hem > nyheter

KYRKONYHETER 2/1999

L99, modern ekumenik och de ortodoxa kyrkorna

Den Ortodoxa kyrkan tror på vad Trosbekännelsen bekänner: "Jag tror...på en enda, helig allmännelig och apostolisk kyrka". Detta innebär att vi tror att det endast finns EN kyrka, som andra kristna grupper splittrat sig från genom tidernas lopp. Den första stora splittringen var på 400-talet då de så kallade Österländska kyrkorna bröt sig ur. Och den andra stora splittringen var en process från 800-talet till 1200-talet då den Romersk-katolska kyrkan bröt sig ur. Den Ortodoxa kyrkan tror vidare att Guds Nåd inte kan finnas utanför hennes gränser. Detta innebär att vi bestämt tillbakavisar den så kallade "gren-teorin", som menar att alla kyrkor och samfund är likt grenar i ett och samma träd, Kristi kropp. Denna sanning har vår systerkyrka, den Ryska Utlandskyrkan, valt att klargöra genom ett tillägg till Synodikon som läses upp på Ortodoxins söndag (den första söndagen i Stora Fastan):

Mot dem som attackerar Kristi Kyrka genom att lära ut att Kristi Kyrka är delad uti så kallade "grenar" som skilja sig i lära och liv, eller att Kyrkan icke existerar synligen, utan kommer att formeras i framtiden då alla "grenar" eller sekter eller samfund, och även religioner, kommer att förenas i en enda kropp; och som icke särskiljer Kyrkans prästerskap och Mysterier från heretikernas, utan säger att heretikernas dop och eukaristi är verkningsbart för frälsningen; därför, mot dem som medvetet har gemenskap med dessa tidigare namngivna heretiker, eller som pläderar, sprider ut eller försvarar deras heretiska ekumenism under täckmanteln broderlig kärlek eller den påstådda föreningen av separerade kristna, Anathema!"

Vidare förbjuder ortodox tradition och kanon bönegemenskap med andra än ortodoxt kristna. Som exempel kan vi ta den 45:e Apostoliska kanon som säger. "Låt en biskop, präst eller diakon som bett tillsammans med en heretiker, även om det kan låta oskyldigt, exkommuniceras".

Då vi menar att vår moderkyrka, den Grekiska Statskyrkan, har trätt in på denna heretiska väg, "gren-teorin" och bönegemenskap med heretiker i den ekumeniska rörelsen, kan vi och vill vi inte ha någon gemenskap med henne. Bytet till den nya kalendern och modernismens intåg i kyrkan - förkortade gudstjänster, präster utan razon och traditionellt långt skägg och hår - ,är bara symptom på att sjukdomen angripit kyrkan. För att inte bli besmittade av deras farliga tankemönstret måste vi, likt den Helige Theodoros Studiten agerade i en liknande situation (i den s.k. moechianska schismen*), avskärma oss i kanoniskt lagligt motstånd mot det som håller på att ske. Därför kallar vi också vår synod för den Heliga Motståndssynoden, för att beskriva vårt existensberättigande. Som vi otaliga gånger har berättat om i Ortodoxt kyrkoliv sprider sig ekumenismens heresi likt löpeld i den ortodoxa kyrkan. De flesta "officiella" företrädare för de ortodoxa lokalkyrkorna svävar idag på målet. Ur denna synvinkel vill vi informera om det, ur vår synvinkel, heretiska mötet som ägde rum under namnet L99 i Linköping augusti 1999.

L99 var en uppföljning av det allkristna riksmötet som ägde rum i Örebro för tio år sedan och som då samlade flera tusen personer. L99 samlade dock bara drygt 1500 personer under temat "En hel del". Redan det dubbeltydiga namnet gör det, som vi förklarat ovan, omöjligt för en ortodox kyrka att sända representation utan att kompromissa med ortodox tro. Enligt mötesagendan representerade dock mötet, vad ekumenerna kallar, "de fyra kyrkofamiljerna -frikyrkliga, katolska, lutherska och ortodoxa". I agendan läser vi vidare att den Finsk-ortodoxa kyrkan skulle representera och medverka i gemensamma gudstjänster. Vi ser också till vår förskräckelse att den Serbisk-ortodoxa kyrkan deltar och att till och med deras Biskop Dosithei (Motika) gläder ekumenerna med sin närvaro. Genom bilder (se nedan) kan vi också konstatera att det Ryska ärkestiftet och Moskvapatriarkaten hade prästerlig representation och deltog i processioner. Vi får ofta frågan om varför vi inte har någon gemenskap med den Serbisk-ortodoxa kyrkan och här har vi tyvärr vårt svar. De positiva och hoppingivande rapporter vi får från den Serbisk-ortodoxa kyrkan i Serbien, om upprop bland fromma munkar och nunnor att anta en formulering likt den Ryska Utlandskyrkan gjort i Synodikon på Ortodoxins söndag och gå ur alla ekumeniska organisationer, får tyvärr inget genomslag i Sverige, utan det verkar sorgligt nog vara det motsatta som gäller.

