Som flera av er har hört så behövde vi bygga om väggarna i dopkapellet i Heliga Konstantin och Helenas kyrka och isolera dessa för att kunna sätta in nya dörrar. I samband med arbetet bad vi snickarna att titta på taket då vi haft en vattenläcka där för 10 år sedan. När de öppnade taket så visade det sig att det saknades takstolar och är helt felkonstruerat, vilket gjorde att de fick beställa sådana och sätta in. Vi vill gärna också byta golvet men saknar medel för detta. Kostnaderna för tak, vilket vi måste betala är cirka 113.000. Arbetet med väggarna gick på drygt 100.000 och byte av golv, vilket vi inte kunnat beställa, då vi saknar medel är 75.000. Vi behöver alltså samla in cirka 200.000 för att kunna återställa kapellet! Därför ber vi nu om en speciell julgåva från alla som vill och kan bidra! Gud välsigne er! Fader Anders, Fader Stefan och Fader Alexander Plusgiro 489 94 53-7 eller Swish 1 233 367 505

Nu har en videoinspelning gjorts av Paraklesis till Guds moder, det vill säga den lilla åkallande gudstjänsten, med sång på svenska i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg, Stockholm. Gudstjänsten firas varje onsdagskväll i kyrkan kl. 19. Alla är välkomna! Här finns texten till Paraklesis till Guds moder. Här finns noter till gudstjänsten.

Tisdagen den 26 september anlände Metropolit Kyprianos med sällskap för en veckas pastoralt besök i Stockholms Ortodoxa stift. Mottagandet av biskopen gjordes i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg av Fader Anders Åkerström, subdiakon Alexander Hahr och några församlingsmedlemmar. Metropoliten förmedelade hälsningar från övriga biskopar i synoden och från de troende i Grekland. Han önskade att de kommande dagarna av hans besök skulle bli välsignade och uppbyggande för alla, såväl för honom själv. Han betonade att det var ett särskilt viktigt besök denna gång därför att subdiakon Alexander skulle bli vigd till diakon och präst. Fader Anders uttryckte sin tacksamhet för Metropolitens kärlek och omsorg att han uppoffrar sin tid och besöker den lilla flocken i Sverige. Efteråt besökte alla Biskop Johannes grav bakom kyrkan och firade en Trisagion för hans själs vila. Samma kväll firades agrypnia, Gudomlig hierarkisk liturgi till det dyrbara Korsets upphöjelse av Metropolit Kyprianos, Fader Anders, Fader Stefanos Jaerpenberg, Munkdiakon Fader Theocharis och subdiakoner Christos och Alexander. Innan Liturgin firades även Lilla kompletoriet och Akatistoshymnen till det Heliga Korset och Orthros, varvat på svenska och grekiska. Under Liturgin efter konsekrationen av de Heliga Gåvorna vigde Metropolit Kyprianos församlingsmedlemmen Alexander Hahr till diakon. Fader Alexander är gift och har tre barn och studerar på distans på Saint Photios Theological Seminary, Etna, Kalifornien i USA. Han är den första studenten från Seminariet som vigs till diakon och präst. För den skull hade rektorn för Seminariet, Biskop Auxentios av Etna och Portland, skickat två representanter från skolan för att delta i Fader Alexanders vigning: Moder Kypriane, av svenskt ursprung, nunna från St. Elizabeths kloster i Etna, USA och Moder Elizabeths högra hand samt lärare och samordnare på Seminariet samt Läsaren Timothy Schenone, Seminariets informations- och marknadsföringsspecialist. Både Moder Kypriane och Läsare Timothy deltog i alla Metropolit Kyprianos aktiviteter och gudstjänster under hela veckan. Torsdagen den 28 september firades Gudomlig hierarkisk liturgi av Metropoliten, Fader Anders, Fader Theocharis och Diakon Fader Alexander med deltagande av några troende i Heliga Philothei Ortodoxa kloster. Efter Liturgin firades en Triasagion vid grundaren till klostret, Moder Philotheis grav och de närvarande bjöds på en måltid av nunnorna. Efter måltiden talade Metropoliten om vikten av att de troende undervisas i de Ortodoxa dogmerna. Han påpekade att Helige Gregorios Palamas, ärkebiskop av Thessalonike, höll långa predikningar fulla av hesychastisk och dogmatisk teologi. Metropoliten betonade också behovet av att Kyrkans herdar strävar mot fullkomning i Kristus, bortom akademiska utbildningar, genom bön, asketiskt liv och deltagande i Kyrkans Mysterier, liksom vikten av ödmjukhet, ”Det enda jag vet är att jag ingenting vet”. Efter lunchen gick alla närvarande en promenad genom skogen till Villberga kyrkogård där Metropoliten firade Trisagia vid gravarna tillhörande församlingsmedlemmar och välgörare till klostret. Samma eftermiddag genomfördes en intervju med Metropoliten av Timothy Schenone för Saint Photios Seminary enligt Biskop Auxentios önskan. Samtliga frågor handlade om temat ”Den Ortodoxt kristnes liv i en sekulariserad värld.” Intervjun kommer att förses med textning översatt till engelska och kommer att publiceras på Seminariets You-Tube-kanal. En länk till intervjun kommer senare att publiceras på Stockholms Ortodoxa stifts hemsida. Lördagen den 30 september firades liturgi i Theotokos avsomnandes kapell på Gamla kyrkogården i Uppsala. Fader Anders och Presbytera Britt bjöd sedan alla på en måltid i deras hem då Fader Anders först talade om Helige Unni, ärkebiskop av Hamburg och Bremenσ liv, vars minne firades denna dag, 17 september enligt den gamla kalendern. Helgonet är avbildat på samlingsikonen av Synaxis av Nordens helgon som finns i vår kyrka i Vårberg och han kallas Nordens tredje apostel. Sedan talade Metropoliten om betydelsen av våra helgon och vilka kriterier vår Kyrka använder för att helgonförklara vissa av hennes medlemmar. Samma kväll firades Vesper till Uppståndelsen och alla de nordiska helgonen samt den tredje uppenbarelsen av det Ηeliga Κorset i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg, Stockholm, följt av Kompletoriet och Nattvardsbönerna. Söndagen efter det Heliga Korsets upphöjelse, 18 september enligt den gamla kalendern (1 oktober enligt den nya) firades midnattsgudstjänsten, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg, Stockholm, av Metropoliten och samtliga av det svenska prästerskapet då Diakon Fader Alexander vigdes till präst. Denna dag firades också Den tredje uppenbarelsen av det Heliga Korset i Aten (1925) och Synaxis av Alla Nordens helgon. I sin predikan talade Metropoliten om att vår Kyrka tillägnar en relativt lång tid till firadet av det dyrbara Korsets upphöjelse- från lördagen innan Korsets upphöjelse till söndagen efter högtiden- med läsningar av särskilda avsnitt från Evangeliet. Liksom för onsdagar och fredagar och andra högtider är Kyrkans avsikt att påminna oss med sina fantastiska troparier om Korsets Mysterium, det eviga Mysteriet av Guds kärlek till människan, att Han offrade Sin Son för människan för att vi åter skulle kunna återförenas med den Heliga Treenigheten. Korset är inte bara en symbol eller en amulett. Det är verktyget som värderar alla förgängliga och eviga verkligheter. På så sätt värdesätts historien och nutiden genom Korset, det vill säga med andra kriteria än de världsliga. Kristus kallar oss att korsfästas för att uppnå vår uppståndelse. Men världen vill inte ha något kors. När vi följer Kristus anammar vi ett levnadssätt på korset: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig” (Mark. 8:34). När vår ”gamla människa” dör, vår egoism, då uppstår den ”nya människan” och smakar den verkliga friheten. Utan kors förblir människan dominerad av egenkärleken, egoismen och sina lidelser och begär. Eftergifter för njutningar, för maktlystnad och girighet är andlig otrohet, som Herren själv sade: ”Ett ont och trolöst släkte...” Ja, otrogen är själen som inte är trogen Gud eftersom vi genom vårt dop har fått Kristus som vår brudgum. Låt oss ständigt korsfästa oss själva, inte av rädsla för helvetet, utan av kärlek till Honom. Ett liv som korsfäst innebär asketiskt liv som är nödvändiga för livet i Kristus: fastor, bön, vaka, tålamod i prövningar för att vi ska kunna leva Korsets Mysterium: ”Ty skåda, genom Korset har glädje kommit till världen all...” Livet på Korset är ett omkullkastande av den världsliga mentaliteten. Därför, låt oss inte begränsa oss till att bara hänga korset på vårt hems väggar, runt vår hals och göra korstecknet över oss själva. Korset är inte bara en symbol, inte bara ett yttre kors utan ett levnadssätt som har mening. Det förseglar främst vårt sinne och hjärta och fyller dem med vår Herre Jesu Kristi Nåd. De kristna behöver inte vara rädda för olika symboler och yttre ting om de håller sig till och förnyar sig med korsets levnadssätt genom bikt, omvändelse och deltagande i den Heliga Nattvarden, sigillet som de fått i det heliga dopet: ”Inseglet på den Helige Andes gåva”. Då blir människan omöjlig att angripa och säger tillsammans med Bruden i Höga Visan: ”Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty kärleken är stark såsom döden...” (Höga Visan 8:6) Efteråt bjöds på en festlig agape-måltid då Metropolit Kyprianos välgångsönskade den nyvigde Fader Alexander och överlämnade som gåva en ikon av den Heliga Treenigheten från Georgien. Moder Kypriane läste upp hälsningar och gratulationer till Fader Alexander från Biskop Auxentios och Saint Photios Theological Seminary och överlämnade en ikon av den Helige Photios, skolans skyddshelgon. Även Fader Anders höll tal och gratulerade och uttryckte sin glädje över prästvigningen samt Presbytera Britt som vände sig till Presbytera Nina och överlämnade en present. Samma söndag kväll genomfördes traditionsenligt en sk Synaxis, en samling då Metropoliten talade i en varm, familjär atmosfär. Först berättade han om vår synods uppkommande glorifiering av ett nytt helgon, Helige Ieronymos av Parnithos, som kommer att ske i maj 2024. Sedan studerades gemensamt några texter om hur vi kan leva ett levande och sant andligt kristet liv i världen och hur vi kan få hjälp av vår skyddsängel i det. Vår relation med vår skyddsängel, som varje kristen får vid sitt dop, hjälper oss i vår kamp att uppnå helgelsen, det vill säga vår förening med vår Herre Jesus Kristus, så att vi renade och helgade kan sprida den gudomliga nådens ljus och frid i vår omvärld. Måndagen den 2 oktober genomfördes ett möte med församlingens prästerskap vilka informerade Metropoliten om församlingens pågående projekt och han i sin tur informerade prästerna om olika kyrkliga angelägenheter. Samma eftermiddag besökte Metropoliten Skogskyrkogården, som han brukar varje gång han kommer till Sverige, och firade Trisagia vid gravarna tillhörande Moder Parthenia och andra församlingsmedlemmar. Tisdagen den 3 oktober åkte Metropoliten och hans sällskap tillbaka till Grekland efter att ha mottagit de troendes tacksamhet för hans pastorala besök och alla tackade Gud för ett fruktbart besök av vår käre Metropolit. Nästa gång Metropolit Kyprianos besöker vårt stift i Sverige blir 29 februari till 5 mars 2024.

Vi har fått många frågor om Fader Jean Mansour, som tidigare tillhört Antiokias patriarkat i Sverige, och därför har vår Metropolit Kyprianos, som är ansvarig för vårt stift, gjort ett officiellt uttalande. Läs meddelandet på svenska, arabiska, engelska eller grekiska.

"Den som bidrar till byggandet av kyrkan ska inte förlora sin belöning!" Detta var Guds moders löfte till Helige Alexander av Svir, var minne vi firar idag. När han byggde en kyrka uppenbarade sig Guds moder och lovade honom detta. Läs mer om hans liv här. Vi i Heliga Philotheis kloster gör en insamling till Heliga Kyprianos och Justinas och Heliga Paraskevis kloster i Grekland för att de ska kunna återuppbygga det som förstörts i bränderna där. De flesta byggnader har klarat sig men i Heliga Paraskevis kloster behöver 350 kvm tak läggas om och kostanden uppskattas till 50 000 Euros. Sex fönster behöver bytas ut till kostnad av 3600 Euros. I Heliga Kyprianos och Justinas kloster smälte elledningar och avloppsrör i branden och deras elgenerator, (något som är nödvändigt i Grekland pga av många längre elavbrott) exploderade och behöver ersättas. Kostnaden för detta är ca 30 000 Euro. Klostren har inga försäkringar. Den sammanlagda kostnaden för reparationerna av klostren beräknas till 84 000 Euros = en miljon svenska kronor, vilket är vårt mål att samla in! Vi tackar alla som gett bidrag! Hittills har vi dock bara fått in 52 104 kronor vilket är 5% av summan. Bara två gåvor kommer från Sverige. Insamlingen sker via plattformen Gofundme där gåvor ges med bankkort. Från Sverige kan man också ge sin gåva genom Heliga Philothei Ortodoxa kloster med Swish: 123 101 1634 eller bankgiro: 677-0242. Märk insättningen "Brand". Dessa gåvor kommer sedan att kunna läggas till övriga som går in via Gofundme. Kallare årstid närmar sig vilket gör att saker måste repareras så snart som möjligt. I Grekland är många redan fattiga och har mycket begränsad möjlighet att bidra ekonomiskt därför försöker vi nu samla in medel i andra länder. Den grekiska välgörenhetsföreningen samlar också in pengar för att hjälpa allmänheten som drabbats av bränderna. Vill man skänka en gåva till dem är det välkommet! Det går också bra via Swish eller bankgiro ovan. Skriv då "Philaretos" på din insättning. Tack för Din hjälp! Må vår Herre rikligt belöna dem som ger. De som bidrar till klostren åminns i liturgier och förböner som sker där. Världen behöver klostrens böner mer än någonsin!

Skogsbrand har drabbat våra kloster i Grekland! Mirakulöst räddades de genom ikonen av Guds moder den oförbrända busken (se bild) men det finns ändå omfattande materiella skador. Heliga Philothei Ortodoxa kloster gör en insamling för att hjälp dem att återuppbygga det som förstörts i branden. De behöver Din hjälp! Ge din gåva via denna länk, läs mer och se fler bilder samt video från branden. Du kan också ge en gåva till den grekiska välgörenhetsföreningen Helige Philaretos som ger ekonomiskt stöd till alla som drabbats av brand här. Tack för Din hjälp!

Det är viktigt att då och då påminna oss om hur vi gör korstecknet som Ortodoxt kristna. Ibland gör vi det slarvigt utan att vi tänker på det. Tummen, pekfingret och långfingret förs ihop för att visa vår fasta tro på att Gud är Treening. Och lillfingret och ringfingret hålls ihop nedåt för att visa vår tro på att Kristus var både Gud och människa. Vi visar på Kristi två naturer och betonar att de två naturerna förenats "utan sammanblandning (asynchýtos – ασυγχύτως), utan förvandling (atréptos – ατρέπτως), oupplösligt (adiairétos – αδιαρέτως) och oskiljaktigt (achorístos – αχωρίστως)". De är inte på något sätt förändrade vid föreningen. Vi betonar man också, att Kristus är en enda person (prósopon – πρόσωπον), en hypostas (hypóstasis – υπόστασις). Så korstecknet korrekt utfört sammanfattar både vår tro på Treenigheten och på Kristi två naturer och skiljer ut oss från andra samfund som inte gör korstecken eller gör det på annat sätt, som romerska katoliker (som gör det från vänster till höger) eller orientaler som gör det med hela handen eller med två fingrar. Vi behöver göra korstecknet på rätt sätt för att det ska skydda oss från den onde och genom att göra korstecknet korrekt visar vilka vi är, nämligen Ortodoxt kristna, så slarva inte!

