I sin predikan efter den Gudomliga liturgin på Publikanen och fariséens söndag, då denna liknelse läses (Luk. 18:10-14), förklarade Metropolit Kyprianos att vi på denna söndag öppnar gudstjänstboken ”Triodion”, som inleder en förberedelsetid inför den Stora fastan. Gudstjänstboken ”Triodion” som vi använder från denna söndag till Påskafton har fått sitt namn av att vi sjunger tre sånger, ”oden”, i morgongudstjänsten, orthros under denna tid.
Liknelsen som vi läser denna söndag beskriver att vårt levnadssätt som kristna bör efterlikna publikanens och inte fariséens, men tyvärr är verkligheten ofta tvärtom, att vi liknar fariséen utan att vara medvetna om det. Vi tror ofta att vi är bättre än andra och ser ner på andra så som fariséen gjorde i liknelsen.
Publikanen var medveten om sin egen syndfullhet, stod i ett hörn av templet och ropade bara i stor ödmjukhet efter Guds hjälp, ”Herre förbarma Dig”, en bön som vi ber återkommande i alla våra gudstjänster.
Publikanerna var tullindrivare på Kristi tid och var sedda som de värsta syndarna. På samma sätt som publikanen i liknelsen bör vi ha känslan av att vi inte ens är värdiga att komma in i kyrkan. Vi bör komma in i kyrkan med Gudsfruktan och vördnad för Hans hus, komma rätt och propert klädda; vi ska inte titta runt på vad andra gör, hur de ser ut eller vad de gör och fördöma dem för det.
Vårt kristna liv är en kamp med våra lidelser och begär, vilka vi försöker rena oss från med Guds hjälp. Under den Stora fastan förbereder vi oss för Kristi Korsfästelse och Uppståndelse för att med Honom dö från våra gamla jag med syndiga vanor för att uppstå tillsammans med Honom, med våra förnyade och renade ”jag”, som bättre människor. Denna rening sker genom den ständiga omvändelsen och ångern över våra svagheter och synder, genom bön, fasta och Kyrkans Mysterier, främst bikten och den Heliga Nattvarden. Fasta är inte bara att fasta i avseende till mat utan även barmhärtighet, generositet och givande av allmosor till de behövande och detta har alltid funnits kombinerat med matfastan i Kyrkans historia.
Under kvällens Synaxi fortsatte Metropoliten att tala utifrån liknelsen om publikanen och fariséen. De heliga fäderna i den Ortodoxa kyrkan har bestämt att den liknelsen ska läsas just den dagen. Fäderna har anvisat vissa Evangelieläsningar och vissa epistelläsningar för varje dag under året. Vi bör läsa den Helige Skriften enligt dessa anvisningar i lydnad till fäderna och inte som vi själva tycker.
Vår Metropolit läste även en text om en händelse som utspelat sig i ett kloster i Kiev i slutet av 1800-talet, då den helige Starets Jonas (1805-1902) levde där. Han levde med hjärtats bön och utmärkte sig för sin stora barmhärtighet till syndare. Metropoliten förklarade att bönen har tre steg:
Kroppslig eller muntlig bön som består av lästa böner, knäfall, osv.
Uppmärksam noetisk/mental bön då sinnet är med i bönen.
Hjärtats bön som uppnås när själen är renad från lidelser och har passerat de två första stadierna. I detta stadium är vårt sinne förenat med hjärtat; så småningom lever bönen i personens hjärta och denne är förenad där med Kristus och möter Honom där.
De flesta befinner sig på det första stadiet, vissa på det andra och betydligt färre har uppnått det tredje stadiet, även om det finns både lekmän och klosterfolk som har gjort det. Vi är dock alla kallade att sträva mot det tillståndet.
Vårt liv är en kamp mot våra lidelser och begär av vilka de främsta är maktlystnad, girighet och njutningslystnad. Det var de tre frestelser som djävulen frestade Kristus med i öknen. Kristus har Själv blivit frestad och visade oss med sitt exempel i den Heliga Skriften hur vi bör bemöta dessa frestelser.( Se t.ex Matt. 4:1-11)
Meningen med våra liv är inte att bli etiskt och moraliskt bra som människor, även om det naturligtvis ingår i vårt kristna liv, utan avsikten med våra liv är föreningen med Gud. Den asketiska kampen som vi alla för i det kristna livet, dvs med fasta, vaka och bön är bara medel för att uppnå den föreningen med Gud och inget mål i sig. Vi blir frälsta endast genom Guds Nåd och inte på grund av våra gärningar, men genom våra gärningar visar vi Gud vår goda vilja att komma nära Honom och viljan att bli förenade med Honom. Det sker en samverkan mellan Guds Nåd och vår egen vilja och ansträngning.