Två av gudstjänsterna under L99 vill vi kommentera:

På lördagskvällen hölls en märklig gudstjänst i och utanför Linköpings domkyrka. Den Österländska kyrkan, som kallar sig syrisk-ortodox, firade samtidigt med den Svenska kyrkan (lutherska) och frikyrkorna nattvardsgudstjänst. Vissa partier firades gemensamt. Efter en gemensam procession så gick syrianerna, åtföljda av den katolske biskopen Anders Alborelius och den Serbisk-ortodoxe biskopen Dosithei, som gudstjänstdeltagare, in i Linköpings domkyrka för att påbörja nattvardsfirandet enligt S:t Jakobs liturgin, medan lutheranerna och de frikyrkliga firade nattvardens gudstjänst utanför domkyrkan. Fridshälsningen, enligt den västerländska mässan, utväxlades mellan syrisk ortodoxe ärkebiskopen och den kvinnliga biskopen av Stockholm tillhörande Svenska kyrkan, Karoline Krook. Man undrar om den syrisk-ortodoxa kyrkan någonsin förut har firat "kvällsmässa" och hur man gjorde med fasta inför kommunion? Att den Serbisk-ortodoxa kyrkan ens är närvarande vid ett sådant spektakel är att förvånas över och att de tydligen inte har tänkt på hur det uppfattas.

Den avslutande "ekumeniska" gudstjänsten är av särskilt intresse, då den t.o.m. sändes i TV. Gudstjänstordningen följde det protestantiska mönstret av varietéteater med en konfrancier (mötesledare). En stor ikon föreställande Jesu korsfästelse fanns till vänster om "altaret". Mötesledaren var i detta fall den i ekumeniska sammanhang ökände svenske prästen Per Harling, som ofta "gör" gudstjänster för kyrkornas världsråd (WCC). Efter en inledning sjöngs en kyrielitania i Taize anda. I en av verserna strålar den heretiska "gren-teorin" fram: "Förlåt oss Gud, och hjälp oss att inse att vi är lemmar i en och samma kropp". Efter detta ägde en mycket märklig procession rum. För att manifestera "gren-teorins" enhet bars fyra skålar med vatten, en symbol för de fyra kyrkotraditionerna (frikyrkliga, katolska, lutherska och ortodoxa) in och blandades! Processionerna kom från de fyra vädersträcken anförda av en individ som dansade med en lång schal. Skålarna bars av en kvinnlig baptistpastor, en katolsk franciskanermunk, en biskop i Svenska kyrkan och en österlänsk (syrisk-ortodox) präst. Efter epistel, evangelium och trosbekännelse hälldes vattnet upp i mindre skålar och gudstjänstdeltagarna bjöds fram att doppa fingrarna i och, citat, "göra korstecknet eller vad som känns rätt för sin gudstjänsttradition". Sedan följde dans i trikåer till musikalen Jesus Christ Superstar och lite svängig gospel. Efter detta följde förbön mot de fyra vädersträcken, antagligen också en allusion till de fyra kyrkofamiljerna. Avlutningen utgjordes av en simultan välsignelse enligt den s.k. aronitiska välsignelsen, som Svenska kyrkan använder, av de fyra kyrkofamiljerna, som representerades av de samma som bar in skålarna.

En mer tydlig manifestation av den s.k. "gren-teorin" än den sistnämnda gudstjänsten kan nog inte uttänkas. Att de ortodoxa representanterna, den Serbisk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet, det Ryska ärkestiftet, den Finsk-ortodoxa kyrkan, inte konkret deltog är för det allmänna intrycket ointressant. Endast de initierade förstår varför de håller sig synligen borta. Ändå desto mer står de med skuld. Om man står som medarrangör för ett möte med ett sådant budskap kan man inte svära sig fri. Det finns ett ordspråk som heter den som tiger, han samtycker, efter påven Bonifatius VIII (död 1303) qui tacet consentire videtur, vilket torde vara synnerligen tillämpbart här. Det är ungefär som att befinna sig på ett tåg, som går norr ut, men hävda att man står still eller att man själv, genom att gå bakåt i vagnarna, är på väg söder ut. Endera färdas man med tåget och vad det innebär, eller endera får man kliva av.

