Idag, när vi firar Helige Gregorios Palamas, är det en andra triumf för ortodoxin! Förra söndagen hette ju Ortodoxins söndag eller Ortodoxins triumf eller seger. Denna fest instiftades mindre än 10 år efter det att den Helige Gregorios´ avsomnat år 1359. Detta är ett anmärkningsvärt faktum. Det här borde säga oss något. Det säger oss att våra fäder kände igen något så viktigt och väsentligt i den helige Gregorios Palamas liv och undervisning att de inte tvekade att ge det offentlig vördnad och att prisa det med gudstjänsttexter i Liturgin, även när han då var i levande minne.
Denna fest handlar om mycket mer än om Helige Gregorios personliga helighet. Det handlar om att han är ”en pelare av ortodoxi”. Det är därför denna söndag är en andra söndag av ortodoxi och seger eller triumf. Och denna söndag är ännu viktigare än den första, eftersom den Helige Gregorios lära ger oss nyckeln till att låsa upp för oss själva, och i oss själva, alla rikedomar som finns i vår heliga ortodoxa tradition.
Den helige Gregorius var och är hesykasmens förkämpe, som på sin tid attackerades av de som värderade förnuft och rationell kunskap som exklusiva vägar till Gud. Det viktigt att här notera att Kyrkan inte menar att förnuft och rationalitet skulle vara oviktigt, nu talar vi om vilken kunskap vi kan ha om Guds väsen.
Så vad är då hesykasm, och vad exakt har det med oss att göra? Hesykasm kommer från grekiskans ἡσυχία/hesychia, ”lugn”, ”stillhet”. Det finns fem tjocka volymer av Philokalia som innehåller alla detaljer, men om vi kokar ner det väsentliga kan vi säga att hesykasm helt enkelt är ett ständigt försök att återkalla sinnet in i hjärtats rymd och rytm.
Som ett resultat av syndafallet är våra sinnen ständigt spridda i den illusoriska och ständigt föränderliga världen av skapade ting. Fjärmade från Gud vänder vi oss till dessa skapade ting för att fylla tomrummet och tillfredsställa våra köttsliga begär. Våra sinnen blir på så sätt ”kött”, köttsliga, och ständigt angripna av lidelser och där sinnet aldrig får veta av ett ögonblicks vila eller sötma av gudomlig tröst.
Hesykastens uppgift är att vända sinnet bort från den materiella sinnevärlden och att vända det inåt mot sig själv. Och fokuspunkten i denna process är vårt hjärta, som är centrum för hela vårt väsen. Detta är inget annat än den mödosamma processen med omvändelse, att vända vårt sinne bort från den yttre världen och ”komma hem”, som Skriften säger om den förlorade sonen (Lukas 15:11-32). Först när vi gör detta, kan vi förvärva det sinnelag som krävs för att överlåta hela vårt liv i händerna på vår kärleksfulle himmelske Fader. Då och endast då, som de heliga säger till oss, kan vi bli kapabla att ta emot andliga gåvor och den påtagliga upplevelsen av heligörelse och gudomliggörelse i detta liv. Då och först då blir människan värdig att se Guds oskapade ljus, som visade sig för apostlarna på berget Tabor, på den fest vi kallar Kristi förklaring.
Allt detta kan låta högt och utom räckhåll, oavsett om vi bor i kloster eller lever i världen. När vi tänker på hesykaster, tänker vi förmodligen på strikta asketer som levde eller lever sitt liv med hängiven noetisk bön i öknen. Men hesykast-traditionen har relevans även för koenobitiska monastiker (dvs de som lever ett gemenskapsliv i kloster) och lekmän i världen, dvs för oss.
En känd arkimandrit (Zacharias från Essex) uttrycker sig så här: ”Varje kristen, oavsett om han är munk eller inte, bör åtminstone önska att närma sig denna tradition” (Archim. Zacharias, The Hidden Man of the Heart, sid. 139). Han sammanfattar sedan hela hesykastraditionen i en enkel uppmaning: ”Gå in och finn vila”.
Med andra ord, sträva ständigt efter att vända ditt sinne inåt och ”bo i hjärtat”! Där hittar du Gud och upplever vila från de lidelser och passioner som ständigt plågar vår själ. ”Guds rike finns inom dig”, som Kristus säger (Luk 17:21). Vi får aldrig glömma detta!
Varför är då detta så viktigt? Jo, eftersom denna verksamhet, hesykasmen, har nyckeln till allt annat inom ortodoxin – till liturgin, till skrifterna, till dogmerna, till andligt faderskap, till personlig bön, till omvändelse och frälsning. Alla dessa saker kommer att förbli i grunden främmande för oss om vi inte ”hittar vårt hjärta” och anstränger oss för att hålla vårt sinne orubbligt fixerat där. Utan hesykasm är ortodoxins triumf eller seger helt enkelt en from charad, eftersom tron då inte har segrat i våra hjärtan.
Nu kan vi se varför de heliga fäderna på 1300-talet var så snabba med att helgonförklara den helige Gregorios Palamas och hans lära. Det är för att de förstod att bevarandet av en levande, aktiv och effektiv kunskap om Gud stod på spel. De visste vilka saker som skulle säkerställa vår frälsning.
Och när vi undersöker utvecklingen av den västerländska kristenheten, som varit avskuren från den levande källan av hesykastisk andlighet, genom en process från 800-talet till tidigt 1200-tal, kan vi se att den helige Gregorios och de heliga fäderna hade helt rätt i att visa sådan iver när de försvarade hesykasmen. För när sinnet inte är fixerat i hjärtat, blir det hopplöst uppslukat av yttre saker, och när det på så sätt förblindas, är det föremål för andlig villfarelse och blir demonernas ”leksak”. Det var exakt detta som hände i västerlandet med skolastiken i latinsk teologi.