Vår omvärld fjärmar sig allt mer från vägen, sanningen och livet medan många ändå söker kunskap och sanning. I vår tid möter Ortodox teologisk utbildning många speciella utmaningar. Den måste hantera den allt mer växande skillnaden mellan samhället runt omkring oss och det traditionella kristna livets religiösa och moraliska värden. Saint Photios Orthodox Theological Seminary (S.P.O.T.S.) i Etna, Kalifornien, USA, är en institution för högre utbildning som förbereder kandidater för att tjäna den Ortodoxa kyrkan på olika sätt som präster, diakoner, ikonmålare, körledare eller som lärare. Seminariet ser tydligt dess viktiga roll att försvara vår tro och bevara allt som vi ärvt av Kristus. Seminariets mål är att försäkra sig om att dess studenter tar sin examen med en djup kunskap och rätt förståelse för den Heliga Skriften och hur den uttrycks i de Heliga Fädernas skrifter, den Heliga Traditionen och den Ortodoxa kyrkans heliga lära. Studenterna utbildas i den Heliga Skriften, teologi, språk, filosofi, historia och pastoral psykologi, vilka är nödvändiga inslag för att forma ett nutida kristet vittnesbörd om de oföränderliga sanningarna som den tidiga kyrkan efterlämnat åt oss. Studier vid S.P.O.T.S. sker in en miljö som uppmuntrar till andlig och intellektuell utveckling hos studenterna. Genom att erbjudas en utbildning rotad i kärlek till Kristus och Hans Kyrka och som är grundad på djup respekt för de Heliga Fädernas visdom, ges studenterna möjlighet att blomma. Kurserna är inspirerande, upplyftande och utformade för att ta fram det bästa i varje elev. Saint Photios Orthodox Theological Seminary är ackrediterat av Association for Biblical Higher Educations Ackrediteringskommission och kan ge certifikat och examina på kandidat- och mastersnivå. The Association for Biblical Higher Education är en av de fyra nationella trosrelaterade ackrediterande organisationerna för religiösa skolor och seminarier som erkänns av USA:s utbildningsdepartement och Council for Higher Education Accreditation. Saint Photios Orthodox Theological Seminary grundades officiellt 2015 och har sedan dess växt allt mer. Skolan drivs av enbart privata gåvor. Nu har Seminariet redan börjat på projektet att bygga ut för att kunna ta emot fler studenter, men för att kunna gå vidare behöver de ekonomiska bidrag från dem som kan och vill stödja Kyrkans framtida traditionella kristna utbildning. En av Heliga Konstantin och Helenas Ortodoxa kyrkas församlingsmedlemmar, som kommer att bli prästvigd i september för att tjäna församlingen i Sverige, har fått stipendium för studier på S.P.O.T.S. och studerar redan sitt andra år på distans från Sverige. En del av utbildningen kommer att ske på plats under 2024. Läs mer om utbyggnaden av Seminariet, se korta filmer och ritningar samt hur långt man kommit med bygget redan nu här: https://spots.edu. Via den länken kan man också ge en gåva direkt till Seminariet med betalkort. Som andra alternativ kan man också swisha en gåva till Heliga Philothei Ortodoxa kloster på 123 101 1634 eller bankgiro 677-0242. Märk din insättning SPOTS så skickas gåvorna vidare till Seminariet. Det totala målet för insamlingen är 6 miljoner US dollar. Närmaste delmål: 2 miljoner US dollar till hösten 2023 för fas 2, vilket är resande av väggar och tak. Tack för Ditt viktiga stöd!

Stockholms Ortodoxa stift har den stora välsignelsen att stiftets ansvarige biskop, Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili (Grekland), besöker Sverige tre gånger per år för att stärka sin flock och omhänderta dess andliga behov med stor kristen kärlek. Ett av de återkommande tillfällena för hans besök varje år är en vecka i slutet av september, i år 28 september - 5 oktober. Onsdagen den 28 september mottogs Metropolit Kyprianos först på Arlanda och ceremonin för mottagandet av biskopen firades sedan i Heliga Konstantin och Helenas församling i Vårberg av Fader Anders, Fader Theocharis och några församlingsbor. Han önskade välsignade kommande dagar i gemenskap med de troende i Sverige av ömsesidig andlig uppbyggelse. Fader Anders tackade Metropoliten för att han tar sig tid att komma till oss på besök och särskilt för hans uppmuntran och påskyndan att saker ska gå framåt i stiftet. En av dessa saker har varit att beställa en samlingsikon med de nordiska helgonen, vilket i år har kunnat förverkligats med Metropolitens välsignelse. En Trisagion firades sedan vid Biskop Johannes grav innan en måltid serverades för alla närvarande. Torsdagen den 29 september besökte Metropoliten med sällskap från Grekland, samt Fader Anders och Fader Theocharis, Skogskyrkogården där Trisagia firades vid gravar tillhörande församlingsmedlemmar. Sedan talade Metropoliten med enskilda troende för bikt och vägledning. Samma kväll träffade han församlingens präster då han informerades om de senaste händelserna i församlingen och gav riktlinjer och råd för den närmaste framtiden. Fredagen den 30 september firades hierarkisk liturgi i Heliga Philotheis kloster och Metropoliten talade efteråt om vikten av tacksamhet till Gud för Hans stora gåvor till oss, särskilt den Gudomliga liturgin och Nattvardens mysterium. En trisagion firades sedan vid klostrets grundare, Moder Philotheis grav. Systrarna bjöd på en måltid då Fader Anders berättade om det nordiska helgon som firades just denna dag, 17 september med den gamla kalendern. Helige ärkebiskopen Unni av Hamburg-Bremen åkte till Birka år 935 och fann då inte några spår av den församling som Helige Ansgar grundat där. Detta helgons dödsdag är det första kända datum med anknytning till en händelse på svensk mark. Efter måltiden gick vi alla en promenad genom skogen till Villberga kyrkogård där församlingsmedlemmar och välgörare till klostret har sina gravar och trisagia firades där. Lördagen den 1 oktober fick Liturgin i Helige Ignatios av Antiokias lilla huskapell i Norrköping tyvärr ställas in på grund av sjukdom och istället genomfördes en liten pilgrimsfärd i Helige Botvids fotspår. Vi besökte Salems kyrka, strax söder om Stockholm vid Bornsjön i Södermanland där Fader Anders berättade om Helige Botvid. Helgonet var uppvuxen på Hammarby gård i nuvarande Botkyrka kommun och blev döpt kristen på en handelsfärd till England. Han kom sedan tillbaka till sin hembygd där han spred Evangeliet. Han avbildas på många altarskåp och på väggmålningar med en fisk och en yxa. Fisken hänvisar till ett mirakulöst fiskafänge som ägt rum på Bornsjön och yxan till det redskap som Helige Botvid led martyrdöden med när hans slav dräpte honom på Rågö utanför Nyköping. Han begravdes först i Salems kyrka som då hette Säby och var tillägnad den förste martyren av England, Helige Alban. Hans reliker verkade många mirakel och helade sjuka och blev snabbt ett populärt pilgrimsmål. På helgonets familjegård byggde sedan hans bror en kyrka till hans ära som idag kallas Botkyrka kyrka och relikerna fördes dit. Man gick då i procession med relikerna från Säby kyrka till Botkyrka och när de vid ett tillfälle satte ner dem för att vila sprang en källa upp ur marken. Källan finns bevarad än idag, den kallas Sankt Botvids källa och är utmärkt med en skylt med en beskrivning av hans liv. Vi vandrade till källan denna dag och fick välsignelse av vattnet och sjöng tropariet till helgonet. Sedan körde vi samma väg som processionen gått för 1000 år sedan med Helige Botvids reliker, som nu heter Sankt Botvids väg, och går från källan till Botkyrka kyrka där vi avslutade vår lilla pilgrimsfärd. På lördagens kväll firade Metropoliten Vesper och den lilla sena aftongudstjänsten (Apodeipno) och Akatistoshymnen till Guds moder i Heliga Konstantin och Helenas kyrka tillsammans med församlingens präster. Söndagen den 2 oktober firades midnattsgudstjänst, Orthros (morgongudstjänsten) och gudomlig hierarkisk liturgi. Innan Liturgin började vigdes församlingsmedlemmen Alexander Hahr till läsare och subdiakon. I sin predikan talade Metropoliten om att denna söndagen efter upphöjelsen av det heliga korset firar vi den tredje uppenbarelsen av korset över Aten 1925. Det året hade en mängd troende som följde den gamla kalendern samlats i ett kapell utanför Aten den 14 september då upphöjelsen av det dyrbara korset firas och ett stort kors uppenbarade sig då på himlen för att stärka de troende. Denna söndag firade vi också de nordiska helgonen med särskild glädje då vi i år fått mottaga en samlingsikon av dessa helgon. Metropoliten talade sedan om dagens Evangelietext, vad Kristus menar när Han säger: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.” Att bära sitt kors och följa Kristus innebär en kamp med våra lidelser och begär, främst mot maktlystnaden, girigheten och njutningslystnaden som mer eller mindre påverkar oss alla. Alla kristna bör leva ett i så att säga asketiskt liv och inte eftersträva bekvämlighet, lyx och överflöd. Vi kan nöja oss med det nödvändigaste för vår överlevnad och ge det som blir över till de fattiga. Guds nåd hjälper oss i denna kamp och leder oss till förening med Honom, det som är meningen med våra liv. Efter Liturgin bjöds det på en agapemåltid i församlingssalen. Samma kväll genomfördes en s.k. Synaxis, en samling i församlingssalen i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg, då Metropoliten talade i cirka två timmar med simultan översättning till svenska om vad det praktiskt betyder att bära sitt kors och efterfölja Kristus i vardagen. Det kan innebära t.ex. att utstå de prövningar som vi alla möter i våra liv med tålamod och ödmjukhet. Vi bör förbereda oss dagligen på de prövningarna genom bön och vaksamhet så att vi hanterar dem på rätt andligt sätt och kan lära oss något av dem. Metropoliten presenterade några texter med praktiska exempel angående detta tema. Omkring trettio personer hade samlats, inte bara från vår egen församling, som lyssnade med stort intresse och deltagande i en varm andlig och familjär atmosfär. Metropoliten inbjöd också de närvarande att ställa frågor och göra inlägg. En av de närvarande uttryckte efteråt att stämningen upplevts som ”Heliga berget Athos i Vårberg”. En annan person menade att denna kväll var ett betydande bidrag, om än en liten droppe i havet, till att minska det våld som vi med så stor oro ser öka i vårt samhälle. En utförligare text om vad som sades på denna samling samt texterna som lästes kommer att publiceras separat inom kort. Måndagen den 3 oktober mötte Metropoliten enskilda personer för bikt och andlig rådgivning. Tisdagen den 4 oktober firades Gudomlig liturgi i Theotokos avsomnandes kapell på Gamla kyrkogården i Uppsala. Metropoliten med sällskap promenerade sedan genom den höstsoliga staden till Fader Anders lägenhet där han och Presbytera Britt bjöd på en god måltid. Fader Anders berättade sedan om Helige Ansgar och Metropoliten talade om skillnaden mellan Ortodox hesychasm och de österländska filosofierna samt vikten av att ha en andlig fader och vägledare. Onsdagen den 5 oktober åkte Metropolit Kyprianos med sällskap tillbaka till Grekland efter en välsignad vecka då vi verkligen stärkt våra andliga band med vår biskop och med varandra, fått uppleva hans kärlek och omsorg med stor tacksamhet och blivit uppmuntrade att fortsätta vår kamp med livet i Kristus! Vi ser redan fram emot hans nästa besök vilket är planerat till 16-21 februari 2023.

