Under Metropolit Kyprianos besök i vårt stift genomfördes på söndagskvällen 16/29 september 2024 som vanligt den sk Synaxis, en samling när Metropoliten talade i Heliga Konstantin och Helenas kyrkas matsal om det andliga livet.
Metropoliten talade om vikten av hur vi klär oss i kyrkan därför att det speglar vårt inre. Han bad åter prästerna och de utsedda ansvariga i församlingen att förse kvinnor med kjol och sjal som inte har det och uppmanade alla att klä upp sig när de går till kyrkan där vi möter vår Himmelske konung. Vi bör klä oss propert, enkelt och diskret utan för grälla färger eller pråligt som kan dra till sig uppmärksamhet och distraherar oss från bönen. Prästen i församlingen har i uppgift att utse församlingsmedlemmar som har tålamod och inte blir arga som ser till att hålla ordning i församlingen, att det är tyst och klädreglerna hålls. Kyrkan ska inte vara någon modeuppvisning eller att skylta genom våra kläder hur rika vi är. Himlen kommer ner på jorden under liturgin.
Metropoliten berättade sedan en historia om en person som mindes hur han som barn lekte i kyrkan, sprang runt och skrattade tillsammans med ett annat barn. De hörde då en sträng kvinnlig röst plötslig säga: ”I min Sons hus leker vi inte, vi springer inte hit och dit, utan ber och mottar Nattvarden, Kristi, min Sons Kropp och Blod.” Barnen lyftes plötsligt upp av en osynlig hand och flyttades ut ur kyrkan.
När det blir oroligt i kyrkan blir vi distraherade och kan inte be. Om vi ser oordning i kyrkan så ska vi inte tveka att ingripa och säga till, men göra det på ett fint sätt. En föräldrer kan ta med barnet och gå ut en stund om barnet är oroligt men sedan komma tillbaka senare. Men det finns en frestelse i en sådan här situation. Eftersom vissa barn är olydiga sitter föräldrar med barnen utanför kyrkan under hela liturgin, men på sätt får de inte del av helgelsen i liturgin. Bara vi står och är med i gemensam bön med Nattvarden är i centrum, även om vi inte tar emot Nattvarden, så blir vi helgade. Det kan bli flera andra som går ut och börjar samtal utanför kyrkan under pågående gudstjänst och det är inte rätt. Tystnad och ordning i kyrkan är något som kommer att tala till någon som besöker kyrkan för första gången. Det ska inte vara på samma sätt som i mataffären eller på lekplatsen. Det är Guds hus som är fullt av heliga änglar som hjälper och beskyddar prästerna i deras tjänst. Vi kan befinnas oss inne i kyrkan men upplever inte Guds nåd, därför är vi egentligen utanför kyrkan.
Christos, som är subdiakon i Heliga Kyprianos och Justinas kloster i Grekland, berättade att ordningen och tystnaden där gör ett starkt intryck på många som kommer för första gången till klosterkyrkan för att det gör det möjligt att höra gudstjänstens ord ordentligt och man kan be ostört. Många uttrycker att de verkligen kunnat njuta andligt av Liturgin.
Samtalet fortsatte handla om vikten av att kunna förlåta, vilket Metropoliten av egen erfarenhet upplevt är något som många kristna har svårt att göra. Korset är en symbol för kärleken och försoningen. Vi vördar Korset men har inte alltid kraft att förlåta och försona oss med andra, vilket är otänkbart för kristna. Han berättade en historia om två grannar som bråkade om var gränsen mellan deras tomter gick och hur de till slut kom att ångra sig och försona sig med varandra. Den ene hade först varit skadeglad när grannens son ramlade på motorcykel och bröt båda benen och sett det som Guds straff för att grannen varit orättvis mot honom. Men när han förstod att han själv hade haft fel sökte han upp grannen och föll på sina knän och bad honom uppriktigt om förlåtelse för att han behandlat honom orättvist och tom varit skadeglad. Vi ska inte låta några onda tankar eller känslor gentemot någon annan finnas i våra hjärtan.
I historien kunde vi också lära oss att lita på Guds försyn. Grannens son som blivit narkotikamissbrukare hamnade på sjukhus i sex månader efter sin olycka men genom sjukhusvistelsen blev han fri från sitt missbruk. Hur kan vi säga ”Fader vår…förlåt oss våra skulder såsom vi förlåta dem som skyldiga äro” om vi inte kan förlåta någon? I så fall kan inte heller Gud förlåta oss. Vi måste kunna förlåta någon vad de än gör mot oss och be för den som gör oss illa. De heliga fäderna säger att vi inte ska låta solen gå ner över vår vrede utan alltid försöka försona oss med dem som vi haft någon konflikt med redan samma dag för om vi inte gör det kommer det bli värre nästa dag och svårare att förlåta ju längre man låter bli att göra det.
