Ordet ikon kommer från grekiskans eikon, vilket betyder bild eller avbild och är en helig bild i den Ortodoxa kyrkan. Bilden uppfattas här inte enbart som illustration till Bibeln och andra texter utan som en del av det heliga budskapet. I Kyrkan möter man ikonen bl.a. i templon (ikonostasen) och i hemmets "vackra hörn", den rumshörna där familjeikonerna är samlade, där oljelampan brinner och där de troende ber sina dagliga böner, tänder ljus och rökelse.

 

I en Ortodox kyrka eller i ett Ortodoxt hem finner man inga skulpturer med religiösa motiv men däremot ikoner, målade bilder. Detta är något för den Ortodoxa kyrka mycket karakteristiskt. lkonerna har ingen motsvarighet hos andra "kristna". Det kännetecknande för ikonografin är ett minimum av detaljer med ett maximum av utryck.

 

I den Ortodoxa kyrkan är ikonerna en integrerad och självklar del av gudstjänsten. Vi tänder ljus framför dem, gör korstecknet och kysser dem. Vördnaden vi visar för ikonen är ingen avgudadyrkan. Vi tillber den inte utan visar just vördnad eller håller den i ära. Inte för färgen och träet, utan den vördnad vi visar för ikonen vidareförmedlas till den person som ikonen föreställer, säger Kyrkans heliga fäder.

 

En ikon är uttryck för helighet i färg och guld. Det är mer än en symbol; det är en helig bild, därför att ikonen inte bara representerar personen som är målad på den; den är också delaktig i den avbildade personens helighet. Personen finns i Himlen, men samtidigt är den närvarande på jorden av Nåd genom ikonen. När vi visar den vördnad får vi del av samma helighet som personen på ikonen befinner sig i.

 

Gamla Testamentet förbjuder avbilder. Då var det inte möjligt att se Gud, men i och med att Ordet blev kött, att Gud sände sin Son att födas som människa, som levde här på jorden, så blev det möjligt att se Honom och också att avbilda Honom på ikoner.