I vår församling har vi de senaste åren anordnat en pilgrimsfärd i Sverige för att upptäcka de första kristna spåren och helgonen i vårt land. Årets pilgrimsfärd gick till Småland i Helige Sigfrids fotspår, till Kolboda-trakten söder om Kalmar samt till Växjö. På grund av sjukdom och den långa resan dit var vi bara fyra personer denna gång, men tre personer anslöt från trakten under en del av dagen. Enligt Sigfridslegenden från 1200-talet ska Sveriges förste kristne konung, Olof Skötkonung, anhållit hos kung Ethelred II av England (i Sigfridslegenden kallad Mildred) att få dugliga kristna präster till Sverige, vilket var bakgrunden till att den Helige Sigfrid lämnade sitt fädernesland och begav sig till Sverige i början av 1000-talet. Denna tid hade inte schismen med den Romersk-katolska kyrkan ännu skett, vilket innebär att Helige Sigfrid är ett Ortodoxt helgon. Helige Sigfrid utvaldes eftersom han hade nordisk erfarenhet då han tidigare följt med Helige Olav av Norge till hans land med förhoppning om att han skulle hjälpa till att sprida kristendomen där. När biskop Sigfrid lämnade England hade han sina tre systersöner i sitt sällskap, vilka var cluniacens-munkar. De bar namnen Unaman, Sunaman och Vinaman, som i nämnd ordning var präst, diakon och subdiakon. De ska ha lidit skeppsbrott utanför nuvarande Kolboda söder om Kalmar i Södra Möre och där räddats vid Hagbyån mynning som redan denna tid var en känd hamn och det var just dit vi begav oss. Helgonen ska enligt traditionen ha tackat och lovat Gud för att Han räddat dem och platsen har än idag namnet ”Lovers lund” som sägs komma av ”lovade Gud i lunden”. Där ska de ha firat sin första liturgi på svensk mark. En man utsänd från kungen, Olof Skötkonung, ska ha bevistat gudstjänsten och blivit mycket gripen av skrudarnas färgprakt och sångens välljud och rapporterade detta till kungen som genast ville träffa helgonet. Platsen kallas idag Helige Sigfrids hamn. Området där omkring har varit befolkat sedan urminnes tider och det finns lämningar ända från stenåldern och framåt vilket gravar, offerplatser, runstenar och ruiner vittnar om. Sigfrids hamn är början på den pilgrimsled som leder oss till Växjö stifts domkyrka och den välkända päls- och lädermarknad vilken under sin storhetstid inleddes med Seffremäss den 15 februari, som än idag är den stora marknadsdagen i Växjö. Denna dag är även Växjö stifts förste Biskop, Smålands apostel Helige Sigfrids helgondag. Det var med stor glädje vi kunde se hur stark och levande traditionen och minnet av Helige Sigfrid är än idag i Södermöre pastorat i trakten kring Kolboda. Pilgrimsfärder längs den utstakade leden genomförs regelbundet i Svenska kyrkans regi, längre eller kortare och de många sevärdheterna och kyrkorna längs leden är väl omhändertagna. En av prästerna i pastoratet, Ove Carlsson, som är ansvarig för pilgrimsvandringarna, beställde en ikon av Helige Sigfrid och en av Helige Laurentius för några år sedan från vårt kloster som vi fick se på plats i två av kyrkorna. Ove ställde upp för oss som guide hela dagen på sin semester trots hans hälsoproblem och hade till och med ordnat boende för oss. Med vår Metropolits välsignelse och tillåtelse från Svenska kyrkan inledde vi vår pilgrimsfärd fredagen den 8 juli med en Gudomlig liturgi utomhus i Helige Sigfrids hamn, där helgonen kommit i land efter skeppsbrottet och firat sin första liturgi. Där står ett stenaltare permanent som flyttats dit från Hagby kyrka där Svenska kyrkan firar mässa, bland annat på Helige Sigfrids dag 15 februari, och vi hade tagit med allting nödvändigt för en Ortodox liturgi. Vädret var bästa tänkbara och fåglarna kvittrade med i sången och den vackra Hagbyån i bakgrunden gjorde det hela till en himmelsk upplevelse. Vi sjöng ett troparion till Helige Sigfrid som vi hade skrivit för tillfället. En Ortodox familj boende i området tillhörande Ryska utlandskyrkan under Metropolit Agathangelos kom och deltog i Liturgin samt några från Svenska kyrkan. Efter Liturgin berättade Ove om platsens historia och traditionen kring Helige Sigfrid och hur stark den är i bygden. Sedan ledde oss en annan av pilgrimsledarna från Svenska kyrkan den första etappen av leden till fots. De inleder vandringarna med det katolska helgonet från 1300-talet, Heliga Birgitta av Vadstenas ord: ”Visa mig Herre Din väg och gör mig villig att vandra den.” Vissa delar av leden brukar de gå i tystnad, vilket vi också gjorde. De vackra vyerna längs leden med sina pittoreska hus, sädesfält i sina skiftande färger, den blåa himlen, den svaga brisen och fåglarnas kvitter fick tala sitt eget språk. Biskop Sigfrids mission om Jesus Kristus visade sig genom flertalet av hans personligt byggda kyrkobyggnader och de naturliga källor han använde för dop. Detta vittnar om en förkunnelse där lovsång, bön, den Heliga Nattvarden och dopet stod i centrum. Vid Bjursnäsbron, där vi stannade till på vår vandring, fanns både kyrka och källa verksamma ända till 1541 då kung Gustav Wasa beslutade att riva kapellet med tillhörande kyrkogård och dopkälla. Denna händelse med flera ledde till uppror vid Voxtorps prästgård och som idag går under namnet Nils Dackes uppror. Den muntliga traditionen menar att Helige Biskop Sigfrid gav kapellet namnet Laurentius efter den helgonförklarade diakonen med samma namn och som var verksam i Rom under 250-talet. Grunden till Laurentii kapell finns kvar och är 11,4 x 6,6 meter men ligger tyvärr på privat mark numera så vi kunde inte se den på nära håll. Den naturliga dopkällan igensattes med brunnsringar under mitten av 1930-talet. I Voxtorps rundkyrka ovanför sakristians dörr finns Helige Laurentius ärad med en träfigur från denna tid. Han har en penningpung i sin hand från vilken han delade ut gåvor till de fattiga i Rom. Detta helgon var viktigt på de brittiska öarna varifrån Helige Sigfrid kom. Efter en ca 3 km lång vandring kom vi fram till Hagby rundkyrka som är byggd i början av 1100-talet. I Sverige finns det nio rundkyrkor och Hagby är en av de bäst bevarade. Man tror att byggnaden har inspirerats av Uppståndelsekyrkan i Jerusalem och kan ha byggts av en tempelriddare som varit där och sedan kommit tillbaka till Sverige. Kyrkan var helgad åt Helige Olav av Norge och kring korfönstret kan vi se fragment av väggmålningar från början av 1300-talet. Där syns också några av totalt åtta målade invigningskors som tillkom vid en återinvigning av kyrkan på 1400-talet. På 1700-talet hittade man en sten på kyrkogården som man gjort om till solur. Senare upptäckte man att det fanns fem konsekrationskors på baksidan av stenen, och att det var ett resealtare från tidig medeltid. Sådana bar missionärer med sig för att kunna fira en riktig mässa även i en trakt där det ännu inte fanns några kyrkor. Och kanske var det som legenden säger självaste Helige Sigfrid som hade med sig altarstenen hit. Men om detta kan vi naturligtvis inget veta även om det inte är helt osannolikt. Man kan också på goda grunder gissa att stenen fungerade som altare i Hagby kyrka, för även om kyrkan är byggd under tidig medeltid så invigdes kyrkan inte förrän på 1400-talet, förmodligen eftersom man redan hade en invigd altarsten! Bäraltaret förvaras inlåst i ett nybyggt träaltare med ett fönster i mitten där bäraltaret är synligt och det används fortfarande tex vid Svenska kyrkans utomhusgudstjänster. Vår guide låste upp altaret och tog fram bäraltaret så att vi fick se det på nära håll. I Hagby kyrka finns ikonen av Helige Sigfrid som målats i Heliga Philotheis kloster och är 80x60 cm. Man kan köpa ikoner, kort och kylskåpsmagneter med kopior av just den ikonen av Helige Sigfrid som finns i kyrkan. Vi fick gå upp för den branta stentrappan till kyrkans vind och se alla bjälkar och en fönsterlucka som öppnandes mot klocktornet. En Paraklesis, en liten åkallande gudstjänst till Helige Sigfrid som vi satt ihop för tillfället, bad vi framför ikonen innan vi åkte vidare. För att hinna med att se så mycket som möjligt på vår tidsbegränsade pilgrimsfärd denna dag tog vi sedan bilen och såg Mortorps kyrka som byggdes sannolikt i mitten på 1200-talet. Placeringen invid den viktiga transportleden, Hagbyån och inte så långt bort från Helga Kors källa och S:t Sigfrids källa (båda inom sockengränsen) är strategisk. Vi fick se det välbevarade konsekrationskorset från 1400-talet på kyrkans bakre vägg, som upptäcktes i samband med restaurering-sarbeten 1988. Från 1400-talet är också dendrodateringen av kyrkans tiondebod (förvaringsrum för den del av tiondet som inte tillföll prästen, numera används det som bårhus). Ett jordfast flyttblock strax norr om kyrkan har ett tjugotal skålgropar, även kallade ”älvkvarnar”. De anses ha använts för religiösa ritualer långt ner i bronsåldern då man offrade till gudar och andra väsen i dessa gropar. En domarring finns ytterligare några 100-tal meter längre bort från kyrkan. Det vittnar om att detta är en plats som varit befolkad sedan långt tillbaka och varit en religiös kultplats innan kristendomens införande till Sverige. Dåtida missionsstrategi var att anknyta till tidigare kultplatser när kristendomen introducerades i Norden. En lilja, 20 cm stor och uthuggen ur ett granitblock i ytterväggen några meter upp på korets södra gavel är kyrkans äldsta utsmyckning och samtida med kyrkan. Det finns olika tolkningsalternativ av liljan. Liljan är en allmänt vedertagen symbol för Guds Moder. Kyrkan kanske ursprungligen var helgad åt Jungfru Maria. Liljan kan också vara ett tecken på, att kyrkan en gång byggdes med hjälp av cisterciensermunkar. Munkorden har (franska) liljor i sin vapensköld. Cisterciensorden var den dominerande munkorden i Sverige på tidigt 1200-tal och byggde åtskilliga kloster och kyrkor i det medeltida Sverige. Nästa anhalt på vår färd blev Helige Sigfrids dopkälla i Källebäck. Efter att ha parkerat i närheten vandrade vi en bit på en smal skogsväg och kom fram till en stor glänta som vår guide berättade var en gammal marknadsplats på 1000-talet. En skylt var uppsatt för att visa vägen och vid den öppna platsen hade ett stort kors placerats. I midsommartid firar Svenska kyrkan en gudstjänst här till Helige Sigfrids ära och Johannes Döparens födelse (24 juni). Dopkällan ligger precis nedanför den öppna platsen inne i den lummiga skogen kantad av mossiga stenar. En betongtrappa neder ner till källan. Vid naturliga vattenkällor uppstod inhemska religiösa ritualer och kulter som kristendomens missionärer stannade vid och med hjälp av dessa lät de befolkningen kristnas vid källan genom dop. Enligt traditionen är denna källa en av de flera naturliga källor i området som Helige Sigfrid använde sig av vid kristnandet av områdets boende. Socknen, källan och den närliggande bäcken fick namnet efter Helige Sigfrid. Källan är i folkmun fortfarande känd som en livgivande källa och än idag vandrar folk hit för att dricka av detta grundvatten. Helige Sigfrids hembygdsförening har renoverat källan, placerat en skylt med texten: ”Traditionen berättar att här döpte Sankt Sigfrid, Smålands apostel” och hängt en skopa vid källan för att vi ska kunna smaka på vattnet, vilket vi förstås gjorde och det smakade friskt och järnrikt! Sedan blev vi inbjudna till Sankt Olofs kyrka i Trekanten, inte långt ifrån där vi befann oss, av prästen Jan Haglund som tillhör Södermöre pastorat och som visade sig varit studiekamrat med Fader Anders. Kyrkan är byggd 1925. 1932 utfördes målningen i koret som föreställer Helige Olav, Norges konung och Helige Ansgar. På kyrkans väggar hänger flera ikoner i bysantinsk stil som är målade av vår Biskop Johannes dotter, Moder Justina, som är nunna i klostret Saint Elizabeth the Grand Duchess i Etna, Kalifornien, tillhörande vår synod. Ikonerna föreställer Guds Moder, Helige Nikolai, Apostlarna Petrus och Paulus och Heliga Lucia. Jans tanke med beställningen var att bjuda in skolelever och berätta om ikonerna och bakgrunden till att vi firar jul och Lucia. Sankt Sigfrid är en ort som fått namn av en församling som fått namn efter vårt helgon och ligger nära kommunens centralort Nybro. Efter det att Sigfrid angjort kusten vid Kolboda, säger legenden, vandrade han inåt landet. Vid Kumlamad stannade han, omvände och döpte många hedningar i en källa. Han höll gudstjänster i en lund och snart efteråt lät han resa ett kapell där. Det var en enkel stavkyrka av trä, det sk gamla kapellet i Kumlamad. Namnet är troligen sammansatt av kummel, det vill säga stenröse, och mad, alltså en våtäng. Det har sedan byggts om vid flera tillfällen. I en kunglig förordning från 1700-talet omnämns det tredje kapellet på denna plats och att man då använt byggnadsmaterial från det tidigare kapellet ”...som ståt i wägg 770 år.” En klockstapel vet vi också funnit här och att kapellet varit ca 28 alnar långt, 15 alnar brett och 7 alnar högt, dvs ca 17x9 meter med 4 meters höjd. Vi stannade till där och fick se ekkorset som är placerat där mitten av koret var med en textskylt om kapellets historia. Vår guide Ove pekade ut för oss de fyra hörnstenar som markerar långhuset på kapellets hörn på kyrkogården som finns där idag. På 1880-talet lät man riva 1700-talskapellet på ängen och i stället uppfördes den nuvarande kyrkan på en bergsknalle några hundra meter österut. Sedan medeltiden har kapellet, och senare kyrkan, varit traktens centralpunkt och mest särpräglade byggnad. Kyrkan i Voxtorp besökte vi härnäst som är en av Sveriges nio rundkyrkor, liksom grannsocknens kyrka Hagby men mycket mindre. Det är en charmig kyrka byggd under 1200-talets förra del, sannolikt som gårdskyrka vid en större tidigmedeltida egendom. Traditionen säger att den byggdes av en kvinna som hette Lona (Ilona) för att hon skulle slippa gå till den kyrka i Halltorp som herrskapet där byggt på sin gård. Vi fick se några exklusiva inventarier som finns i kyrkan: en pilgrimssnäcka, funnen i grav under kyrkan, som ger bevis för att en församlingsbo gjort en pilgrimsvandring till Santiago de Compostella i Spanien. Där finns också tre träskulpturer: en föreställande Helige Olav, den norske martyrkonungen, en Aposteln Petrus med nycklarna och den tredje Helige Laurentius hållande en penningpung, som tidigare nämnts. De har förmodligen en gång varit placerade i ett altarskåp från medeltiden. En väggmålning föreställande en riddare med svärd anses vara från 1400-talet. Vi fick också se ett rökelsekar från 1250-talet. Målningarna i taket är välgjorda med scener från Kristi liv utförda på 1890-talet, gjorda av Karlskronakonstnären I.J. På en vägg hängde en tryckt bysantinsk ikon med Guds moder. På väg till Arby kyrka stannade vi på en plats där vår guide Ove pekade på backen med en röd trälada där enligt den muntliga traditionen fanns ett gästgiveri, ett klosterhärbärge, som lydde under biskop Turguts ledning. Under 900-talets slut och de första 30 in på 1000-talet verkade provinsbiskopen Turgut i detta område. Han hade kommit från Bremen till Västergötland och kan kanske ha haft något att göra med Olof Skötkonungs kristnande. BiskopTurgot torde ha anlänt omkring år 1005 och utnämndes till biskop med säte i Västergötland omkring 1014, alltså före den Helige Sigfrids ankomst. Turgut fick dock lepra och återvände till Bremen och den Helige Sigfrid tog över hans uppgifter. När Biskop Turgut dog 1030 reste sedan den Helige Sigfrid från Sverige för att bevista hans begravning. Enligt en tradition ska skeppsbrottet med Helige Sigfrid, som vi nämnt ovan, ha ägt rum efter resan till Turguts begravningen i Tyskland. Gästgiveriet drevs av ett kloster, troligen av Benediktinorden och kanske senare Cisterciensorden. Utifrån den numera i folkmun s.k. klosterbacken utgick kyrkliga processioner med bäraltare till Arby kyrka långt in på slutet av medeltiden. Klostret var både en övernattningsplats för munkar och nunnor som kom och skötte sina marker samt ett gästgiveri för den etablerade kyrkans vandringsfolk. Betydelsefulla byar av detta slag var viktiga för kristendomens växande och för en stabilitet i hennes organisation. Arby by bär sitt namn utifrån sin plats. Ar betyder vatten och således betyder Arby helt enkelt byn vid vattnet. Tillbaka till Arby kyrka, som ligger vackert beläget vid Habgyån, där vi börjat vår pilgrimsfärd denna dag, slöts cirkeln för vår långa och innehållsrika dag. Kyrkan är byggd på 1200-talets förra del, men innehåller trä som är daterat till 1186, kanske från en tidigare träkyrka. På 1300-talet tillbyggdes torn i väster med två huvar. Klockorna hängde först i kyrkans torn. Detta frestade på byggnaden och redan på 1600-talet byggdes en fristående klockstapel på nuvarande plats. 1771 revs det spruckna tornet ner till kyrkväggens höjd och taket byggdes över. Väggen mot kyrkan revs också och kyrkorummet utvidgades ända till gaveln. Befolkningen hade ökat och behövde mera plats. Numera är åter torndelen ett särskilt utrymme. Arby har tre kyrkklockor. Stora klockan är en av de äldsta som är i bruk på svensk landsbygd. Den är gjuten 1403 och enligt inskriptionen helgad åt ”Olof, Maria och Christus” i nämnd ordning. I kyrkans hall står Bovestenen uppställd, en kristen runsten från 1000-talets andra hälft. Den återstående inskriptionen tolkas till ”minne efter Bove…” och ett stort tydligt kors visar att ristaren var kristen. Den fanns på kyrkogården 1743, men försvann sedan och återfanns 1973 vid ledningsgrävning i grusgången utanför koret. Kristusgestalten på korset över triumfbågen är från 1200-talets senare del. Bland övriga inventarier märks en pietáframställning av den från korset nedtagne Kristus i Gudsmoderns knä, ett sydtyskt arbete från ca 1600, skänkt av familjen Rappe, på Christinelund. I Arby kyrka finns den ikon av Helige Laurentius som målats i Heliga Philotheis kloster som beställts av pastoratet eftersom traditionen kring helgonet är stark i detta område. Klockan hade hunnit bli 18 på kvällen och vi var alla trötta, men mycket tacksamma över allt vi fått se, höra och uppleva denna dag. Vi tackade vår fantastiske guide Ove genom att överlämna en tryckt ikon av Helige Sigfrid vi burit med oss under dagen i ram och akrylglas, för att vara tålig att ta med på de pilgrimsvandringar som görs i Svenska kyrkan framöver. På kvällen åkte vi hem till den Ortodoxa familjen som bor i området och välsignade deras hem och blev bjudna på mat. Lördag morgon den 9 juli blev vi bjudna på frukost hos vår generösa värdinna, en församlingsmedlem och pilgrimsledare i Svenska kyrkan som bor 75 meter från Arby kyrka som lånat ut sitt gästhus till oss nunnor. Efter det styrde vi vår kosa mot Växjö. Efter att ha missionerat i den trakt vi just besökt fortsatte den Helige Sigfrid och hans sällskap landvägen till Värend. Sigfridslegenden beskriver: Där i Värend, och på ett ställe där det var alldeles särskilt ’gröna och väna ängar’ runtomkring stannade Sigfrid och hans följeslagare. Mycket trött gick han in i huset som fanns där. Han somnade och hade en underlig dröm vari en ängel talade med honom och sade att han skulle bygga en kyrka. När Sigfrid vaknade berättade han för en av sina systersöner om sin dröm: ’Mig tycktes, att här var en välklädd man med skinande anlete och att han så talade med mig: ’Statt genast upp och följ mig.’ Då jag följde honom, visade han mig längd och bredd på den plats, där jag skulle bygga Guds tempel, och sade: ’Här skall du grunda Herrens hus, vari syndare skola få misskund och rättfärdiga nåd.’” De bestämde sig för att gå till platsen som ängeln hade talat om och ta reda på om drömmen var sann. Och både Sigfrid och hans systerson kunde se att det fanns märken utsatta som visade var grunden till en kyrka skulle läggas, precis som i drömmen. Där byggdes det snart en kyrka av trä, och just där var det som det senare skulle byggas en stenkyrka, den som kom att bli domkyrka i Växjö stift. Under 1000-talet byggdes en träkyrka där den nuvarande domkyrkan står. Det finns inte några lämningar kvar från träkyrkan men däremot har man hittat mynt från tidig medeltid vilket sannolikt är en rest från en medeltida kyrkobyggnad. Likaså finns det vid den nuvarande domkyrkans östra gavel en runsten med en kristen inskrift som förmodligen har ett samband med en äldre medeltida kyrka. Numera finns det inte mycket kvar av den ursprungliga stenkyrkan. Kyrkan har genomgått många ombyggnader och förändringar men står fortfarande kvar än idag på precis samma plats där den en gång uppfördes. Fynd av grundmursrester har dock kunnat ge information om byggnadens ursprungliga form och dimensioner. Eftersom domkyrkan har utsatts för diverse bränder och härjningar under tidens lopp, saknas det medeltida förebilder för interiören. Det ärligaste alternativet fann man på 1900-talet vara att satsa på förnyelse i modern tappning. I kyrkans mittgång har Helige Sigfrids grav markerats, som inte helt osannolikt kan ha befunnit sig ungefär där. En ikon i bysantinsk stil av Helige Sigfrid och hans systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman finns i kyrkan, vilken är en gåva från det rumänska ortodoxa stiftet i norra Europa till Växjö domkyrka och överlämnades 2011. Efter att ha frågat oss fram fann vi ikonen som vi målat i vårt kloster som beställts av Växjö stift 2014 i den sk Sigfridssalen i Domkyrkocentrum där domkapitlet har sina möten. Efter Oves beskrivning hittade vi även den uttorkade Sigfridskällan något hundratal meter från domkyrkan gömd mellan träd vid sidan av en rondell där helgonet ska ha döpt folket i Värend. På en skylt från 1995 stod skrivet: ”Sigfridskällan. Till minne av den Helige Sigfrid och Värends kristnande.” Unaman, Sunaman och Vinaman stannade kvar i Värend och förkunnade Evangeliet och så småningom kunde en större kristen församling bildas i Växjö, huvudorten i Värend. Biskop Sigfrid begav sig dock norrut till Västergötland, där Olof Skötkonung residerade, kanske därför att han fruktade att ha sin kungsgård i hedniska Uppland. När kung Olof träffade biskop Sigfrid ska kungen ha omvänt sig till kristendomen och låtit döpa sig med sin familj i S:ta Birgitta (Brigida) av Irlands källa vid Husaby på Kinnekulle. Många forskare påpekar dock att det finns en kronologisk svårighet med den Helige Sigfrid som dopförrättare till kungafamiljen. Medan Sigfrid alltså utövade ett framgångsrikt apostolat i Västergötland, hade hans systersöner Unaman, Sunaman och Vinaman utövat ett måhända lika framgångsrikt apostolat i Värend. De bildade en kristen församling i Växjö och byggde en kyrka där. Emellertid blev de överfallna av hedningarna och halshuggna. Enligt Sigfridslegenden hade mördarna lagt de avhuggna huvudena i ett kar, bundit en tung sten vid karet och sänkt alltsammans i Helgasjön. Den Helige Sigfrid blev underrättad om de tre munkarnas martyrdöd och återvände till Värend för att fortsätta deras avbrutna missionsverk. När den Helige Sigfrid sedan kommit tillbaka till Värend bad han till Gud att det måtte lyckas honom att finna de tre martyrernas kvarlevor, berättar Sigfridslegenden. En natt vandrade han, ensam och sorgbunden, längs Helgasjön. Ute på sjön syntes då helt plötsligt tre klara ljuslågor som långsamt svävade mot stranden. Han undrade vad detta hade att betyda, drog skorna av sina fötter och vadade ut i vattnet. Under ljuslågorna upptäckte han då det flytande karet med martyrernas avhuggna huvuden. Karet hade inte sjunkit utan hållit sig flytande trots att det varit bundet vid en tung sten. Då bar Sigfrid alltsammans i land och skrinlade martyrernas huvuden i den kyrka som martyrerna själva låtit bygga i Växjö. När man sedan avbildade den helige Sigfrid, så gav man honom alltid som attribut ett kar med tre huvuden- Unamans, Sunamans och Vinamans huvuden. Ljusmiraklet och kropparna som inte tyngts ned, trots att de var fastbundna med en tung sten är tecken på systersönernas helighet. Sigfrid fortsatte att resa runt i landet och missionera. Han predikade och döpte, byggde kyrkor och vigde präster. Efter att ha gjort alla dessa enorma insatser för kristnandet av Sverige, återvände Sigfrid till Växjö där han levde många år. Den Helige Sigfrid torde sedan ha slutat sina dagar i Växjö omkring 1045-1050 och blev omedelbart vördad som helgon. Växjö utgjorde centrum för vördandet av den Helige Sigfrid som helgon, vilket än idag kommer till uttryck i Växjö kommuns vapen, som bär helgonets bild; där han håller domkyrkan i vänster hand och kräklan i den högra. Troligen är vördandet av martyrerna Unaman, Sunaman och Vinaman äldre än Helige Sigfrids. Växjö domkapitels medeltida sigill hade bilden av tre avhuggna huvuden, det äldsta bevarat i avtryck från 1292. Men som vi upptäckt på vår pilgrimsfärd är vördandet av Helige Sigfrid också stort i Södra Möre, där minnet av helgonet grundar sig mer på den muntliga, folkliga traditionen, vilket inte bör anses som något mindre trovärdigt. Där har dock minnet av systersönerna inte varit så stort som i Växjö, berättade Ove Carlsson. Helige Sigfrid var ett av de mest kända och vördade helgonen i det medeltida Sverige. I Växjö domkyrka lades hans kvarlevor i ett relikvarium, som också innehöll hans tre systersöners reliker. Relikvariet är omnämnt i skrift för första gången på 1380-talet. Växjö domkyrka har i princip brunnit ned fyra gånger (1276, 1570, 1611 och 1740) och dessutom har pietetslöshet gjort sitt för att beröva domkyrkan dess värdefullaste inventarier, relikerna av dessa helgon. Idag finns endast reliker från den Helige Sigfrid bevarade i Vadstena klosterkyrka; i Birgittarelikvariet finns helgonets övre del av höger överarmsben. I Roskildedomen i Danmark instiftades ett Sigfridskapell med en Sigfridsrelik 1405. Även i Köpenhamn skulle reliker ha funnits. 1351 medförde en Linköpingsbiskop reliker av den Helige Sigfrid till Norge och till katedralen i Stavanger. I en förteckning från 1517 fanns relikerna kvar i relikvariet. Efter att ha ätit lunch i Växjö återvände vi till Stockholm, Uppsala och Grillby, rikt välsignade och fulla av intryck från en mycket givande pilgrimsfärd i Helige Sigfrids fotspår! Troparion till Helige Sigfrid, Unaman, Sunaman och Vinaman När Svearnas konung bad om en missionär, sändes du, biskop Sigfrid till Södra Möres land med Unaman och Sunaman och Vinaman, som för Kristi Ords skull ledo martyrers död. I Värend byggde Sigfrid kyrkan och döpte folket där. O Guds helgon, bed till Herren att Han ständigt må stärka vår tro. Källor: Östra Sigfridsleden (ostrasigfridsleden.se) Våra kyrkor och kyrkogårdar - Södermöre Pastorat (svenskakyrkan.se) Ortsanlys-St-Sigfrid.pdf (nybro.se) Den Helige Sigfrid (ortodoxakyrkan.se) Moder Magdaleni Heliga Philothei Ortodoxa kloster