I den Lutherska kyrkan talar man mer om Guds Nåd och inte lika mycket om människans ansträngning. Luther var ”ett barn av sin tid” och hade inte full kunskap om den Ortodoxa kyrkans östliga fäder, som betonar mer människans asketiska kamp och ansträngning, han hade endast läst dem i ett redigerat urval och allt var inte känt i väst. Han reagerade mot missbruk i sin kyrka som avlatshandel etc och vände sig till och sökte dialog med den Ortodoxe patriarken av Konstantinopel på 1500-talet, Jeremias, via sin kollega Filip Melanchton. Dessa män var dock starkt färgade av västlig kristendom och den Helige Augustinus och kunde inte befria sig från sina teologiska föreställningar, vilket gjorde att de hade svårt att förstå och ta till sig Ortodoxin och dialogen bar ingen frukt. Luther motsatte sig starkt all form av gärningslära och det att människan skulle kunna köpa åt sig frälsningen. Luther kunde inte acceptera Jakobsbrevet och menade att denna epistel inte var av samma värde som t.ex. Romarbrevet för att han tyckte att det betonade gärningarna för mycket. Han betonade istället att de goda gärningarna inte ska ses som ett medel för frälsningen, utan som en följd av den och förstod inte den Ortodoxa synen på frälsning.
Den Ortodoxa kyrkan betonar istället att den mänskliga personen är skapad till Guds avbild med ett uppdrag att sträva efter likhet med Honom, något som endast kan förvärvas gradvis. Att vi är Guds avbild innebär bland annat att vi äger en fri vilja. Gud vill ha söner och döttrar och inte slavar. För att beskriva förhållandet mellan Guds nåd och den mänskliga friheten använder Ortodoxin termen samverkan eller med den Helige Paulus’ ord: ”Vi är Guds medarbetare” (1 Kor 3:9). Om vi ska uppnå full gemenskap med Gud kan det inte ske utan Guds hjälp. Men vi måste också göra vad som ankommer på oss: vi människor så väl som Gud måste bidra till det gemensamma verket, även om det som Gud gör är av omätligt mycket större betydelse än det som vi gör. ”Se jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom” står det i Uppenbarelseboken 3:20. Gud bultar, men väntar på att vi ska öppna dörren, men Han slår inte in den. Helige Johannes Chrysostomos skriver: ”Gud drar aldrig någon till sig med våld. Han vill att alla skall bli frälsta, men tvingar ingen”.
Genom våra förfäders syndafall i Paradiset hamnade hela människans vilja (inte hennes natur) i ett tillstånd som var motsatt det naturliga sättet att leva. Människan fick en ständig fallenhet till synd och drogs till att göra det onda. De flesta människor lever i det tillståndet. Vårt kristna liv utgörs av en kamp för att uppnå ett liv enligt det naturliga sättet att leva, dvs såsom våra förfäder levde i Paradiset innan syndafallet med en naturlig vilja och dragning till det goda, för att i nästa steg uppnå ett övernaturligt sätt, vilket innebär förening med Gud.
Man kan säga att det finns tre steg i det andliga livet:
Självkritik, vilket leder till självinsikt då vi inser att vi är syndiga och att vi är som fariséen.
Vi är inte tillfreds med att fortsätta vara ”fariséer”, i ett fallet tillstånd, utan ångrar oss och omvänder oss.
Vi försöker sätta omvändelsen i praktiken genom att föra den kamp vi tidigare nämnt att rena vår själ genom bön och asketiskt liv. Den Ortodoxa kyrkan innehar medlen för denna kamp och att delta i Kyrkans Mysterier ger oss kraft att fortsätta kampen. Vi försöker uppnå publikanens levnadssätt: ödmjukheten.
Vi ska inte bli förtvivlade och missmodiga när vi upptäcker våra svagheter och synder. Aposteln Paulus skriver i Korintierbrevet att han fått en ”törntagg” i sitt kött för att han inte skulle berömma sig av sina höga uppenbarelser. Han hade bett Herren tre gånger om att bli av med denna frestelse men Herren svarade honom:
”Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet.” Så Aposteln Paulus fortsätter: ”Därför vill jag hellre med glädje berömma mig av min svaghet, på det att Kristi kraft må komma och vila över mig. Ja, därför finner jag behag i svaghet, i misshandling, i nöd, i förföljelse, i ångest för Kristi skull; ty när jag är svag, då är jag stark.”(2 Kor.12:7-10).
Det är när vi vågar inse våra synder och brister och ödmjuka oss som publikanen och ber om Guds Nåd och hjälp som vi tillåter Gud att verka i oss och på så sätt blir vår svaghet vår styrka.
Fariséens gärningar; fasta, bön och allmosegivande var ju egentligen bra saker som vi också bör göra, men det var hans inställning som var fel eftersom han berömde sig av det och var högmodig och såg ner på publikanen.