* Konflikten handlade om kejsar Konstantin VI:s andra äktenskap (795) som patriarkerna Tarasios och Nikoforos tolererade, men som Theodoros betraktade som äktenskapsbrott. Konflikten handlade om vad begreppet oikonomia (ofta ekonomia) d.v.s. åsidosättande av lagens bokstav till förmån för kyrkans bästa eller individens frälsning, innefattar.

Här syns den serbisk-ortodoxe biskopen tillsammans med präster från den Finsk-ortodoxa kyrkan, Moskvapatriarkatet och det ryska ärkestiftet i procession med allehanda heretiker under det tvivelaktiga mötet i Linköping. Till vänster synes representanter från den s.k. Syrisk-ortodoxa kyrkan.

 

Öppet brev till den Ekumeniske patriarken Bartolomeos från Athos

Ett mycket viktigt öppet brev skickades till den Ekumeniske patriarken Bartolomeos från den Heliga Kommuniteten vid det Heliga Berget (Agion Oros), Athos, den 11/24 maj 1999. I brevet avslöjas noggrant den Ekumeniske patriarkens avvikelser från korrekt ortodox ecklesiologi (kyrkosyn), med hänsyn till den ekumeniska rörelsen och dess "gren-teori" och bönegemenskap inom den samma. Brevet är mycket viktigt och oerhört uppmuntrande, då det på ett utmärkt sätt sammanfattar vår kritik av nykalendariker sagd av oss i ord och i skrift de senaste 20 åren. Emellertid måste vi göra två kommentarer till Athosfädernas kritik. För det första, så undrar vi varför Athos varit tyst i 20 år och nu kommit ut i elfte timmen, vi som har kämpat från den första. För det andra så skriver man: "Saken har nu antagit tragiska proportioner när vi ser de mest fromma ortodoxt kristna lämna för schismatiska grupper, vilket orsakar kyrkans heliga kropp att blöda". Vi undrar stillsamt när motstånd till heresi i den Ortodoxa kyrkan blev schism? Vi undrar också vidare om de "mest fromma" dras till schism, så torde logiskt följa därav att de "mindre fromma" är kvar i de s.k. officiella kyrkorna. Sedan när i den Ortodoxa kyrkan är fromhet och hängivenhet till en korrekt ortodox tro fel och andlig ljumhet och trofasthet till heresi rätt? Slutligen må man fundera över vilket väg förutom den vi valt, motstånd, fäderna från Athos skall välja om deras brev möts med döva öron i Konstantinopel, som våra ord gjort sedan 20 år tillbaka?

 

Ny församlingskyrka klar i Etna

 

På aftonen till den Hl. Johannes Klimakos fest i Stora fastan 1997 firade Ärkebiskop Chrysostomos av Etna gudstjänst vid grundläggandet av en ny kyrka i Etna helgad till de Heliga Kyprianos och Justina. I oktober 1999 stod den färdig att tas i bruk. Församlingen betjänas för närvarande av Fader George Mavromatis, nunneklosterpräst vid Convent of St. Elizabeth the Grand Duchess of Russia. Under nästa år kommer dock en ny präst att få ansvar för församlingen nämligen Protopresbyter David Cownie, känd för läsarna av Ortodoxt kyrkoliv genom hans och Presbytera Julianas bok "Ledning till ett ortodoxt liv". Paret flyttar från Houston till Etna så snart det är möjligt.

 

Jordbävning i Athén och festdagen i Fili 1999

 

I början på september 1999 ägde en större jordbävning rum i Athén. Jordbävningens epicentrum var endast någon kilometer från Heliga Kyprianos och Justinas kloster i Fili, där vår metropolit och ytterligare två av vår synods biskopar residerar. Genom Guds försyn kom dock ingen i klostret till skada. Däremot skadades några av klostrets byggnader, bl.a. den stora kyrkan där den Gudomliga liturgin firas på söndagar. Enligt de rapporter vi fått så är skadorna på den stora kyrkan så allvarliga att man antagligen måste bygga en helt ny kyrka. I förorten Ano Liosia där många av klostrets andliga barn bor var de materiella skadorna stora. Två av vår synods präster blev bl.a. hemlösa. Vi vädjar därför till förbön för alla våra troende som mist sina hem i den fruktansvärda katastrofen. Söndagen efter olyckan förrättades därför bön mot jordbävning efter den Gudomliga liturgin i Heliga Konstantion och Helena ortodoxa kyrka i Stockholm. Festdagen till de Heliga Kyprianos och Justina präglades av jordbävningen och fick därmed i år firas under speciella omständigheter under närvaro av vår synods biskopar. Den stora kyrkan kunde inte brukas och den stora skaran troende fick stå utomhus. Från Sverige representerade Fader Johannes Agiokyprianites och ytterligare fem församlingsbor.