Den traditionsenliga, vid Metropolit Kyprianos besök, så kallade Synaxis genomfördes i Heliga Konstantin och Helenas församlingssal, Vårberg, Stockholm, söndag kväll den 11 juni 2023. Nedan följer en sammanfattning av vad Metropoliten talade om då angående gudomliggörelsen som vårt livs mål och om hur vi på enkla och praktiska sätt kan tillägna vår tid i vardagen åt Gud för att uppnå den. Metropoliten: Vi tackar Gud för att vi kunna samlats ikväll ännu en gång. Vi ber att Guds moder upplyser oss att säga uppbyggliga saker så att vi med Guds nåd kan fortsätta vår kamp i Kristus, inte för att vi ska vi blir bättre som människor utan för att vi ska bli gudar genom nåd. Vi är kallade till gudomliggörelse. Det finns ett stort avstånd mellan det som vi är och vad vi bör bli. Vi är skapade till Guds avbild och de heliga fäderna säger att vi ska försöka bli till Guds likhet, att vi blir gudar genom Guds nåd och förenar oss med Gud. Även nutida teologiska tankar kallar det här avståndet mellan vad vi är och det vi är kallade att bli, ett avgrundsdjup. Folk blir rädda för det här avståndet och säger att det inte går att nå dit vi ska. Vi har skapats till Guds avbild och vi har den inom oss. Vår mänskliga natur har fått gåvor som, när de odlas med Guds nåd, leder oss från Guds avbild till Hans likhet. Det finns ett hemlighetsfullt ställe i vårt väsen som kallas ”det djupa hjärtat” av våra heliga fäder och heliga skrifter. Inte det köttsliga hjärtat, utan ett ställe i vårt väsen där vi kan möta och förenas med Gud så att Gud förblir i människan och människan i Gud. Det är ett högt mål, men det är inte något mänskligt påfund utan det är en uppenbarelse. Herren själv sade: ”Ni är kallade att bli gudar som Jag är Gud.” (Jfr Joh. 10:34) och ”Ni är kallade att bli heliga som Jag är helig.” Han har kallat oss på den här vägen. För de världsliga människorna är det förstås obegripligt. Vi måste välja ett sätt att leva som öppnar vårt väsen för Gud och när vi gör det kommer Gud att visa hur det ska ske i praktiken. Fader Anders har tidigare sagt till oss att ordet gudomliggörelse är ett begrepp som nästan är okänt i väst. Fader Anders: Man finner inte ordet hos protestanterna, de talar istället om ”helgelse”. Men de talar också om att människan är kallad att bli lik Gud, men inte precis lik Gud. Det är intressant varför den tanken försvunnit i väst. Man kan inte heller finna den inom katolicismen. Metropoliten: Mysteriet av gudomliggörelse blir påtagligt för de enklaste Ortodoxt kristna som lever i Kyrkans Mysterier och mottager Kristi Kropp och Blod utan att behöva läsa stora teologer. Kyrkans Mysterium blir en bro att passera över denna avgrund från att vara Guds avbild till att bli Hans likhet. Hur kan vi leva i helighet i vår vardag? En nu levande person vid namn Stavros har ett stor affär i en känd del av centrala Aten. Han tar sig till sitt arbete med motorcykel som är lättare att parkera än en bil. Varje morgon när han åker från sitt hem till sitt arbete passerar han en kyrka som är öppen för de troende som vill komma och tända ljus och be. Stavros stannar till i den kyrkan varje dag och tänder ett ljus vid ikonerna och ber för sin familj, för kära vänner och bekanta och sådant som han behöver hjälp med i sitt arbete. Det är en bra vana. Dagen börjar med bön om Guds hjälp och beskydd i vardagen. Men åren gick och han fick mer och mer att göra på sitt arbete. Han tänkte då att han skulle försöka hushålla mer med tiden och istället för att stanna till i kyrkan på väg till arbetet bestämde han sig för att han skulle bara göra korstecknet från motorcykeln och be några böner medan han körde förbi för att hinna med mer arbete. Det är en frestelse vi alla möter i våra vardagsliv, att vi har för lite tid och tar tiden från bönen och från relationen till Gud för att hinna med mer andra saker. Vi är för trötta för att be och hoppar över bönen många gånger. Istället lägger vi tiden på världsliga saker och för att vila osv. Vi har många ursäkter. Aposteln Paulus säger att vi ska lägga av oss bördan av de många bekymmer vi har som inte bara är fåfängliga utan ofta också syndiga. När vi kommer hem från vårt arbete är vi trötta och behöver äta något. Vi sätter oss en stund framför tv:n för att slappna av lite. En timme blir till två timmar… sedan somnar vi och vi tänker att vi bara gör korstecknet och går och lägger oss. Är det något vi känner igen? Jag känner en from familj som hade en bra andlig fader som lärde dem hjärtats bön, Jesusbönen. När barnen kom hem från skolan fick de kyssa ikonerna och de väntade på att fadern i familjen skulle komma hem. Innan de satte sig för att äta kvällsmat satt de alla tillsammans tio minuter framför ikonerna och bad Jesusbönen. De hade ingen tv i sitt hem. När barnen hade gjort sina läxor gick hela familjen tillsammans och läste en andlig bok och innan de gick och lade sig bad de tillsammans igen. Deras vänner, släkt och bekanta kände till deras vanor så de kom inte och hälsade på dem. Deras hem blev som en kyrka eller som ett litet kloster. De pratade inte om onödiga saker och skvaller. De var medvetna om det vi talade om i vår homilia på morgonen att de använde tiden på rätt sätt. Tiden är en Guds gåva till oss och det är vår plikt att använda den till Guds ära, till kärlek till vår broder och vår egen helgelse. Vi kan inte undvika våra världsliga plikter, men om vi känner till att vårt mål i livet är att bli helgon så försöker vi att inte lägga lika mycket tid på det världsliga. Stavros trodde att han skulle vinna tio minuter som han tog från sitt dagliga böneprogram för att hinna med mer arbete. Han gjorde som han hade tänkt och stannade inte längre till vid kyrkan utan gjorde korstecknet och bad en bön från motorcykeln som han satt kvar på. När han kom åkande körde plötsligt en taxi in i hans motorcykel. De var båda tvungna att stanna och komma ut och se vad som hänt men som väl var hade ingenting allvarligt inträffat. Stavros fortsatte sin väg på sin motorcykel och plötsligt kom en stor bil och körde på honom bakifrån så att han ramlar av motorcykeln och flyger långt bort. Chauffören från andra bilen kom ut uppskrämd och trodde att han dödat någon men som väl var hade Stavros inte heller denna gång skadat sig allvarligt. Stavros kom fram till chauffören som körde den andra bilen och kunde säga med lugn och vänlig humor att han visste att det var hans eget fel att han blivit påkörd. Ingen av de andra som samlats kring dem förstod vad han menade. Han förstod att så länge han hade vanan att sätta bönen i första hand så hände det honom ingenting på alla år, men då han slutade be och tända ljus innan han åkte till sitt arbete hamnade hans liv i fara. Här kan vi se praktiskt hur Guds nåd verkar och upplyser en persons hjärta. Han förstod direkt vilket fel han hade gjort och att det som hänt inte var tillfälligheter. Det är ingenting som händer i våra liv som är av en slump. Vi måste förstå hur värdefull tiden är som vi ägnar åt Gud även om det är en kort tid. Gud ger oss 24 timmar om dygnet. Om vi, innan vi går och lägger oss på kvällen, funderar på hur vi använt dessa timmar under dagen så kommer vi förstå hur lite tid vi ägnar åt Gud. Vårt hjärta är inte hos Gud. Det är klart att det finns allvarliga saker som vi måste ägna vår tid åt i vår vardag men vi måste också göra en uppoffring för att ge tid åt Gud. Vi är ofta inte villiga att göra minsta lilla uppoffring för Guds kärleks skull. Den onde kan också vilseleda oss och om de små uppoffringar vi gör idag, som Stavros gjorde när han stannade till vid kyrkan och bad, blir färre och färre så förlorar vi till slut vår relation till Gud. Vi odlar vår relation till Gud med den tid vi fått till vårt förfogande under dagen. Tiden är en gåva från Gud som innefattar alla andra gåvor. Gud säger att vi måste använda den gåvan på rätt sätt, till att arbeta. Som liknelsen i Evangeliet som Kristus ger om vingården och arbetarna som inte arbetade. Herren kom för att hämta skörden och arbetarna blev dömda av Herren för att de inte hade arbetat som de skulle. Vi måste börja med det lilla för att uppnå det stora. Vi kan börja med att be fem minuter, sedan kan det bli tio minuter, 15 minuter, sedan kommer vi inte förstå hur tiden går utan Herren kommer att vägleda oss och hela vårt liv kommer att bli en ständig kommunikation med Gud. När vi arbetar på detta sätt så växer vi andligen och vi kan uppnå stadiet att Gud tar sin boning i oss. Det är det som helighet betyder. Aposteln Paulus säger att som vi sår får vi också skörda. Den som sår snålt kommer att få en liten skörd. Vår tid är som ett frö och vi måste hela tiden tänka på att ge allt mer till Herren, våra tankar, vår bön, våra gärningar, vårt arbete, våra ord och hela vårt väsen. Då kan vi till slut få som gåva att offra hela vårt liv till Gud och bli martyrer om det kommer behövas. Martyriet är inte något som sker i stunden utan vägen dit är något som måste odlas. Vi behöver tålamod och ansträngning och en god relation till vår andlige fader som vi ber om råd och välsignelse från, tex om vi ska påbörja en resa eller göra en operation. På så sätt odlar vi den andliga delen av våra liv och är inte som världsliga människor. Det här är enkla sätt vi kan uttrycka vår tro på i vår vardag, det är ingenting som är svårt och tar inte mycket tid. Ingen kan ursäkta sig med att de är sjuka eller har mycket arbete. Vad säger Fader Anders? Är det här något som är vanligt? Fader Anders: Ja, det här är en av de vanligaste frågorna jag får som präst, hur ska jag börja eller fortsätta odla mitt andliga liv? Jag säger alltid att man måste börja med små ansträngningar för att sedan göra allt mer. Många säger att de inte hinner be på morgonen, men då säger jag att du hinner ju borsta tänderna och äta frukost! Och vissa hinner också gå igenom sociala medier och läsa tidningen! Bönen som motvikt till stress och oro Kommentar från närvarande: Det låter så tungt och svårt men om man vänder på det och när man kommer tillbaka till sin egen böneregel så får man tillbaka så mycket så fort, Gud ger en så stora gåvor. Metropoliten: Ja, den här ansträngningen kommer att bli lättare när vi ber vår andlige fader att göra korstecknet över oss och ge oss sin välsignelse för den här ansträngningen. Vi gör så mycket vi kan. Vissa kristna är stressade att de ska hinna mycket och läser sina böner hastighet. Det är bättre att be uppmärksamt och lugnt i 5-10 minuter än att tillbringa lång tid som inte är helt och hållet tillägnad Gud. Det viktiga är att vi verkligen ber under den tid vi ägnar åt Gud. Stress och oro är en stor synd för det betyder att vi inte lämnat allt åt Gud. Vi måste bestämma oss för att vi ska ägna en stund av vår tid till Gud och Gud kommer då att hjälpa oss att hinna med allt annat också. Även om vi ber bara en kort stund så fungerar bönen som motvikt till vår stress och oro. Inte bara bönen i sig utan också att vi har fullständigt förtroende och tillit till Gud och överlämnar vår tid till Gud och tror att Han kommer att ordna allt. När vi ser på tiden med vårt förnuftsmässiga sätt att tänka blir vi stressade, men om vi har tillit till Gud och överlämnar allt i Hans händer så blir vi lugna. Då ger bönen också frukt. Fråga: Hur kan vi veta om vi får nådegåvor från Gud eller om det är från den onde? Metropoliten: När vi får något från Gud så kan vi förstå att det är från Gud när vi känner frid, tilltro till Honom och ingen oro eller tvivel. Men om något är från den onde finns oro, ängslan, osäkerhet, ångest och liknande. Vi tappar tålamodet blir lätt arga och ilskna och uttrycker det utåt. Vårt sinne blir förmörkat, vi kan inte koncentrera oss i bön och samla våra tankar. Allt detta visar att vi är påverkade av den onde genom våra lidelser och begär. Helgonen utmärker sig för sin mildhet och det som Herren själv sade, att vi ska vara ödmjuka och milda som Han. Om vi är osäkra vad som kommer från Gud och vad som är från den onde så är det bra att fråga vår andlige fader. Vi ska be Guds moder innan att Gud upplyser vår andlige fader. Psaltarens ord är som honung Kommentar: Många gånger ber vi mekaniskt och läser utan att förstå orden vi läser. Metropoliten: Ibland vet vi kanske inte vad alla ord i bönerna betyder men det viktiga är att vi inte tänker på andra saker när vi ber, vad vi ska handla eller dylikt. De heliga fäderna säger att även om vi inte förstår innebörden av orden vi läser i bönerna, i den Heliga Skriften eller i Psaltaren, så förstår den onde och försvinner. Den onde kan alla språk. Det finns enkla människor som tex läser Psaltaren med fromhet varje dag. Folk har sagt, och jag har själv märkt, att Psaltarens ord är som honung i munnen även om man inte förstår orden eller meningen. Om vi har tålamod och fortsätter läsa så kommer Guds nåd göra så att vi kommer att förstå innebörden av texten vi läser. Det är mycket uppbyggande att läsa bara några verser ur Psaltaren varje dag, vilket jag skulle vilja uppmana er till att göra. Bön genom Psaltaren har stor kraft. Inte bara i Kyrkans gudstjänster utan även i vår privata bön hemma. Vi kan tex läsa en Psaltarpsalm varje dag under en tid för en vän som är sjuk och bett oss be för den. I Grekland valde vi ut tio familjer som vi vet tycker om bön och bad dem läsa Psaltaren för att kriget ska ta slut i Ukraina. Vi delade upp Psaltarens psalmer på de här familjerna så på en dag hade hela Psaltaren lästs gemensamt. Trots att dessa personer har en tung arbetsbörda och lever familjeliv, tog de emot uppgiften med glädje och under Stora fastan läste de varje dag vissa Psaltarpsalmer. Kriget tog inte slut men det kunde ha varit värre. Om en person i familjen inte kunde läsa Psaltaren pga sjukdom eller trötthet kunde en annan i familjen läsa, tom barnet i familjen som går i sjätte klass, som inte kan förstå något, erbjöd sig att läsa när inte föräldern kunde och gjorde det! De sade ”Vad är det för en gåva du gett oss? Vi känner sådan glädje när vi läser!” Och de gjorde inte detta under enkla omständigheter. Det är mycket som händer i en familj, sjukdom, arbete, oväsen, osv. De sade dock att de inte kunde sluta läsa Psaltaren. Det finns många sätt att använda vår tid till bön. När vi åker bil eller buss så kan vi använda tiden för bön istället för att titta hit och dit och ge vår själ god näring istället för att tänka på onödiga saker. Vi har andliga barn som läser Psaltaren när de åker buss eller ber tillsammans när de åker bil. Några säger att de inte pratar i bilen utan ber Paraklesis till Guds moder på morgonen på väg till arbetet eller kvällsbönerna på väg hem. Eller så ber de Jesusbönen. Om vi börjar och avslutar vår dag med bön och försöker att fylla hela vår dag med bön så mycket vi kan, så kommer vi att se att världens påverkan på oss kommer att bli allt mindre tills vi kommer att leva i världen men utanför världen. Detta är våra vardagliga kamp för helgelsen. Fråga: Det är ju svårt att läsa böner när man själv kör bil. Kan man då lyssna på böner från någon You-tube-kanal? Metropoliten: Man kan ju alltid be Jesusbönen: ”Herren Jesus Kristus, förbarma Dig över mig, syndare.” Undantagsvis går det bra att lyssna på när någon annan läser böner som är inspelade för dem som är svaga. Saken är den att vi inte bara ska höra utan att vårt nous (vårt andliga sinne) ska komma in i vårt hjärta. Det är lätt att vi inte lyssnar så uppmärksamt och blir distraherade och vårt nous inte kommer in i vårt hjärta när vi bara lyssnar på bön. Det är lite som när vi häller en hink vatten över en yta för att vattna blommor. Vattnet måste tränga ner i jorden för att nå blommornas rötter, därför måste vi vara försiktiga hur vi häller vattnet. Om vi häller med mycket kraft så kommer vattnet att förbli på ytan och försvinner bort och kommer inte till blommans rötter. Böner vi hör kan vara bra i början men kommer inte in i oss. Bön är inte bara som en plikt utan genom den försöker vi dra till oss Guds nåd och det levande vattnet. Läsning av Psaltaren hjälper de döda En from grekisk teolog hade en son som var 26 år som gick bort i en olycka och de hade begravningen. Fadern mötte en annan teolog senare och sade till honom: ”Det är otroligt det som hänt! Första dagen efter min sons död bad jag mina vänner och bekanta att läsa Psaltaren för min sons själs vila fram till begravningen. Dagen efter begravningen såg jag min son i drömmen, det var en uppenbarelse.” (Det är mycket annat som vi drömmer som inte är från Gud.) ”Min son sade: ’Pappa, du har räddat mig genom läsningen av Psaltaren! Så länge som våra vänner och bekanta läste Psaltaren så såg jag de onda andarna 200 meter ifrån mig men de kunde inte närma sig mig.’” Som vi känner till, när själen skiljs från kroppen så kommer både mörka och ljusa änglar och försöker ta själen med sig. De ljusa änglarna försöker få med sig själen till Himlen och de mörka änglarna försöker få den med sig till mörkret och helvetet. Här ser vi ett exempel på vilken kraft läsningen av Psaltaren har. Istället för att beklaga oss över någons död så bör vi läsa Psaltaren. Det är en gammal sed att läsa Psaltaren för den som dött. Förr i världen fick familjemedlemmar dö hemma och de andra överlevande vakade, bad och läste Psaltaren för den dödes själ. De döda har behov av våra böner och inte av tomt prat. En av de starkaste bönerna är läsning av Psaltaren. Psaltarens längsta psalm, nr 118 enligt Septuaginta, är en psalm som är särskilt för de döda men alla psalmer kan läsas. Helige Arsenios av Kappadokien (+1924) hade en lista med olika psaltarpsalmer för olika situationer och behov som folk hade. Den listan kan användas än idag. Se listan här på engelska och grekiska. Fader Anders: Den svenska vanliga tryckta Bibelns Psaltarpsalmnummer är annorlunda än i en översättning enligt Septuaginta. Det får man ha i åtanke om man får en grekiska lista med psalmer för olika tillfällen. Den grekiska Psaltaren är översatt enligt Septuaginta. Psalmen för de döda i den vanliga svenska Bibelöversättningen är nr 119 i den. Metropoliten: Jag vill att ni ska vara uppmärksamma och notera följande som är viktigt: Den Ortodoxa kyrkan har som officiell översättning av Gamla Testamentet enligt de sjuttio (Septuaginta). Översättningen av Septuaginta gjordes före Kristus. Den översättningen använde Kristus själv när han citerade Gamla testamentet. Aposteln Paulus och alla Kyrkans fäder har också använt sig just av den översättningen i sina tolkningar av Psaltaren och hänvisningar till andra Gammaltestamentliga böcker. Septuagintaöversättningen kanske inte är en perfekt översättning vad det gäller exakthet till det hebreiska originalet för att det är en översättning. Men de heliga fäderna ansåg översättningen enligt Septuaginta som en gåva av den Helige Anden till Kyrkan. Därför använder Kyrkan den översättningen fortfarande. Olika avsnitt från Gamla Testamentet har översatts och använts av Kyrkans fäder som en uppenbarelse av förkroppsligandet av Ordet. Vissa avsnitt översätter hebréerna eller andra annorlunda. I Septuaginta är dock läran om Kristus tydligare, tex profetiorna om Kristi ankomst till världen och Guds människoblivande. Därför säger Kyrkans fäder att det var Guds försyn och ett stort mirakel att hela Gamla testamentet översattes innan Kristi ankomst så att de kristna skulle vara förenade i den här översättningen och inte ha flera översättningar som splittrar. Därför uppmanar jag alla att bara läsa översättningen enligt Septuaginta. Fader Anders: Endast Psaltaren i Gamla Testamentet finns översatt till svenska enligt Septuaginta. När jag vigts till präst och började göra översättningar av gudstjänsttexter till svenska, förstod jag ganska snart att det var angeläget att göra en översättning av Psaltaren enligt Septuaginta. Om man använder den svenska översättningen från hebreiskan förlorar valet av många Psaltarverser sin mening i de Ortodoxa gudstjänsterna, särskilt till Guds moder. Septuagintaöversättningen av Gamla Testamentet finns i alla fall i sin helhet på engelska. Guds moder är vår hjälp i alla svårigheter Metropoliten: Det fanns en gång en munk som var väldigt lat med allt som hade med hans klosterliv att göra. Han var lat när det gällde bön, med att hjälpa andra och visa kärlek. Han visade ingen iver i sina uppgifter i klostret och han var inte lydig. Men han hade stor kärlek och vördnad för Guds moder så när han bad så lade han alltid till en hymn till Guds moder. Bara därför hade han hopp att finna frälsning trots att han var lat med allt andra. Det visade sig att detta hopp kom inte på skam. Vi ska inte se det som ett gott exempel för oss så att vi kan tillåta oss att vara lata med allt, bara vi har kärlek till Guds moder! Men när munken dog såg en helig fader följande syn: Han såg den late munkens själ ledas upp till himlen av änglar. Plötsligt anföll några onda andar dem och försökte fånga in munkens själ och dra den till sig medan de skrek: ”Ge oss den här själen för han gjorde vår vilja så länge han levde!” Och det blev en strid mellan änglarna och demonerna om själen. Mitt i det här tumultet uppenbarar sig plötsligt en kvinna i stor härlighet, klädd i rött som en drottning. Hon vände sig till de onda andarna och sade: ”Ni har rätt att han var lat och var olydig men han glömde aldrig att lägga till en hymn tillägnad mig i sina böner. Jag är medlare till min Son, Han har gett mig den nåden och Han har lovat mig den här själen. Därför har jag kommit hit för att ta med mig själen från era händer.” Då försvann de onda andarna och Guds moder kunde ta med sig själen. Även om han varit lat så hade hans kärlek till Guds moder räddat honom. Vi ska inte glömma att vi har Guds moder till vår hjälp i alla svårigheter vi har i vår andliga kamp. Hon beskyddar oss i detta livet och då vår själ skiljs från kroppen, men också i den yttersta domen kommer hon stå vid vår sida för dem som älskar henne och läser Paraklesis och Akatist och andra hymner, troparier och böner till henne. Det finns fromma troende lekmän som lever i världen som läser de här bönerna dagligen till Guds moder. Därför ska vi inte gripas av missmod när vi inte klarar av det vi skulle vilja för vår natur är sjuk och dras till det som är lätt, enkelt och bekvämt. Men om vi har vårt hopp till och ber till Guds moder kommer hon inte att lämna oss. Hon är en god moder som älskar sina barn och försöker göra allt för att leda oss till frälsning. Därför kan vi be till Guds moder i våra hem och i kyrkan och tända ett ljus till henne och be om hennes hjälp med olika problem vi har. Sammanfattning och avslutning Tiden vi har fått från Gud är en stor gåva som vi ska använda för att arbeta för vår helgelse. För Ortodoxt kristna innebär helgelsen gudomliggörelse. Den är en övergång från att vara Guds avbild till att bli Hans likhet. Vi bör använda tiden till bön även om det i början inte är många böner men med tiden kan de bli fler. Vi måste gå vidare som vi gör i skolan. Vi förblir inte i första klass hela livet utan går vidare till andra och tredje, högstadiet, gymnasiet tills vi kommer till universitetet. Vi måste ha självkritik och bli oroliga för oss själva om vi ser att vi är på samma stadium i det andliga livet som vi var året innan. Har vi inte lagt till någon extra ansträngning för Kristi skull? Har vi inte upplevt att Guds nåd blir starkare inom oss? Den äldre Metropoliten sade att om vi inte känner Guds nåd i våra hjärtan såsom en havande kvinna känner barnets rörelser, som hon har i sin mage, så måste vi bli oroliga för oss själva. Det betyder att Kristus inte har tagit sin boning inom oss. Vi får inte falla i missmod och förtvivlan om det är så utan be om Guds moders hjälp att ge oss botfärdighetens anda, att se våra egna synder och ge oss ödmjukhet. Vi får be om hennes hjälp att ge oss tårar av ånger, andlig kraft och trosiver så att vi kan bemöta alla svårigheter med tålamod, hopp och mod och inte ge upp så fort det händer något. Jag får ofta höra ”Jag står inte ut längre! Jag kan inte göra bättre, jag har fallit i förtvivlan, jag ger upp, nu får det bli som det blir…” Det är något som är sataniskt. Vi måste alltid ha tålamod och med hjälp av vår andlige fader fortsätter vi vår kamp. Den fortsatta kampen kommer att dra Guds nåd till oss tills den helt fyller vårt väsen. Det kommer hända det som apostlarna var med om vid Pingsten när den Helige Anden nedsteg över dem och de blev lysande och strålade av Guds nåd, fulla av den Helige Andens oskapade ljus som hade kommit och tagit sin boning i dem. Som vi sår får vi skörda. Vi ska så generöst så kommer vi också att få en rik skörd i detta livet och i evigheten. Inte vad det gäller det materiella livet utan det andliga. Må Guds moders, Heliga Konstantin och Helenas och alla helgons välsignelser och det Heliga Korsets kraft vara med oss, upplysa oss och väcka vår sovande själ så att vi kan börja en ny bana i våra liv. Det är en fin symbolik att vi först firar Pingsten och den Helige Andens nedstigande, söndagen efter firar vi frukten av den Helige Anden: alla helgon, och dagen efter börjar Apostlafastan som en ny start i vårt andliga liv. Vi ska se till att hålla fastan men inte bara till avseende till vilken sorts mat vi äter men också mängden, att vi inte äter för mycket utan med återhållsamhet.