Den av Metropoliten utvalda texten för Synaxis
Prästmunken Demetrius berättar om en händelse i klostret där Starets Jonas av Kiev levde som Geronta:
En gång kom det en person till klostret som hade lasten att han drack för mycket alkohol och han hette Daniel. Han hade hamnat i det tillståndet att han ville begå självmord. Starets Jonas bad att jag skulle ta hand om honom och jag tog honom till min verkstad och gav honom 4 rubel i lön varje månad. Det gick inte ens två veckor och han började dricka igen. Han kom till mig berusad och förolämpade mig med anstötliga ord. Då gick jag till Geronta Jonas för att be honom att kasta ut Daniel. Gerontan befann sig i ett kapell och bad. Jag väntade en halvtimme, sedan gick jag fram till honom och berättade vad som hänt. Han svarade:
”Var försiktig, mitt barn. Kristus led och dog på Korset för hans frälsnings skull, men djävulen har nästlat in honom i sina nät. Vi munkar måste vara visa och inte tillåta Satan att fånga in Guds skapade varelser. Jag kommer en gång att lämna det här livet därför måste du lära dig att göra som jag gör. Min själ gör ont för dessa människor. Jag håller kvar dem en eller två månader, ett halvår eller ett år och ber för dem. Ibland hör Gud mig och de ändrar sig med Guds hjälp. Om vi låter Daniel lämna klostret och gå tillbaka till världen kommer fienden att leda honom i fördärvet. Gå nu till fader Eugenios och be honom om ett kilo socker och en näve te. Ge det till Daniel och säg till honom att Gerontan ger dig detta som gåva och ber dig att sluta upp med det du gör, annars kommer djävulen att förstöra dig.”
Jag gick till fader Eugenios och han sade missbelåtet till mig:
”Det här räcker inte ens till klostrets bröder och vi ska ge det till en fyllbult?”
Jag bad honom att lyda Gerontan eftersom han hade sagt så. Han gav med sig och gav mig teet och sockret. Jag gick med det till Daniel, gav honom det och sade:
”Jag hade just gått till Gerontan för att be honom kasta ut dig, men istället så skickar han dig dessa gåvor och ber dig att sluta upp med det du gör för att annars kommer djävulen att leda dig i fördärvet.”
Och vad hände då? Han började gråta och bekänna högt:
”Hur kan staretsen skicka en sådan gåva till mig som är så usel?”
Han grät ständigt i två veckor över det som han gjort. Sedan slutade han upp med drickandet och återvände hem till sin familj återställd och fri från sitt begär.
Vår Metropolit kommenterade berättelsen med att säga att Starets Jonas agerande utmärktes av stor barmhärtighet och en sådan barmhärtighet bör utmärka alla oss kristna. Staretsen levde i hjärtats bön och i förening med Gud så den barmhärtighet han visade var Guds barmhärtighet. Vi kanske tänker att ett sådant sätt att handla är ett helgons och vi är långt ifrån ett sådant liv, men en sådan här historia ger oss ändå ett gott exempel på vilket sätt vi bör sträva efter att ha. Vi kan se fariséens sätt att tänka i fader Eugenios i berättelsen, när han säger att teet och sockret inte ens räcker till klostrets bröder och varför de då skulle ge det till en ”fyllbult”. (Socker och te var på den här tiden någon mycket värdefullt.) Hans sätt att tala visar att han sätter klostrets bröder över Daniel, vilken han ser ner på på samma sätt som fariséen såg ner på publikanen.
Metropoliten berättade att i Grekland åker de flera gånger om året och hälsar på i olika fängelser. Fångarna är ofta inte särskilt rena, men Metropoliten omfamnar dem ändå var och en. Han har fått höra kommentarer om det bland de troende hur han kan göra något sådant, för att han kan ju bli sjuk och smittad av deras bakterier, osv, menar de. Det är svårt för Metropoliten att få dem att förstå att deras sätt att tänka är som fariséens, att de ser ner på fångarna och ser sig själva som bättre än dem. Kristus själv sade ju i Evangeliet att när vi besöker någon i fängelse så är det Honom själv vi besöker. Och hittills har inte Metropoliten blivit smittad av någon!
Metropoliten tackade alla närvarande för att de kommit och lyssnat till Synaxis denna kväll. Fader Anders tackade Metropolit Kyprianos för att han kommit och besökt oss i Sverige, stärkt oss andligen och gett oss stor glädje. De deltagande i Synaxis var alla mycket berörda och tacksamma för det som de fått höra och uttryckte sin önskan om att fler skulle kunna få höra detta. Metropoliten kommer nästa gång till Sverige den 9-16 juni och Heliga Konstantin och Helenas dag kommer att firas söndagen den 11 juni. Samma kväll kommer återigen en andlig Synaxis att hållas kl. 19.