 

Stort vattenläckage i Heliga Konstantin och Helena kyrka

 

I juni 1999 upptäcktes ett stort vattenläckage strax utanför Heliga Konstantin och Helena ortodoxa kyrka i Vårberg. På grund av ett byggnadsfel hade vibrationer från den närliggande tunnelbanan orsakat ett läckage i en vattenledning till kyrkan. Eftersom hela rörledningssystemet från kyrkan till Vårbergscentrum var tvunget att grävas upp beräknade experter kostnaden till minst 100.000. Då detta för vår lilla församlingen är en oerhörd summa skickade vi ut en vädjan till alla våra vänner och tillskyndare om gåvor. Detta hörsammades över alla våra förväntningar. På två veckor hade nästan 30.000 strömmat in. Efter det att vi fått slutsumman från grävfirman visade det sig att de inkomna gåvorna täckter alla våra utgifter. Vår bön var hörd! Därför känner vi nu en oerhörd tacksamhetsskuld till alla våra vänner. Det enda vi kan framföra till er alla som hjälpt till på ett förnämligt sätt är vårt innerliga tack.

 

Biskop Angelos i Jerusalem

 

En av vår synods biskopar Biskop Angelos av Salona ledde under juli månad 1999 en pilgrimsfärd med 42 andliga barn till det Heliga Landet. På den åttonde söndagen efter pingst celebrerade Biskop Angelos den hierarkiskt firade Gudomliga Liturgin i Hl. Maria Magdalena kyrkan på Olivberget tillsammans med den ansvarige för den Ryska missionen (Ryska Utlandskyrkan) i det Heliga Landet Fader Alexis (Biron) som tillika är kyrkoherde i Hl. Alexander Nevskij kyrkan i Köpenhamn. Fader Alexis är ursprungligen prästvigd av vår metropolit Kyprianos av Oropos och Fili och har tjänstgjort tillsammans med vår prästmunk Nectarios i Kanada.

 

S:t Herman av Alaska brödraskap i Platina, Kalifornien

 

Vi har upprepade gånger fått frågan om klostret i Platina gått med i vår synod och vi vill därför fastslå att så inte är fallet. Fader Seraphim (Rose) grundade tillsammans med Fader Herman S:t Herman av Alaska brödraskap och började tillsammans en stor produktion av ortodox litteratur, till en stor del författad av Fader Seraphim. Klostret stod då under vår systerkyrka, den Ryska Utlandskyrkan. Efter Fader Seraphims hastiga och tragiska bortgång 1982 kom brödraskapets ledare Fader Herman att anklagas för omoraliskt leverne och kallades av den Ryska Utlandskyrkan till kanonisk domstol för att svara på anklagelserna. Istället för att besvara dem lämnade Fader Herman och brödraskapet den Ryska Utlandskyrkan och gick till en självständig biskop i Astoria (New York) vid namn Pangratios av Vasilopoulos, som oss veterligen inte stod i kommunion med någon. Under sommaren 1999 har vi fått veta att Metropolit Pangratios ställt sig under Ärkebiskop Maximos av Athén, som anser sig själv vara Ärkebiskop Auxentios1 efterträdare (som insomade 1994) och som sådan "den ende sanne gammalkalendariker kvar i världen" (sic!). Som vi tidigare kommenterat i Ortodoxt kyrkoliv tillbakavisar vi de s.k. extrema gammalkalendarikerna, som anser alla andra ortodoxa vara utan Nåd, och hoppas att Gud måtte leda dem tillbaka till en nykter och patristisk ecklesiologi. Följaktligen, p.g.a. tro och bekännelse, har vi ingen gemenskap överhuvudtaget med Ärkebiskop Maximos och hans synod, som nu tydligen också innefattar Metropolit Pangratios och därmed också S:t Hermans brödraskap. På samma sätt gör också våra systerkyrkor.

 

1 Ärkebiskop Auxentios var den tredje förste hierarken för den Sanna (gammalkalendariska) Grekisk-ortodoxa kyrkan. Han blev primas 1963 och ledde den gammalkalendariska kyrkan till splittringen 1979. Han avsattes 1985 av en av synoderna, men vägrade att acceptera detta, och ledde sin egen grupp tills han dog.