Firandet av Heliga Konstantin och Helenas festdag hade i år flyttats fram en vecka på grund av Pingsten. Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, Grekland, ställföreträdande biskop i Stockholms stift, anlände till Sverige onsdagen den 7 juni för att delta i den festdagen kommande söndag. I sitt sällskap hade han, liksom vid sina senaste besök, subdiakon Christos Katsoudas och nunnorna Syster Seraphima och Syster Parthenia från Heliga Änglarnas kloster. De togs emot på Arlanda av Fader Anders Åkerström och några församlingsmedlemmar. Den formella mottagningen av biskopen skedde sedan i Heliga Konstantin och Helenas kyrka, Vårberg, där också munkdiakon Fader Theocharis och subdiakon Alexander Hahr, samt fler troende deltog. Metropoliten talade kort till de närvarande om sin glädje att vara tillbaka hos den lilla flocken av troende i Sverige och om sin förhoppning om ömsesidigt uppbyggande kommande dagar tillsammans. Han förmedlade också hälsningar och välsignelser från de övriga grekiska biskoparna i synoden samt från lekmännen från Metropolis av Oropos och Fili. Fader Anders tackade i sin tur Metropoliten för att han gör mödan och ansträngningen att komma och besöka oss tre gånger om året och för att han outtröttligt uppmuntrar oss att gå framåt i arbetet med det andliga livet i församlingen. Han tackade åter Metropoliten för att han har uppmuntrat till beställningen av samlingsikonen av 35 Nordiska helgon, målad i Heliga Änglarnas kloster, och som nu finns i vår kyrka. En Trisagion firades sedan vid Biskop Johannes grav, grundaren av missionen i Sverige (+2020) och efter det bjöds alla närvarande på en måltid. Fader Stefanos kom för att träffa Metropoliten senare under kvällen. Torsdagen den 8 juni åkte Metropoliten tillsammans med några församlingsbor på en pilgrimsfärd med båt till Birka där Helige Ansgar grundat den första kända kristna församlingen i Sverige omkring år 830 och uppfört en kristen kyrka med stöd av sveakungen Björn och hövitsmannen Hergeir. Den senare lät sig också döpas av Ansgar. Metropoliten med sällskap gick på en guidad tur av en arkeolog som visade och berättade om några av de många kristna gravar som hittats och där utgrävningar gjorts. Sedan besöktes museet där arkeologiska fynd visas samt uppbyggda modeller av miljöer hur Birka sett ut på Helige Ansgars tid. Vi hade med oss en ikon av Helige Ansgar och sjöng ett troparion till helgonet. Fredagen den 9 juni firades Hierarkisk gudomlig liturgi i Theotokos avsomnandes kapell på Gamla kyrkogården i Uppsala med Metropoliten, Fader Anders, Munkdiakon Fader Theocharis, subdiakonerna Christos och Alexander och nunnorna som kör. Några troende från Uppsala och Stockholm deltog. Metropoliten tackade Gud för att vi blivit värdiga att fira Liturgi i denna lilla, men så ärovärdiga kyrka, där Faderns och Sonens och den Helige Andes namn äras och bär vittne om Ortodoxin i en stad och ett land som inte är Ortodoxa. Även om vi är en liten grupp som samlats här denna dag är hela Kyrkan, Guds moder och alla helgon, apostlar och martyrer tillsammans med oss. Dagens epistelläsning påminner oss om att inte tro att vi blir frälsta bara genom att hålla oss till de yttre uttrycken av vår tro som fasta och kyrkobesök. Det yttre är också nödvändigt men leder oss inte till frälsningens ljus. Vi är kallade till att bli den Heliga Treenighetens boning så att den Helige Anden kan bli en källa till levande vatten i oss. Då kan vi ge ett sant vittnesbörd om Kristi Korsfästelse och Uppståndelse och det eviga livet. Låt oss be Guds moder och alla helgon, särskilt dagens helgon, den Helige Helladios och Helige Johannes Ryssen, att vi är sant Ortodoxt kristna främst i våra hjärtan. Att våra hjärtan må överflöda av den Helige Andes nåd och att andra får del av den välsignelse vi har inom oss så att vi på så sätt kan hjälpa andra som har svag tro eller annan tro, de som är oroliga och har ångest. Vi måste ständigt förnya oss själva så att världen och människor runt omkring oss kan förnyas. Efter Liturgin bjöds alla de närvarande på en festlig måltid av Fader Anders och hans Presbytera Britt i deras hus i Järlåsa utanför Uppsala. Fader Anders talade om några nämnvärda berättelser från Helige Ansgars liv och från Birka. Lördagen den 10 juni åkte Metropoliten med sällskap och firade Liturgi i det lilla huskapellet tillägnat Helige Ignatios av Antiokia i Norrköping. Familjen, i vars hus kapellet hyses, bjöd på en måltid efteråt under vilken det samtalades om engagerande ämnen rörande vårt andliga, kyrkliga liv. Metropoliten hade också enskilt samtal för bikt och andlig vägledning med medlemmar av den lilla församlingen där. Samma dag kl 18 firade Metropoliten Vesper tillsammans med det svenska prästerskapet till Uppståndelsen, Heliga Konstantin och Helena (vars festdag flyttats till kommande dag) och alla helgon i kyrkan i Vårberg. Vesper följdes av det Lilla Kompletoriet, Akatistoshymnen till Heliga Konstantin och Helena och bönerna inför mottagandet av den Heliga Nattvarden. Söndagen den 11 juni firades midnattsgudstjänsten, Orthros och hierarkisk gudomlig Liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka till deras och alla helgons ära av Metropolit Kyprianos, Fader Anders, Fader Stefanos, Fader Theocharis och subdiakonerna Christos och Alexander samt altartjänaren Rafael. Församlingens kör sjöng på svenska växelvis tillsammans med nunnorna som sjöng på grekiska. I slutet av Liturgin höll Metropoliten en homilia då han sade: Alla helgons söndag infaller alltid en vecka efter Pingst som en följd av den Helige Andens utgjutande över apostlarna. Alla helgon blev heliga för att de uppnådde det som är målet för alla Ortodoxt kristna: de blev gudomliggjorda genom Nåd. Målet med vårt kristna liv är inte att bli bättre människor moraliskt utan just förvärvandet av den Helige Anden. Denna höga kallelse kräver en fullkomlig hängivenhet till Herren av oss. En hängivenhet främst med vårt sinne som måste förbli ”herre” över vårt väsen. Därför har vi fått tiden som en gåva från Gud som vi måste förvalta till Guds ära och inte slösa bort den på förgängliga, jordiska angelägenheter. Vi bör använda vår tid för bön och att uppfylla Guds bud som Han ger oss i Evangeliet, tex i Saligprisningarna, att delta i de heliga Mysterierna så att vi blir mottagliga för den Helige Andes Nåd och kan bli den Helige Andes boning. Världens anda upptar vår tid med med oräkneliga ”saker vi måste göra” som fångar alla våra sinnen och påtvingar oss ideologierna som drar oss bort från Gud. På så sätt blir vårt sinne oklart, det förlorar sin renhet och gör det oförmöget att kommunicera med Gud. Vi är kallade, med Guds moders hjälp, med alla helgons och med kraften av det Heliga Korset, att leva ett liv på korset, med stor uppmärksamhet och ständigt åtanke på det ansvar vi har för hur vi använder vår tid. Bara så kan vi få att uppleva vår personliga uppståndelse och uppnå Guds likhet. I slutet av Liturgin påminde Metropoliten om att Heliga Konstantin och Helenas församling i år uppnått 45 år sedan den grundades. Å synodens vägnar tackade han också Fader Anders som i år firar 25 årsjubileum av pastoralt arbete i församlingen. Metropoliten överlämnade en värdefull gåva till Fader Anders, ett epigonation och ett vackert skrud-fodral och önskade honom hälsa, många år och trosiver för Gud. Efter processionen med Heliga Konstantin och Helenas ikon och ikonen av alla helgon, välsignades artoklasia utanför kyrkan och sedan bjöds det på en måltid. Samma kväll kl 19 genomfördes en sk Församlingssynaxis, en samling där Metropoliten upprepade, förklarade och fördjupade vad han nämnt under sin homilia i dagens Liturgi om gudomliggörelsen som vårt livs mål och betydelsen av hur vi använder vår tid. Gemensamt studerades texter som berörde detta ämne och Metropoliten gav verkliga praktiska exempel som han personligen mött, hört eller läst. Tiden vi fått är en värdefull gåva som vi bör använda för att odla vår relation till Gud. Vi får inte låta de jordiska plikter vi har försvaga våra andliga och kroppsliga krafter som vi fått för att föra den andliga kampen. Metropoliten talade även om bönens kraft att jaga bort onda andar, tex genom läsning av Psaltaren, som vi kan använda för olika böneämnen vi har, liksom Guds moders särskilda beskydd för alla som åkallar och uttrycker sin kärlek till henne varje dag. De närvarande fick möjlighet att bidra med egna erfarenheter eller ställa frågor. Se en mer detaljerad text från Synaxis som snart kommer att publiceras separat på denna sida. Måndagen den 12 juni besökte Metropoliten Skogskyrkogården och firade Trisagia vid gravarna tillhörande Moder Parthenia och andra av våra avsomnade församlingsmedlemmar. På kvällen samma dag samtalade Metropoliten med församlingens prästerskap om aktuella kyrkliga angelägenheter och gav råd och vägledning till dem för församlingens pastorala arbete. Tisdagen den 13 juni firades hierarkisk liturgi i Heliga Philothei Ortodoxa kloster tillsammans med det svenska prästerskapet. Efter en Trisagion vid klostrets grundare, Moder Philotheis (+2012) grav, bjöd nunnorna på en måltid utomhus i det vackra sommarvädret. På eftermiddagen gick Metropoliten tillsammans med nunnorna till Villberga kyrkogård, beläget nära klostret, och firade Trisagion vid gravarna som tillhör församlingsmedlemmarna Zacharias, Elizabeth och Marjo. Metropoliten stärkte sedan nunnorna i deras andliga kamp och uppmuntrade dem till att odla den sanna botfärdigheten under Guds moders beskydd och vägledning. Onsdagen den 14 juni tog Fader Anders, nunnorna och några troende adjö av Metropoliten och hans sällskap på Arlanda då de reste tillbaka till Grekland. Återigen fick vi tacka Gud och vår Metropolit för att han fortfarande vill och kan göra ansträngningen och uppoffringen att besöka vårt stift i Sverige tre gånger om året. Dessa besök stärker oss alltid så mycket och Metropoliten vägleder oss i våra andliga liv med så stor faderlig kärlek i Kristus. Han påminner oss målet vi har och medlen vi fått genom Kyrkan till denna kamp. Nästa gång Metropolit Kyprianos med sällskap kommer på besök i Sverige blir den 26 september-3 oktober (nya stilens kalender) 2023. Han kommer då att fira högtiden till det Heliga Korsets upphöjelse tillsammans med oss den 14 (27) september i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg samt hierarkisk gudomlig liturgi söndagen den 1 oktober (nya stilens kalender) då vi också firar De Nordiska helgonen och det dyrbara Korsets tredje uppenbarelse i Aten 1925.