Västerlandets historia under det senaste årtusendet ger gott om bevis på förlusten av andlig kunskap och urskillning, och en upptagenhet med den materiella världen och lidelserna och passionerna i den fallna mänskliga naturen. Sannerligen allt – påvarnas ambition, hierarkins uppbyggnad efter militära förebilder hos frankerna, skolastikens intellektualism, renässansens humanism, reformationens individualism, upplysningens rationalism, revolutionstidernas blodsutgjutelse, romantikens stormiga flykt, modernismens nihilism, totalitarismens grymheter, marxismens militära ateism, konsumtionssamhällets intighet, postmodernismens banalitet etcetera -allt berodde på att man inte förstod Helige Gregorios Palamas teologi.
Denna sorgliga litania av mänsklig utveckling, som vi i vår andliga blindhet ofta hyllar som en ”framstegsmarsch” i god progression, har bara varit möjlig för att vi har glömt hur vi ska hålla vårt sinne fixerat i vårt hjärta, i ständig och intim konversation med Gud. Vi har glömt att detta är vår enda och sanna kallelse som människor.
Vi är alla arvtagare och produkter av västerländsk kultur, vare sig vi vill det eller inte. Men genom Guds stora barmhärtighet är vi också arvtagare till ortodoxins andliga rikedomar. Så hur vänder vi tillbaka? Hur kan vi undanröja skadan från ett årtusende av misstag och till fullo assimilera ortodoxins sanning? Hur kan vi närma oss den hesykastiska traditionen?
Svaret är — lydnad. Lydnad är det enda sättet tradition kan överföras på ett autentiskt sätt. Det beror på att det är det mest direkta och säkraste sättet att hitta vårt hjärta. Detta är hela syftet med klosterlivet eller att vi som lekmän använder av en komboskina, ett bönerep. Detta för oss bortom den begränsade sfären av våra personliga prestationer, asketiska discipliner och individuella ambitioner. Den arkimandrit jag citerade förut uttrycker det så här:
”...lydnad är vad som behövs för att organisera andligt liv enligt Guds vilja, så att hela vårt liv kan bli en gudomlig liturgi. Hur kloka och starka vi än är, utan lydnad kommer vi att förbli hjälplösa med avseende på oss själva och ännu mer med hänsyn till våra medmänniskor. De starka kan mycket väl segra i sin strävan efter disciplin, men de svaga kommer att gå under och det blir ingen riktig seger. Men om vi sätter vår lit till lydnad, kommer ödmjukhet att råda och även de som är svaga kommer att förenas med resten av kroppen och fungera korrekt i enlighet med det gudomliga syftet. Genom lydnad hittar var och en sin plats i kroppen. Och den som sätter lydnaden först och därigenom korsfäster sitt sinne, kommer inte att misslyckas med att finna sitt hjärta. Det kanske inte är bland de mest värdefulla kärlen, men hans hjärta kommer att fyllas. Om inte alla av oss kan vara sanna hesykaster, kan vi ändå vara lydiga och upptäcka harmonin av plats i kroppen som är kyrkan...” (Archim. Zacharias, The Hidden Man of the Heart, sid. 142).
Denna vackra bild av kroppen, som är Kyrkan, är en bild vi bör återvända till ofta. Vi är välsignade att leva på en plats där vi kan uppleva denna verklighet flera gånger i veckan, jag tänker på vår kyrka.
Men oavsett vår plats, oavsett våra uppgifter och lydnad, oavsett våra individuella kapaciteter och styrkor, låt oss tacka Gud för att vi är en del av Kristi kropp, och låt oss lära oss att värdera andras gåvor och välbefinnande som våra egna. Låt oss aldrig gnälla över vår ställning, utan glädja oss över över att vi är medlemmar av den enda kroppen, Kristi Kyrka. Som kung David sjunger i Psaltaren: ”Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vara en utstött i Guds hus än dväljas i syndares tält” (Ps. 83:10-11 LXX). Detta är bara möjligt om vi helhjärtat ger oss själva till lydnad.
Vi bör tacka Gud för att vi har hittat denna andliga oas av sant liv mitt i den moderna världens öken. Vi bör framför allt uttrycka vår tacksamhet genom att leva ett liv värdigt våra fäder.
Alltför ofta använder vi trasigheten, som vi har ärvt från vår sekulära kultur, som en ursäkt för att kämpa halvhjärtat och leva ett försumligt liv. Men om vi reflekterar djupare bör vi inse att vi har alla de resurser vi behöver till hands för att vandra frälsningens väg, som våra fäder har vandrat före oss. Vi har så mycket: fädernas skrifter och kyrkans psalmer och gudstjänsttexter, det mesta dessutom på vårt eget språk, svenska, på vår hemsida, som vi kan förstå och vi har dessutom tillgång till bikt och nattvard i vår församling.
Vi har alltså absolut allt vi behöver för att lyckas andligt, men allt kommer att förbli låst för oss om vi inte anstränger oss helhjärtat till lydnad. Om vi inte kämpar för att beslutsamt skära av vår egen vilja, kommer vi att förbli andligt ofruktbara för evigt och avskurna från kroppen, Kyrkan.
Om vi misslyckas med att bli hjälpta av allt detta, har vi bara oss själva att skylla – Gud har gett oss allt. Så låt oss kämpa modigt under dessa återstående veckor av den Stora och Heliga Fastan, så att vi kan göra traditionen till vår egen, och som Helige Gregorios Palamas, kan vi föra den vidare till dem som kommer efter oss, nästa generation av genuint ortodoxt kristna
Genom våra Heliga Fäders förböner, förbarma Dig över oss och fräls oss.
Fader Anders Åkerström
Helige Gregorios Palamas söndag 2025