 

Fortsatt förföljelse av gammalkalendariker i Grekland

 

Tyvärr fortsätter förföljelsen av gammalkalendariker i Grekland. Nykalendarikerna fortsätter att med alla medel försöka hålla konservativt ortodoxt troende isär. Fortfarande förnekas gammalkalendariker visum till det Heliga Berget, Athos. I sin iver att se till att gammalkalendariker inte träffas begärde Konstantinopels patriarkat 1994 att den Grekiska statskyrkan skulle framställa hos de civila myndigheterna i Grekland att ett möte med biskopar från de gammalkalendariska kyrkorna i Rumänien, Bulgarien och Ryssland (den Ryska Utlandskyrkan) "med alla medel stoppades". Den officiella begäran kom till vår kännedom genom konservativa präster i Grekland som blev upprörda över ett sådant förfarande.

Under 1999 har förföljelserna fortsatt. Först anklagades en av våra präster Arkimandrit Gregorios (Ioannou), superior vid Helige Kyprianos kloster i Pyrgos, ett metochion till de Heliga Kyprianos och Justina, Fili, av den Grekiska statskyrkans lokale metropolit Germanos, för att "utge sig vara präst" därför att han är vigd till präst av vår Metropolit Kyprianos, som Metropolit Germanos karakteriserade som "låtsas-biskop". Arkimandrit Gregorios råddes av vår synods advokater att stämma Metropolit Germanos för förtal hos grekisk domstol, vilket han gjorde. Den Grekiska Statskyrkan svarade då med att anklaga vår metropolit genom civil domstol för att "utge sig för att vara biskop". Vår metropolit väntar nu på den tredje omgången i denna farsartade historia i grekisk domstol. Den första omgången sköts upp och den andra fick avbrytas p.g.a. bombhot (sic!). Under tiden har nu domen kommit i Arkimandrit Gregorios´ mål. Appellationsdomstolen i Patras har fastslagit följande: " Arkimandrit Gregorios tillhör Kristi Ortodoxa kyrka, hållande den andra graden av prästadömet, som han mottagit genom kanonisk vigning av Metropolit Kyprianos, biskop av Oropos och Fili. Arkimandrit Gregorios tillhör den Sanna (gammalkalendariska) Grekisk-ortodoxa kyrkan, som ur administrativ synvinkel är separerad från den Grekiska Statskyrkan, konstituerande en självständig religiös enhet… Arkimandrit Gregorios tillhör nyss nämnda gemenskap, i vilken han blev kanoniskt vigd till präst av Metropolit Kyprianos (Koutsoumpas), om vilken inga bevis förts fram som skulle indikera att han blivit berövad apostolisk succession."

 

Statskyrkosystemet i Sverige går i graven

 