Lär dig förgylla ikoner Tvåspråkig (finska-svenska), 157 sidor. Pris: 465 kronor Går att beställa i Sverige från: jessikon@mail.com I Finland och övriga länder från: www.ortiko.com Författarna till denna bok är två mycket duktiga och erfarna ikonmålare och kursledare för ikonmålning. De har lärt sig olika sorters ikonförgyllningar på ikonkurser runt om i världen som de provat på egen hand och i denna bok delar de med sig av sina recept och erfarenheter. Steg för steg kan man följa detaljerade instruktioner hur man kan göra olika förgyllningar, ornament, reliefer och dekorationer med guld, allt belyst med vackra fotografier av färdiga ikoner såväl som från arbetsprocessen. Se urval från sidor i boken på video nedan:

Söndagen den 11 juni kl. 19- ca 21 kommer Stockholms stifts ställföreträdande biskop Metropolit Kyprianos från Grekland, som är på besök i Sverige denna vecka, leda en samling i Heliga Konstantin och Helenas församlingshem i Vårbergs centrum, Stockholm. Han kommer att tala utifrån en text om hur vi i praktiskt i vår vardag kan leva med Gud idag och på så sätt hitta mening och sann glädje i våra liv. Tolkning från grekiska till svenska kommer att ske simultant. Det blir tillfälle till frågor och inlägg från de närvarande. Alla är varmt välkomna till ett unikt tillfälle att fördjupa oss i det andliga livet med vägledning från vår Metropolit som levt som munk i Heliga Kyprianos och Justinas kloster i Fili, Grekland, i över 50 år. Du behöver inte vara medlem av församlingen för att komma. Söndag förmiddag 11 juni firas Orthros kl. 8 och hierarkisk liturgi kl. 10 med vår Metropolit i Heliga Konstantin och Helenas kyrka, Vårberg. Alla är välkomna att delta!

Torsdagen den 16 februari 2023 anlände Metropolit Kyprianos till Arlanda i sällskap av subdiakon Christos Katsoudas och nunnorna Syster Serafima och Syster Parthenia. De mottogs av Fader Anders, Moder Magdaleni och några troende på flygplatsen. Den korta gudstjänsten för mottagande av biskop firades i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg, då Metropoliten förmedlade synodens biskopars välsignelser och uttryckte sin stora glädje att åter vara på besök i Sverige. För varje besök, sade han, blir hans iver att komma tillbaka till den lilla svenska flocken allt större, trots att hans åtaganden, plikter och ansvar blir allt större och fler i Grekland. Fader Anders tackade Metropoliten för att han tar sig tid och kommer och besöker oss och konstaterade hur mycket som hänt i vårt lilla stift under de 14 år som Metropoliten besökt oss flera gånger om året. Några troende som samlats för att möta Metropoliten fick ta emot hans välsignelse och sedan firade han en Trisagion vid Biskop Johannes grav innan det bjöds på mat. Fredagen den 17 februari besökte Metropoliten Skogskyrkogården och firade Trisagia vid flera församlingsmedlemmars gravar. På eftermiddagen hade han ett möte med Fader Anders som på Metropolitens uppmaning presenterade en redogörelse för det som hänt i stiftet sedan Metropoliten blev ansvarig för Sverige 2009. De talade även om vilka utvecklingsområden som bör tas i tu med härnäst och Fader Anders visade en plan för framtida aktiviteter i församlingen. Lördagen den 18 februari firade Metropoliten Heliga Philotheis klosters festdag hela två veckor i förväg på grund av att han inte skulle kunna resa den första veckan i Stora fastan när Heliga Philotheis minne inföll i år. Orthros, morgongudstjänsten, till helgonet sjöngs tillsammans av systrarna från Grekland och från Sverige på grekiska, engelska och svenska. Hierarkisk liturgi firades sedan i klostrets kapell tillägnat den Heliga Philothei med det svenska stiftets prästerskap. De cirka trettio personer som deltog i gudstjänsten fick tillfälle att vörda den lilla relik av helgonet som finns i klostret. Efter Liturgin firades en Triagion vid klostergrundaren Moder Philotheis grav och sedan bjöds alla närvarande på en måltid av systrarna. Samma kväll firade Metropoliten Vesper, Lilla Completoriet med Akatistoshymnen till Guds moder och bönerna inför mottagandet av den heliga Nattvarden i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg tillsammans med det svenska prästerskapet. Söndagen den 19 februari firades midnattsgudstjänsten, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgii Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg. De grekiska nunnorna sjöng tillsammans med församlingens kör, varannan hymn på grekiska och på varannan på svenska. Innan Nattvarden höll Metropoliten en predikan om dagens Evangelium som handlade om den yttersta domen när fåren ska skiljas från getterna. Det vill säga de som gjort Guds vilja (fåren) ska separeras från dem som inte följt Guds bud (getterna) och de första komma till Himmelriket och de andra till helvetet. I evangelietexten använder Kristus ett enda kriterium för hur vi ska dömas: kärleken vi visat för vår broder och syster. Det finns två sorters kärlek: egenkärleken och den osjälviska kärleken. Egenkärleken är en sjukdom och en sorts avgudadyrkan. Den osjälviska kärleken uppoffrar sig för andra och ser till andra bästa. Kristus säger att om vi gett någon hungrig mat eller hemlös tak över huvudet eller besökt någon som var sjuk eller i fängelse så har vi gjort det för Honom. Kärleksbudet är så viktigt att det omfattar alla andra bud Herren ger oss. I samma kapitel talar Kristus med sina lärjungar om den yttersta tiden och dess tecken. Han varnar dem för att bli vilseledda. De frågar Honom när det ska ske men Han svarar dem inte när utan hur. Han säger att det viktiga är att de är förberedda som de förståndiga jungfrurna i den liknelsen när det sker. Det är det Han säger till oss också nu, att vi ska befinna oss i andlig vaksamhet och bön och att vi följer Herrens bud hur Han vill att vi ska leva. I dagens samhälle uppmuntras vi att odla lidelserna och begären som är en sorts avgudadyrkan av det egna jaget, egenkärleken. Vi vill visa upp en så fördelaktig bild av oss själva för andra och vill att andra ska ”dyrka” den bilden som vi själva gör. Vi måste försöka befria oss från vår egoism och bara så kan vi få välsignelse och frihet i Kristus redan i detta livet och sedan få stå på Herrens högra sida i den yttersta domen. På söndagens kväll höll Metropoliten en s.k. Synaxis, en samling i församlingssalen i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg. Runt 35 personer hade samlats både från vår egen församling och från andra. I en familjär och andlig atmosfär talade Metropoliten om fastans verkliga innebörd och vad det betyder praktiskt att visa kristen kärlek till vår medmänniska. De närvarande fick möjlighet att ställa frågor och bidra med egna erfarenheter. Se separat text för mer detaljerat innehåll. Måndagen den 20 februari hade Metropoliten olika individuella möten för bikt och personlig andlig vägledning. Tisdagen den 21 februari återvände Metropoliten och hans sällskap till Grekland efter några innehållsrika och uppbyggliga dagar. Återigen kunde vi i vårt stift tacka Gud för att vi har en sådan biskop och herde som kommer till oss i Sverige så ofta för att stärka, vägleda och hjälpa oss i vår andliga kamp! Vi ser redan fram emot hans nästa besök som kommer att bli 7-14 juni 2023 för att fira Heliga Konstantin och Helenas festdag lite försenat p.g.a. att festdagen infaller dagen innan Pingst och Metropoliten kan inte komma just då. Söndagen den 11 juni kommer hierarkisk festdagsliturgi firas i kyrkan i Vårberg kl. 10 och samma kväll kommer Metropoliten genomföra en Synaxis igen.