Folk i världen idag, även barn, är så lättirriterade och har så lite tålamod. Det är därför det är extra viktigt att vi har ordning och tystnad i kyrkan för att få frid och kunna be den tiden när vi firar Liturgi. Kyrkan är den Helige Andens tempel och där den Helige Ande finns, finns mildhet, förlåtelse och försoning. När föräldrar är lättirriterade skapas ett dåligt klimat i hemmet och barnen uppfattar föräldrarna som fientliga tyranner. Barnen kan få psykologiska problem som de vidareförmedlar till sina egna barn senare. Därför vi har bönen och ber för våra barn och försöker vinna barnen genom kärlek och inte genom bestraffningar. Föräldrarna ska spegla Guds godhet. Man kan behöva vara sträng, strikt, bestämd och sätta gränser men med kärlek, som Guds moder i den text vi läste tidigare. Blir man arg på barnen fylls vi av oro, upprördhet, man kan inte be och inte heller sova. Därför har vi bönen som en ”säkring” för att inte explodera. Om någon faller i en flod med fara att drunkna försöker vi hjälpa den. Vi ska inte hoppa i själva för då kan vi drunkna själva utan vi sträcker ut en käpp och om han försöker dra ner oss så släpper vi staven. Om föräldrar försöker hjälpa barnen på ett dåligt sätt förstör de både för sig själva och barnen. Ibland kan vi uttrycka irritation med barnen för att de stör eller irriterar oss, inte för att de egentligen gör något fel.
Syster Seraphima sade att Metropoliten nämnde att vi i kloster lever ett fridfullt liv. När vi kommer till klostret är vi inte fridfulla från början men en av de största välsignelserna och askesen vi gör i kloster är att lära oss att förlåta. Vi kan reagera på ett irriterat sätt men ofta förstår vi att vi betett oss fel på en gång. Det gäller även för föräldrar och barn. Det är en bra askes att be varandra om förlåtelse så snabbt som möjligt. Vår egoism vill ofta inte att vi ska ödmjuka oss. Stränghet behövs men om vårt sätt inte är som Gud vill är det bra att säga att: "det jag sade gäller men förlåt att jag inte sade det på ett bra sätt". På så sätt kommer den andre förstå vår kärlek men vi övar oss också i ödmjukhet, något som inte är lätt. Guds nåd kommer till den som gör den här ansträngningen och hjälper oss att ödmjuka oss. Det är en kamp för oss alla, även i kloster, men där har vi hjälpen från alla gudstjänsttexter och hela vårt liv cirkulerar just kring detta.
Metropoliten fortsatte att säga: När vi försöker be hela tiden så förstår vi när något drabbar oss, därför är det bra att be Gud om förlåtelse. Vi kan tänka på vilket tålamod Gud har med oss. Guds tålamod är som ett lugnt hav. När vi gör något fel är det som att slänga ett riskorn i havet och det kan inte göra havet upprört. Vad vi än gör har Gud kärlek och barmhärtighet även om vi ofta bedrövar honom med vårt sätt att leva. Gud fortsätter ändå att sätta ut ”fällor” för att fånga oss på många sätt med sin kärlek. Vi har ofta inte tålamod att vinna vår broder utan uttrycker vår irritation.
Barnuppfostran börjar redan när barnet ligger i magen då föräldrarna bör börja be för barnet och vara försiktiga och kärleksfulla i sin relation till varandra, för det är vetenskapligt bevisat att barnet påverkas av konflikter redan i sin moders mage. När barnet är fött måste de ha tålamod att uppfostra barnen. Barnen möter så många utmaningar i världen idag så vi kan inte låta dem göra och välja vad de vill. Gud har gett oss barnen som en gåva men med det stora ansvaret att ge dem tillbaka till Gud helgade och välsignade. När föräldrarna kämpar för att vara förenade med Gud kommer Gud att upplysa dem hur de ska handla med barnen.
Metropoliten berättade att han mött en mamma till ett barn som var lamt och satt i rullstol men modern såg barnets sjukdom som en välsignelse och uttryckte att situationen räddat henne från ett världsligt liv i synd. Det visar hur en sjukdom kan bli en hjälp att ändra grundläggande livssyn. Hon tog det på ett bra sätt. Det finns andra som kan vända sig mot Gud och bli arga på Honom när de hamnar i en sådan situation. Man lär sig tålamod, uppoffring och kärlek om man tar den prövningen på rätt sätt. Vi har ofta ett värdsligt sätt att se saker som rättvisa och orättvisa. Men vi måste tro att allt sker enligt Guds vilja, tro på Guds försyn och att Gud vet varför Han tillåter något att hända.
Må Guds moder hjälpa oss med Korsets nåd så att det vi talat om ikväll blir inristat i våra hjärtat och omsatt i praktiken så att vårt väsen med tiden öppnar sig allt mer så att Kristus kommer och tar sin boning i oss. Så kommer vi få frid, kärlek och bön inom oss och kunna förlåta och på sätt leva i den Helige Andens nåds ljus. Må Gud vara med er!