Efter reformationen på 1500-talet kom den lutherska kyrkan och staten att bli mycket förbundna med varandra. Istället för påven som kyrkans högste ledare kom kungen att få en framträdande roll, dock inte på samma sätt som furstarna i Tyskland. Det samspel mellan stat och kyrka som utspelade sig tog sin höjdpunkt under det kungliga enväldets tid i Sverige och genom kyrkolagen 1686. Den svenska lutherska kyrkan blev det svenska folkets kyrka och för den enskilde medborgaren fanns det ingen möjlighet att välja tro. En fullständig religionsfrihet i Sverige blev inte en verklighet förrän på 1950-talet och nu står vi inför det kanske sista och avgörande steget inför en partiell skilsmässa mellan stat och kyrka. Efter den 1 januari 2000 är Svenska kyrkan inte längre en statskyrka utan ett trossamfund som vilket som helst. Det märkliga är dock att staten ändock inte släpper fullständigt taget om den före detta statskyrkan. I lag fastslås nämligen vad hon skall bekänna och vilken geografisk spridning hon skall ha, vad nu staten egentligen har med dessa frågor av exklusivt intern natur att göra förstår inte vi. Det är inte heller så att Svenska kyrkan är gjord helt jämlik andra trossamfund verksamma i Sverige, utan hon får en speciallagstiftning från staten som är till hennes fördel. Tidigare har Svenska kyrkan tvångsanslutit sina medlemmar och vi har varit tvungna att göra våra troende observanta på att de utan att veta det kan vara medlemmar i en luthersk kyrka. Det kan dock inte skada att åter påpeka att de som är medlemmar, vare sig man vet det eller ej, den 31 december 1999 kommer att bli medlemmar i det nya trossamfundet. Om man av misstag skulle vara medlem måste en ortodoxt kristen omedelbart gå ur. Detta sker genom att man skriftligen begär det hos församlingsexpeditionen i den församling man bor. Ansökan skall dessutom vara undertecknad samt bevittnad av två personer. Svenska kyrkan kommer vidare att fortsätta att ha ansvar för begravningsväsendet i Sverige på statens uppdrag. Alla medborgare, oavsett trostillhörighet har rätt/skyldighet att begravas på kyrkogård eller allmän begravningsplats. För detta kommer Svenska kyrkan ta ut en begravningsavgift från alla medborgare som betalar skatt. Avgiften kommer att vara procentuell. Svenska kyrkan kommer vidare att få stöd av staten för vård av kyrkobyggnader av kulturhistoriskt intresse, trots att det är Svenska kyrkan som äger och ansvarar för dem och det torde väl vara rimligt. För alla trossamfund erbjuds nu en registrering så att man ur juridisk synvinkel kan bli det man är fr.o.m. 1 januari 2000, nämligen ett trossamfund. Hittills har de flesta samfund varit föreningar eller stiftelser. För denna registrering kommer en avgift att tas ut. Trossamfund erbjuds sedan hjälp av skattemyndigheten att via skatten dra en kyrkoavgift, en medlemsavgift. Detta erbjudande kommer säkert större samfund att nappa på medan numerärt mindre kommer att tacka nej. Medlemsavgiften till Svenska kyrkan kommer förmodligen att ligga på ca 1500-2200 per år och medlem, beroende på hur stor inkomst man har. Detta kan ställas i relation till vissa ortodoxa kyrkor som har betydligt mindre. Ett exempel är Kristi Förklarings rysk-ortodoxa församling i Stockholm som har en medlemsavgift på 600 kr per medlem och år. Vi har som bekant en frivillig medlemsavgift för närvarande. När det gäller medlemskap så är det efter den 31 december 1999 omöjligt att vara medlem i två eller flera trossamfund om trossamfundet själva valt att ta upp kyrkoavgift via skattsedeln. Detta kommer säkert märkas hos de större frikyrkosamfunden där dubbelt medlemskap varit mycket vanligt, till den Svenska kyrkans nackdel1. När det gäller statsbidrag till trossamfund kommer det även i fortsättningen att utgå. Vid fördelningen av statsbidragen skall det dock beaktas om trossamfundet fått hjälp med att ta upp medlemsavgift eller ej. En förutsättning för statsbidrag är att samfundet har egen livskraft. I detta menas bl.a. om trossamfundet nått en viss storlek i fråga om medlemmar eller betjänade. Med betjänad avses registrerad verifierbar medlem eller registrerad deltagare i verksamhet organiserad inom trossamfundet. Ett samfund bör som huvudregel betjäna minst 3000 personer eller ha motsvarande antal medlemmar. Ett trossamfund som inte har 3000 betjänade kan ändå få statsbidrag om man tillsammans med andra trossamfund inom samma samfundsfamilj bildar ett organ för samverkan om fördelning av statsbidrag. Under budgetåret 1998 utbetalade staten till Ortodoxa och österländska trossamfund ca 6,44 miljoner i statsbidrag. Vi fick som bekant inte ett öre i statsbidrag för vår verksamhet. Kristi Förklarings rysk-ortodoxa församling för att ta ett exempel redogör för att man har 230 medlemmar som betalar medlemsavgift, men anger att man betjänar 2500 personer och får p.g.a. det ett statsbidrag på 295.000 sek.

1 Inom t.ex. Svenska missionsförbundet är sju av tio medlemmar också medlemmar av Svenska kyrkan. Svenska missionsförbundet räknar med att ca 30% av medlemmarna kommer att vilja få medlemsavgift dragen på skatten, d.v.s. 70% kommer att även i fortsättningen att betala dubbel medlemsavgift.

 

Katastrofen i Kosovo fortsätter

 

Vi har tidigare rapporterat om konflikten i Kosovo, då i samband med Nato och FN:s ingripande. Ingripandet motiverades med att det fortgick ett folkmord på albaner i Kosovo, man beräknade att det kunde röra sig om 100.000 människor. Enligt London Times kommer nu FN:s observatörer att skriva ned siffran till ca 2000. Då kan man konstatera att Nato och FN:s intervention i Kosovo kostade fler serbiska civila liv än de 2000 albaner som dödats före ingripandet. Ingripandet har också fört med sig en ny flyktingvåg, denna gång av Serbisk-ortodoxa troende som flyr undan muslimska albanska extremister. Idag finns det ca 250.000 flyktingar i Serbien som är icke-albaner från Kosovo. Medan de fredsbevarande styrkorna "tittar på" sker idag en massdestruktion av betydande ortodoxa kultplatser av antikristna terrorister. Givetvis kan ingen troende försvara det som skedde i Kosovo före ingripandet. Om så bara en alban hade mördats av serberna så vore det värdigt ett fördömande, men man kan undra med facit i hand om ingripandet i humanitetens namn har skapat någon bättre humanitet. Siffrorna får tala för sig själva:

2.500 civila serber dödade av Nato/FN.

