiekumenisk ståndpunkt och till varje pris undviker, vare sig direkt eller indirekt, gemenskap med ekumenisterna.

Från Heliga Motståndssynodens
Sekretariat, Fili. Attikka,
20 Juli 2004 (gamla stilen),
den Helige Profeten Elias dag