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida som PDF-fil och kan även beställas i pappersform från info@ortodoxakyrkan.se. Se även gamla nummer av tidningen i vårt tidningsarkiv.

På fredag firar vi de Förutinvidga gåvornas Liturgi i församlingen i Stockholm

På kvällen söndagen den 19 februari 2023 höll Metropoliten en s.k. Synaxis, en samling i församlingssalen i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg. Runt 35 personer hade samlats både från vår egen församling och från andra. En sammanfattning gjordes av dagens Evangelietext (Matt. 25:31-46) och Metropolitens predikan från förmiddagens liturgi. Metropoliten talade om ett ord som gjorde särskilt intryck på honom i dagens Evangelium som har en central roll i en kristens liv: diakonia på grekiska, att tjäna, ta hand om eller hjälpa någon. Vi bör se andra människor som ett tillfälle att hjälpa dem och ha omsorg om dem. Det är ingen enkel sak att tjäna någon annan för det kräver uppoffring. Det som kan hjälpa oss att göra den uppoffringen är det som Kristus säger i Evangeliet idag att vad vi gör för vår nästa har vi också gjort för Honom. Den äkta kärleken betyder att tjäna och det äkta tjänandet betyder uppoffring och kors. Kristus blev människa för vår skull för att tjäna oss, inte för att bli tjänad av oss. Han är en förebild för oss i utövandet av uppoffrande tjänandet av andra. Detta är det väsentliga i den Stora fastan som är en helig period som börjar snart. Det viktigaste är inte själva fastan, även om den är viktig att hålla på rätt sätt. Den är ett medel och verktyg som leder till det väsentliga målet: att vår själ ödmjukar sig. Den ödmjukar sig för att den lyder Kyrkans regler utan att sätta vårt eget förnuft först och fråga oss varför vi ska fasta och hur vi ska fasta. Den ödmjukar också för att vi möter vår egen svaghet. Vi är så lata och egenkära att vi fastar bara med svårighet. Herren uppmanar oss att göra en uppoffring av kärlek till Honom men vi gör det inte gärna eller med glädje. Men om vi ändå försöker att hålla fastan med bön och med vår andlige faders välsignelse, Guds moders och alla helgons hjälp upptäcker vi oss själva att vi inte är någonting. Vi försöker bedja mer under fastan och försöker anstränga oss mer så att omvärlden ska påverka oss mindre. Alla kristna, även om de lever i världen, bör inte leva av världen och inte lyda världens anda. T.ex. är det bra att vi ser mindre på TV och Internet för att det binder oss till världen. En kristen bör vara försiktig med detta under hela året annars kommer att världens anda komma in i våra liv påverka oss. Fastan hjälper oss att minska världens påverkan på oss och på så sätt kan Guds nåd ta boning i oss. Det är Guds nåd som vi saknar. Fastan är en vandring som började med Adam och Evas fall och olydnad i Paradiset som innebär att vi alla försöker att återfinna gemenskapen med Gud igen för att återupprätta nåden som våra förfäder förlorade i syndafallet. När vi döptes kom vi åter in i Paradiset som är Kyrkan men genom våra synder och snedsteg förlorar vi den Helige Andes nåd vi fick i dopet. Genom fastan, ångern och omvändelse med kärleken och tjänandet av vår nästa i centrum försöker vi återfinna Guds nåd igen. Avsikten med att Gud blev människa, korsfästes, uppstod och upplyftes åter till Himmelen var enligt Kyrkans heliga fäder, bl.a. den Helige Symeon den nye Teologen, att ge oss den Helige Ande som gavs vid Pingsten. För att vi ska återfå den Helige Anden måste vi vända oss inåt. Vi behöver undvika att vända oss utåt hela tiden som gör att vi blir fästa vid det som händer i världen utanför för om vi inte gör det finns det inget utrymme inom oss för den Helige Andes nåd och komma tillbaka till oss. Paradiset finns inom oss för att vi mottog den Helige Andes sigill när vi döptes men vi har begravt den Helige Anden inom oss med våra synder och lidelser, särskilt med vår egenkärlek. Därför är inte Guds närvaro levande inom oss i våra liv. Genom dopet öppnades en källa av Guds nåd inom oss. Men istället för att vidga den källan så begraver vi den med våra synder. Med fastan, ångern och kärleken till vår nästa tar vi bort gruset som vi begravt källan med för att återfinna källan till den Helige Anden inom oss. Detta kan vi uppleva på Herrens Uppståndelse, glädjen vi känner är den Helige Andes nåd som förnyats inom oss genom fastan. Detta är det väsentliga i fastan. Metropoliten uppmanade oss att ge mer uppmärksamhet till vår medmänniska under fastan. Det är inte bara den som är hungrig, törstig, sjuk eller i fängelse utan alla medmänniskor i vår närhet som bemöter olika problem. Om vi inte kan lindra deras smärta så kan vi i alla fall försöka att inte göra smärtan värre med vår nonchalans. Vi tror att fullföljer våra plikter till Gud om vi fastar som fariséen men han hade samtidigt ett förakt för publikanen. Fastan har bara något värde om det är ett kroppsligt uttryck av våra djupa kärlek till våra broder och den djupa ödmjukheten. Om vi nöjer oss med att bara fasta med mat är det inte en fasta som behagar Gud. Det kan vara en fasta som djävulen glädjer sig åt och som bedrövar Gud. Den sanna fastan befriar oss och leder oss till en förnyat inre tillstånd. Vi försöker ofta hitta sätt att fasta utan att vi fastar och tror att vi fastar men förstör istället fastans djupare mening. De heliga fäderna säger att vi ska fasta enligt våra kroppsliga och själsliga krafter därför är det bra att be vår andlige fader och råd innan fastan börjar. Det är inte samma regler för alla. Vi har olika familjesituationer och olika kroppsliga och andliga krafter som avgör hur vi kan fasta. Metropoliten lämnade ordet till de närvarande för frågor eller personliga erfarenheter angående ämnet. En fråga gällde om vi alltid kan hjälpa behövande människor om vi inte själva är starka för att vi kanske blir inblandade i och påverkade av deras problem. Metropoliten svarade att om vi inte kan hjälpa dem personligen så kan vi alltid hjälpa dem genom att be för dem eller tända ett ljus för dem eller fasta för dem. Vi kan be om välsignelse för att avstå från tex att äta sötsaker för någon annan skull eller om vi själva har något problem. Det är ett litet offer som gör att vi går ut ur oss själva. Gud ser vår uppoffring och kan göra ett mirakel. Vissa som bara hör ordet fasta blir rädda. Vad kan hända? Om en läkare säger till oss att vi inte ska äta vissa saker så lyder vi det. Vi har en väl beprövad metod av fasta bakom oss som är ett starkt vapen. Om vi har en god inställning och vill hjälpa andra och ber vår andlige fader om råd så kommer Gud att upplysa oss på vilket sätt och hur mycket vi kan hjälpa utan att själva hamna i fara. Det finns en fara att vi går utöver våra egna krafter. Men för en kristen som har kommit långt i det andliga livet betyder offer och överträffande av sina egna krafter helgelse. Men det är inte det vanliga. Det viktiga är att vi känner ett ansvar för allt som händer i världen och inte försöker komma undan ansvaret och säger att andra får hjälpa. Frågor uppkom också om man alltid ska ge till tiggare om man t.ex. misstänker att det handlar om ”yrkestiggeri” eller att någon ber om pengar för att ta narkotika. Metropoliten svarade att fäderna säger att vi ska aldrig bedröva någon och det är bra om vi alltid kan ge något litet för att visa vår medmänniska kristen kärlek oavsett våra misstankar om vad pengarna kommer att användas till. Bara den glädjen vi ger dem genom att ge något är en hemlighetsfull bön till Gud för oss. Vi kan t. ex. ge dem något ätbart. Det finns många exempel ur helgonens liv att Kristus prövat människors generositet när Han själv eller en ängel förklätt sig till tiggare för att se om vi passerar i förakt eller om vi ger något. Om vi har en vilja att hjälpa kommer Guds moder att upplysa oss hur och vad vi ska ge. Det är väldigt viktigt att när någon räcker ut handen och ber oss om något att ge något och inte förbise någon. Helige Nifon av Konstantiana, ärkebiskop av Alexandria, såg en himmelsk hand komma och ta det han gav åt en tiggare. Vi måste komma ihåg Kristi ord i Evangeliet att vad vi gör för de minsta och fattiga gör vi för Honom. Kärlek till vår nästa handlar inte bara om att ge till tiggare. Vi förstår det bättre om vi förenar det med ett barmhärtigt medlidande med andra och går ut ur oss själva för att hjälpa andra. Med förenade, gemensamma krafter är det också lättare att hjälpa som t.ex. genom en välgörenhetsförening som vår metropolis har i Grekland. Under den turkiska ockupationen då många kristna blev martyrer, deltog övriga kristna i församlingarna i deras martyrkamp genom att be för dem, de hade agrypnior hela natten, fastor och vakor, inte för att slippa martyrdöden utan att stå fast i sin tro. Martyrkampen är inte bara en personlig händelse utan något som alla inom den kristna gemenskapen var engagerade i. Förenade krafter öppnar vägen och vi kan vi göra mer tillsammans än vad vi kan göra ensamma. En annan fråga gällde om man kan få dispens från fastan om man ska göra en operation och om det inte finns fastemat på sjukhuset. Metropoliten svarade att det måste vi självklart få. Det är bra om vi ber om välsignelse från vår andlige fader att få dispens från fastan och upplyser honom om när vi ska opereras. När vi ber om välsignelse från vår andlige fader får vi välsignelse från kyrkan och genom kyrkan får vi välsignelse från Gud. Vi når till Gud genom vår andlige fader både när det gäller andliga och kroppsliga livet. Förutom Kyrkans fastställda fastor kan man också välja att göra frivilliga fastor för något särskilt som vi ber om och behöver hjälp med, det kan vara något personligt men också något som händer i världen som t.ex. kriget i Ukraina. Då är det viktigt att vi ber om vår andlige faders välsignelse för det. Välsignat vatten hjälper oss i fastan. När vi gör den lilla vattenvälsignelsen läser vi ur Johannesevangeliet att en ängel steg ned i dammen och rörde om i vattnet och den som steg ner i vattnet blev helad. Det är bra om den lilla vattenvälsignelsen firas en gång i månaden i kyrkan och de troende kan ta hem välsignat vatten i flaskor. Innan man äter något på morgonen är det bra om vi äter lite antidoron och dricker lite välsignat vatten. De välsignade vattnet har helande kraft både kroppsligt och andligt och jagar bort onda andar. T.ex. om det är oroligt och vi grälar hemma är det bra att stänka med välsignat vatten, be och beröka våra hem med rökelse. På så sätt har vi ett starkt vapen och en stor hjälp i vår andliga kamp.

Fastan inför Kristi födelse har börjat. Det finns många myter om fastemat: att det är dyrt, att det är tråkig mat, att man inte blir mätt på den eller att det är farligt för hälsan att fasta. Tvärtom! Det finns mycket enkelt och billigt man kan laga under fastan som ändå är gott, näringsrikt och mättsamt. Det är inte meningen att vi ska köpa kryddor från jordens alla hörn, dyra, processade sojaprodukter eller färdiga veganrätter för att äta fastemat. De heliga fäderna säger att vi istället bör äta enkelt och ge de pengar vi sparar genom fastan till de fattiga. ​ Vi presenterar därför nu en ny sektion på vår hemsida med några recept på fastemat som är billiga och lätta att göra med syfte att hjälpa dem som fastar att upptäcka glädjen med det enkla. Linser, bönor och ärtor är mycket nyttiga och mättande proteinkällor som kan varieras i det oändliga! Se fasterecept under menyn "Ortodoxa kyrkan" och ha en god och enkel fastetid!

Idag börjar fastan som förbereder oss för Kristi födelses fest! För de Ortodoxa kristna är denna fastetid kanske lite extra svår för att övriga världen förbereder sig för jul på just det motsatta sättet: genom att äta, köpa och konsumera. Låt det inte göra oss modfällda utan istället uppmuntra varandra och oss själva att förbereda oss på ett annat sätt, nämligen så som våra heliga fäder föreskrivit för oss. Fastan är ju inte bara ”matregler” utan bör kombineras med ett fördjupat andligt liv i bön, andlig läsning och kyrkobesök. Vi måste be om Guds hjälp för att klara av fastan för utan Honom kan vi ingenting göra. Det är inte svårt att hitta fastemat i butikerna i våra dagar, det finns många veganska produkter att välja mellan. Men fastan innebär inte att vi ska köpa dyr veganmat utan istället bör vi välja att äta enklare och billigare och låta de pengar vi sparar genom fastan gå till de fattiga och behövande. Det finns mycket enkelt och billigt man kan laga under fastan som ändå är gott, näringsrikt och mättsamt. Vi kommer inom de närmaste dagarna att presentera några sådana recept på en ny del av vår hemsida. Läs mer om fastetiden inför Kristi födelse här. Vi önskar alla en välsignad fastetid och andlig förberedelse för Kristi födelses fest!