Ytterliggare 2.000 serber dödade av albaner efter KFOR styrkornas intagande av landet.

3.700 serber allvarligt skadade, med men för resten av livet.

250.000 icke-albanska flyktingar i Serbien.

Serbiens ekonomi och infra-struktur slagen i spillror.

Balkan har blivit en ekologisk katastrofzon.

Serbien är fortfarande under ekonomisk blockad.

Ingen sjukhushjälp tillåts för skadade av Nato bomber.

Fler än 70 kyrkor och kloster förstörda trots närvaro av 50.000 "fredsbevarande" Nato soldater i Kosovo.

 

Ännu en tragedi i den Ryska Utlandskyrkan

 

I augusti 1999 drabbades vår systerkyrka, den Ryska Utlandskyrkan av ännu en tragedi. Barnhemmet för föräldralösa barn i Santiago de Chile förstördes genom en brand. Vi har ännu inte fått en klar bild av hur mycket som är förstört, men det viktigaste är att ingen kom till skada. Synoden skickade i september ut en ukaz som uppmanar alla församlingar världen över att ge den efterföljande söndagens kollekt till en återuppbyggnad av barnhemmet.

 

Bibel 2000

Den 4/17 november överlämnade statsminister Göran Persson vid en ceremoni i riksdagen statens offentliga utredningar nr 100 1999, även kallad Bibeln. Efter 27 år och cirka 70 miljoner kronor har den statliga Bibelkommissionen och dess 253 medarbetare skapat den tredje, av staten, officiella översättningen av Bibeln till modern nutidssvenska. Denna gång, då Sverige inte längre är ett enhetssamhälle, heter det inte längre att översättningen är av "konungen gillad och stadsfäst". Däremot förklarad "officiell" av den agnostiska svenska staten, med vilken auktoritet de nu anser sig kunna göra det. De två tidigare översättningarna kom 1541 respektive 1917. Det går inte att underskatta den betydelse den första översättningen hade för Sverige och det svenska språket. Utan den första Bibeln på svenska 1541, så hade nog inte vårt språk sett ut som det gör.

Att förändra ordalydelsen i invanda texter möter alltid stort motstånd. Texter som man förknippar med starka minnen och känslor upplever många viktigt att man bevarar. Då man inte känner igen sig skapas förvirring, då texten inte längre obekymrat väcker de känslor den tidigare gjort. Någon har gjort iakttagelsen att den bästa översättningen alltid är den näst sista och här är det väl bara att konstatera att psykologiska faktorer spelar in. Man kan anta att det den nya Bibeln i många kretsar kommer röna stort motstånd. Då skall man dock komma ihåg den debatt som var i Sverige 1917, då den då "nya" Bibelöversättningen kom. Många ansåg då det horribelt att byta ut de då mer än 350 år gamla formuleringarna, samt att de "bibeltrogna" grupperna kraftigt kritiserade översättningen för dess parafraserande och glättiga stil, som döljer det nytestamentliga språkets friskhet och kantlighet.

Ur den Ortodoxa kyrkans synvinkel har denna nya Bibel dock ringa betydelse. Vi kan givetvis gratulera översättarna till ett intressant arbete, som vi skattebetalare har varit med att finansiera. Man kan bara konstatera att Sverige säkert är det enda land i världen som tillsätter en statlig utredning för att översätta en kristen urkund. Dock bör vi vara medvetna om att ingen översättning kan vara objektiv. All översättning är en tolkning och tolkningen ligger i översättarens hand. Den nya Bibelöversättningen har liksom 1917 års Bibelkommission haft som grund idé att Bibeln borde kunna läsas och förstås på samma omedelbara sätt som om man läste ett stycke ur t.ex. Selma Lagerlövs arbeten. Mot denna bakgrund har man arbetat och skapat likt 1917 års Bibelkommission en parafraserande översättning, som är avsedd att kunna läsas ungefär som en roman. Alla svårigheter är borttrollade. Vi menar istället tvärtom att all översättning av Bibeltext måste vara mer bokstavlig än andra texter, eftersom själva ordalydelsen, med alla sina eventuella konstigheter, är bärare av gudomliga mysterier. De svårförstådda ställena bör få stå kvar som de är. De fastnar i minnet just genom sin svårförståddhet, och detta gör att man ofta går tillbaka till dem och tänker på dem. Tyvärr finns det få Bibelöversättningar som arbetat efter dessa principer, d.v.s. en översättning som delvis åsidosatt kraven på lättbegriplighet och idiomatisk svenska och istället prioriterat trohet mot det inspirerade ordet. Dessutom skulle man använda en stilistik och ett språk som skapar en sakral dialekt, där språkets avskildhet får vara såsom ett tecken på att man genom den vill skildra en annan och högre verklighet. En sådan översättning skulle givetvis kräva att översättarna vore andliga människor som arbetade i trohet mot fädernas förståelse av Skriften. Detta kan vi tyvärr inte säga om den nya Bibelöversättningen. Dessutom så är det ju den statliga Bibelkommissionens uppgift att vid sidan om översättningsarbetet utarbeta en kommentar till texten i form av en notapparat. Tydligen hann inte notapparaten till GT bli färdig till advent 2000 utan beräknas bli klar till år 2001. Vad vi har kunnat beskåda i notapparaten till NT gör att vi dock hyser ringa förhoppningar om att noterna till GT skall bli något annat än modern protestantisk historiekritik, därmed inte sagt att det nödvändigtvis skulle vara fel med en sådan notapparat för forskare i bibelvetenskap eller andra exegetiskt intresserade. Vi hade givetvis hellre sett kommentarer till hur fäderna utlagd versproblem. Förutom allt detta så delar inte den Ortodoxa kyrkan den Statliga Bibelkommissionens uppfattning om vilken text man bör översätta när det gäller GT. Den statliga Bibelkommissionen utgår från den hebreiska s.k. massoretiska texten1 som finns i handskrifter från tidig medeltid, men viss hjälp av nya textfynd från Qumran, som är från ca 70 efter Kristi födelse. Den Ortodoxa kyrkans normerande text är den grekiska översättningen av den i dag förlorade hebreiska grundtexten kallad Septuaginta (förkortad LXX). Där har vi kompletta handskrifter från 300 talet efter Kristus2, d.v.s. nästan tusen år äldre än de hebreiska texterna den Statliga Bibelkommissionen utgått ifrån. Tyvärr har ingen hittills översatt Septuagintas text till svenska. I synnerhet skulle vi behöva Septuagintas Psaltare på svenska för liturgiskt bruk. Som alla vet är psaltaren en viktig del i den ortodoxa gudstjänsten. Verser används därur som skall "slå an" festens tema. Om man använder de nu existerande svenska översättningarna av den hebreiska masoretiska texten blir valet av vers ofta gåtfullt och obegripligt, samt i vissa fall t.o.m. missvisande och vilseledande. Särskilt tydligt blir det i Prokeimenon och Allelularion på fester till Gudaföderskans ära.

Avslutningsvis kan vi konstatera att det inte finns någon riktigt bra översättning till svenska av Bibeln för den Ortodoxa kyrkans bruk. Både 1917 och den nya Bibel 2000 är parafraserande översättningar. Så till vida är de äldre översättningarna bättre. När det gäller NT så är den s.k. normalupplagan 1883 en av de bästa och när det gäller GT finns det ingen översättning av den normerande texten över huvud taget till svenska.

1 I den gamla hebreiska texten fanns inga vokaler. De s.k. massoreterna vokaliserade den hebreiska texten och deras arbete var inte avslutat förrän på 1100 talet efter Kristus. Hur svårt deras arbete var kan demonstreras med följande två exempel. Försök förstå innehållet i 1 Mos 1:1 om vi tar bort alla vokaler: "bgnnlsn skpde Gd hmml jrd". Tänk vidare ut vad bokstavskombinationen "nt" skulle kunna vara för ord. Det skulle kunna vara anta, anti, inte, inta, enat, ont, nita, nit, nöta, nota, not. Om man dessutom räknar med en dubblering kan det bli ännu flera: t.ex. natt, nytt, nått, natta, nytta, annat, unnat.

2 T.ex. Codex Vaticanus, som är den äldsta av de s.k. pergamentmajusklerna, från början av 300-talet som innehåller större delen av LXX.

Ärkebiskop Chrysostomos av Etna till Sverige

Med välsignelse från Metropoliten Kyprianos av Oropos och Fili kommer Ärkebiskop Chrysostomos av Etna att besöka vår kyrka under några månader efter Theofania år 2000. Ärkebiskopen var här i Sverige en hösttermin 1987 som gästprofessor i patristik och religionspsykologi vid den Teologiska fakulteten vid Uppsala universitet. Ärkebiskopen har starka band till Sverige, då vår församling har skickat två lekmän som blivit nunnor under hans jurisdiktion, samt att en av våra präster är vigd under hans omorforion. Ärkebiskopen är mycket känd internationellt och har publicerat en stor skara böcker och artiklar om den Ortodoxa kyrkan, i synnerhet om den gammalkalendariska rörelsen och traditionell ortodox teologi. Vi tror och hoppas att hans vistelse här skall bli en stor välsignelse och tillgång för oss.