Synaxis med Metropolit Kyprianos i Heliga Konstantin och Helenas församling, 2 oktober 2022 Efter den dyrbara Korsets upphöjelse fortsätter vi att fira Korset under hela tiden 14-21 september med den s.k. efterfesten då vi sjunger gudstjänsthymner och texter från epistel och evangelium som har med Korset högtid att göra. Korset utför mirakel i våra liv, som t.ex. ett nutida mirakel som korset en person haft runt halsen gjort med en ateist. Det finns fler mirakler som hänt ännu mer nyligen med korsets hjälp. Vår kyrka uppehåller sig vid Korsets upphöjelse för att Kyrkan vill hjälpa oss att inse att den kristnes liv är ett liv på korset. När vårt liv inte är ett liv på korset, när allt är lätt och bekvämt utan svårigheter och prövningar är det något som inte är som det ska. Då är vi inte äkta kristna. Den sanne kristne utmärker sig genom korset i sitt liv. Gud är barmhärtig och vars och ens kors är i förhållande till vad vi klarar av att bära. Även om Gud är barmhärtig, vill vi inte ha något kors alls i våra liv. Med det minsta lilla som händer klagar vi och vänder oss mot Gud och frågar oss ”Varför ska det här hända mig, Gud? Jag som går varje söndag i kyrkan, värdesätter Du inte det? Istället ger Du mig svårigheter!” Vi måste fördjupa oss i detta och ständigt förbereda oss genom att ha andlig vaksamhet och förvänta oss svårigheter och prövningar. Det kan vara psykisk eller fysisk sjukdom, svårigheter på arbetet eller i familjen eller generellt i vår sociala krets, tex folk som förtalar oss. Låter det som om att vi är självplågare? Vi är alla syndare, vi har gjort många fel och fortsätter göra det. Våra lidelser förleder oss, vi blir lätt arga, dömer andra, faller i små eller stora synder. Vi är slarviga med bönen och vårt hjärta brinner inte av kärlek till Gud utan av annan kärlek till det världsliga eller köttslig och materiell kärlek. Vårt sinne är inte alltid fäst vid Gud och den andliga kampen för vår frälsning. Allt detta bidrar till att vi befinner oss i ett tillstånd av syndfullhet. Eftersom vi är syndfulla kommer Gud tillåta prövningar. Inte för att vi ska betala för vår synd utan för att Herrens ska väcka oss. En prövning, tex någon närståendes död, gör att vi vaknar upp andligt och i det här uppvaknandet förstår vi vår syndfullhet om vi har goda intentioner. Prövningarna gör oss ödmjuka. Om vi inser att vi lider p.g.a. vår syndfullhet och har självkritik så börjar vi uppleva ånger, botfärdighet och omvändelse. Hela vårt liv är omvändelse enligt kyrkofäderna. Vi börjar med omvändelsen, fortsätter med omvändelse och slutar med omvändelse. För vad? För att vi har synder, lidelser och gör andliga snedsteg. Vi är sjuka och vi behöver bli helade. Gud straffar inte Vi glömmer att vi är sjuka och behöver blir friska och upplever därför inte ångern. Den helige Antonios den store säger att en kristen måste ha ett andligt arbete. Vad är det? Vi ska alltid ha våra synder och snedsteg inför oss och tro att det är för våra synders skull som vi har prövningar och svårigheter. På sätt är vi ständigt beredda på dem. Observera: inte för att Gud straffar. Gud straffar inte. Han är full av kärlek men Han tillåter svårigheter för att genom dem vaknar människan upp andligt. Det finns två sorters svårigheter: sådana som vi själva väljer av fri vilja, tex fasta onsdagar och fredagar för Kristi skull. Vi gör det inte för att vänta en belöning för det. En onsdag förråddes Kristus av Judas; Skaparen såldes för 30 silverpenningar. Jag ska fasta av hela mitt hjärta och vilja, inte för att någon annan sagt att jag bör göra det. Fredagar fastar vi för att Kristus dog på korset den dagen. Man kan välja att göra en extra fasta för någon särskild svårighet för att be mer om Guds hjälp. Det är sådant vi själva väljer av fri vilja. De svårigheterna är ganska lätta eftersom vi själva valt dem. Det finns också prövningar som vi inte själva valt, men som Gud tillåter, tex sjukdom. Då får vi visa vår kärlek till Kristus om vi mottar prövningen på ett andligt sätt och tänker att Gud tillåter den för att min själ ska helas. Inte för att Gud straffar. Det är inte rätt att säga att Gud straffar. Han är barmhärtig. Han tillåter sådant som inte är så lätt för att det är för vårt bästa. Både frivilliga och ofrivilliga prövningar bör vi bemöta med mycket tålamod och ödmjukhet och med medvetenhet om att jag befunnit mig i en andlig sömn och på detta sätt försöker Gud att väcka mig. När vi befinner oss i vaksamhet, förväntar oss och är beredda på prövningar blir vi inte överrumplade när de kommer. Det finns ingen möjlighet till ett liv utan prövningar, till det yttre eller till det inre, från människor runt omkring oss och från de onda andarna som hatar vår andliga utveckling och försöker hindra den. Vi ska ge ett verkligt exempel på det vi just sagt: ett av mina andliga barn i Grekland är taxichaufför. Det är en person som är ödmjuk och ber, mottar ofta Nattvarden och är törstig att höra uppbyggande andliga ord. Under ett av hans arbetspass kom en annan bil och körde på hans bil. Den andre föraren kom ut ur sin bil mycket ilsken och gav mitt andliga barn ett knytnävsslag i ansiktet. Han befann sig vid denna olycka i vaksamhet och bön därför blev han inte arg utan vände i stället bokstavligen andra kinden till. Den andra föraren som körde in i honom blev förstås häpen och på så sätt försonades de, bad varandra om förlåtelse och omfamnade varandra. Den här personen har böneband i handen medan han kör och ber Jesusbönen under tiden, han har inre frid och kärlek inom sig. På så sätt beskyddar Gud honom både från inre och yttre prövningar. Tänk er vilket bra exempel på ett kristet beteende som den andre föraren fick! Det kan ha varit något som förändrade hela hans liv. Subdiakon Christos: För 20-25 år sedan hjälpte jag till i klostret i Fili (Grekland) att organisera parkeringen av bilarna på onsdagar när det var Paraklesis till Heliga Kyprianos och Justina och det var mycket folk som kom. Det kom en taxichaufför och ställde sig framför de andra. Jag sade till honom att han skulle ställ sig i kö i sin tur. Då säger chauffören: ”Vem är du som ska säga till mig vad jag ska göra?” Jag sade att vi är här för att underlätta för er. Han blev väldigt upprörd och kom ut ur bilen och hotade att slå mig och lyfte handen. Jag visade kinden att jag var färdig att ta emot hans slag. Efter det blev vi goda vänner och han kom regelbundet till klostret och gjorde som jag sade till honom hädanefter. Kommentar: Det är lätt att säga nu att man ska vända andra kinden till, men i den situationen vet man inte hur man ska reagera. Metropoliten: Vi vet dock att Herren sade att vi ska vara vaksamma så att vi inte hamnar i frestelse. När det händer får vi försöka hålla vår ilska tillbaka. Det är det första steget men det är inte allt. Nästa steg är att försöka bli helade från våra lidelser med Guds nåd. Från att vara vilda getter bör vi bli tama lamm. Detta är något som berör oss alla, först och främst mig själv. Vi som är herdar för den andliga flocken måste föregå med gott exempel. Hur ska vi annars kunna ge råd om hur andra bör bete sig? Hur kan vi med Guds hjälp förbereda oss för prövningar? 1) Vi måste komma ihåg Guds bud som säger att vi ska vaka och bedja så att vi inte inleds i frestelse. När vi är vaksamma och ber, vad som än händer, kan vi möta prövningar som kommer plötsligt med ödmjukhet, kärlek och bön. 2) Innan vi går hemifrån till skolan eller arbetet bör vi be en kort bön. Många troende har en ikon med Guds moder bredvid ytterdörren med en oljelampa och innan de går från hemmets hamn ut på det vilda havet ber de en bön om Guds moders beskydd. Det är bra om vi gör korstecknet och kysser ikonen och tar lite olja från lampan i pannan, sedan kan vi går ut med bönen som sköld. Vi bör sedan fortsätta be var vi än befinner oss. Kyrkans fäder säger att vi ska beskydda våra sinnen så att synden inte kommer in i oss. Vi bör beskydda våra ögon från att se och öronen från att höra sådant som kan leda oss till synd och läpparna från att säga onödiga saker så att vi inte förlorar vårt tillstånd av bön. Fäderna säger att vi gör på samma sätt som när vi sätter myggnät för fönstren så att inte insekter ska komma in. Ska vi inte göra på samma sätt med vår kropp där själen bor? Men vi ska inte bara hindra saker att komma in utifrån; samtidigt bör vi ha ett inre arbete och be ständigt som aposteln Paulus säger. Han sade inte det till munkar och nunnor utan till alla kristna. Genom ständig bön har vi en oavbruten kommunikation med Gud så att Guds nåd kommer till oss och ger oss en stark längtan att skydda våra sinnen så att inte synden kommer in. Ett av mina andliga barn berättade nyligen för mig om sin son som är 15-16 år. Han kommer regelbundet till kyrkan och biktar sig och tar Nattvarden. Utan att hans mor lärt honom det har hon lagt märke till att han är väldigt försiktig när han är ute i världen. Om hans blick hamnar på något som inte är bra att se, vänder han bort sin blick på eget initiativ. Det är det som vaksamhet innebär. Vad visar det? Att ingenting är omöjligt om en så ung person klara av det. Ofta säger vi att det inte går för att vi lever i världen. När vi lever i den här atmosfären av ständig vaksamhet och bön odlas känslan av Guds och vårt skyddshelgons närvaro. Vi är då försiktiga så att vi inte förtörnar Gud eller vår skyddsängel och försöker befinna oss nära Gud både i hemmet och utanför det. Alla de här förberedelserna och ansträngningarna är ett kors. Det finns ingen möjlighet att Kristus inte ger ett kors till någon för vår själs helandes skull. Alla kristna hem bör ha ikoner och en ständigt tänd oljelampa. Kyrkans tradition visar att oljan från oljelampan har mirakulös och exorcistisk kraft, dvs jagar bort demoniska krafter. Ett exempel från Helige Nifons liv, ärkebiskop av Konstantia på 300-talet. Fråga: En praktisk fråga: Om man gör i ordning sin oljelampa, spiller lite olja och torkar upp det med papper, är det bra att bränna pappret sedan? Metropolitens svar: Ja, vi bör bränna separat på ett rent ställe allt sådant som är från kyrkan, ikoner och oljelampor. Om vi inte har möjlighet att göra det själva kan vi ge det som ska brännas till prästen så att han kan ta hand om det där han bränner sådant som är från kyrkan. Prövningar är Guds välsignelse Helige Ambrosios av Milano reste runt tillsammans med andra präster. Han kom till en gård som tillhörde en rik kristen som visade dem gästfrihet, där de skulle få äta och vila. Helige Ambrosios frågade den rike mannen hur hans liv var. Han svarade: ”Ära åt Gud! Jag har allt gott, njuter av allt och har inga svårigheter!” Helige Ambrosios vände sig till dem som följde med honom och sade: ”Vi måste snabbt lämna det här stället!” De andra lydde honom men undrade varför. Helgonet sade att det här stället har inte Guds välsignelse. När de hade kommit en bit därifrån sjönk hela gården ner i jorden. Ett ställe där allt går väl och inte har några svårigheter eller prövningar har inte Guds välsignelse. Om man inte använder allt gott Gud ger till att dela med sig åt andra får man inte Guds välsignelse. På samma sätt som den rike mannen i Evangeliet som ville bygga större lador för att få plats med sina rikedomar istället för att ge till behövande. Samma natt togs hans liv ifrån honom och vad hände med alla rikedomar han samlat? Syster Seraphima: Ofta vill vi försöka undvika svårigheter och prövningar i våra liv eller klagar över dem för att vi inte förstått att det är en Guds gåva. Om vi har vaksamhet så kan vi förstå allt som händer som en möjlighet att vinna något andligt. Vi kan förlora något materiellt. En konflikt med någon tex är en svårighet men om vi har vaksamheten att vinna något kan vi vinna lite ödmjukhet eller någon annans kärlek. Som exemplet vi hörde om taxichauffören. Han kunde ha tänkt att han hade rätt men genom att vända andra kinden till gjorde han en annan människans hjärta mjukare. Ökenfäderna säger att vårt liv liknar en marknad. Man köper något för att tjäna något med andlig innebörd. Vinningen är vår själs helande. Metropoliten: I vår tid försöker folk hela tiden rättfärdiga sig själva och säga att det är andras fel. Men om vi odlar den inställningen betyder det att vi inte kan uppleva ånger över att vi är syndfulla, sjuka och svaga. Vi behöver ha en ödmjuk anda och självkritik. Ni ska se om ni är uppmärksamma hur många tillfällen ni får till att rättfärdiga er själva och säga att det inte var ert fel utan andras. Det är en sjukdom. Som Ortodoxa försöker vi se våra egna misstag och inte skylla på andra. Exempel: Text om hur en munk som bodde på berget Athos förberedde sig och bemötte en prövning på rätt sätt. Bevara vår inre frid Kristus blev så förnedrad innan sin korsfästelse. Ska jag inte försöka likna Kristus i mitt liv? När vi odlar ödmjukheten blir vårt hjärta blir mjukt och mottagligt för Guds nåd. Den största gåvan från Gud är frid i våra hjärtan och den gåvan måste vi beskydda på varje sätt. En andlig fader hörde oväsen, konflikt och gräl inifrån huset där hans lärjungar befann sig. Han gick då inte in på en gång och sade ”Vad händer här? Sluta med det här!” Utan han gick först runt och bad. Sedan hade de lugnat ner sig och var beredda att ta emot det som deras andliga fader sade till dem. Han var rädd att han också skulle tappa sin frid och bli upprörd om han gick in direkt. Genom att vänta och be hjälpte han både sig själv och sina lärjungar. Vi måste vara försiktiga när det blir konflikter och upprörda känslor så att inte också vi förlorar vår egen inre frid i våra hjärtan och på så sätt ger utrymme för den onde. Tro inte att jag säger detta bara till er, utan jag säger det lika mycket till mig själv. Så fort jag ser att jag börjar bli upprörd börjar jag be till Guds moder att inte förlora min inre frid och försöker ha självkritik och ånger. I Liturgin får vi inre frid men om vi är oaktsamma kan vi lätt förlora den när Liturgin är slut. För att vi ska behålla vår inre frid måste vi förbereda oss och vara beredda. Av oss själva kan vi inte göra någonting men Guds moder ger oss kraft. Ibland blir t.ex. mamman i en familj upprörd och börjar skrika på barnen om de gör något de inte bör, men situationen blir inte bättre så. Tystnad och bön är bättre och med inre frid försöka korrigera barnen. Föräldrar har ofta inte tagit på allvar att de behöver lära barnen vad de ska göra, att t.ex. förbereda dem inför dagen när de ska till kyrkan. De bör lära dem hur de ska ta välsignelse från prästen, hur de ska göra korstecknet och vad det symboliserar. Vi måste vara försiktiga och uppmärksamma hur vi gör korstecknet för det har stor kraft, men bara om vi gör det uppmärksamt. Korstecknet ger frid till vårt hjärta och när vi har många, tröttsamma tankar. När vi var barn gick vi till våra föräldrar på kvällen, gjorde en bugning och bad dem om förlåtelse för att vi skulle ta Nattvarden nästa dag. Det var en fin vana! Så måste vi lära våra barn att göra. Det är bra om barnen ber föräldrarna om deras välsignelse när de lämnar hemmet och talar om var de ska så att föräldrarna kan göra korstecknet över dem innan de går och ta olja från oljelampan och göra korstecknet i deras panna. Vårt hem måste bli en kyrka som doftar av rökelse och av bön och inte av världsliga saker. Sammanfattning och avslutning Sammanfattningsvis har vi talat om att prövningar är gåvor från Gud för vår själs helandes skull. Han straffar inte. De är ett sätt för Gud att väcka oss och vi bör tacka Gud för allt Han ger utan att klaga på samma sätt som vi är tacksamma till en läkare som ger oss en kur så att vi ska bli friska. Kuren kan gör att vi mår dåligt men vi är tacksamma att han gör oss friska. Vi har Guds moders, helgonens och det heliga Korsets hjälp i kampen att förbereda oss för prövningarna. Fader Anders: Jag skulle vilja ge ett exempel från mitt eget liv, hur jag upplevt prövningar som en välsignelse. När jag ser tillbaka på mitt liv märker jag att de perioder när jag kunnat hålla mitt hjärta som renast och när jag varit som mest flitig i andlig läsning och bön är under de perioder som varit svårast i mitt liv. När livet inte är lätt så blir det mera verkligt att vi måste vända oss till Gud i bön. Jag hade cancer för 14 år sedan. Det är ju något som påverkar de flesta väldigt mycket. Läkaren sade att om jag tar emot cellgifter så skulle jag vara botad inom 7-8 månader och de månaderna är nog de som jag bett mest i hela mitt liv och läst mest andliga böcker. Därför tänker jag att sjukdomen var givetvis någonting hemskt men också en stor välsignelse. Ibland tänker jag att det kanske vore nyttigt för mig med en ny sjukdom så att jag får tillbaka den iver som jag hade då. När man är svårt sjuk är det lättare att hålla det andliga livet rent för att man tvingas prioritera vad som är viktigt. Det var främst två saker som jag fokuserade på varje dag. Det var att varje dag var en ny möjlighet att göra omvändelse. Jag tänkte också att varje människa som jag mötte var sänd av Gud för att jag skulle öva på mitt tålamod. Under den tiden kände jag kanske större kärlek till människor än vad jag gör idag. Så ibland tänker jag att jag skulle behöva fler prövningar för att komma tillbaka till det andliga tillstånd jag var i då för det är genom prövningarna som vi växer andligt som människor. Metropoliten: Det sista som Fader Anders sade påminner om vad de heliga fäderna sade om någon frågade dem hur dagen hade varit. De svarade att det inte var någon bra dag när de inte hade några prövningar eller svårigheter! Vid ett annat tillfälle: ”Hur var dagen, fader?” Svar: ”Ära åt Gud! Han kom ihåg oss idag och gav många prövningar!” Det är inte så enkelt som det låter men ju mer vi pratar om det ju mer förbereder det oss. Men det är det vårt kristna liv handlar om: en ständig förberedelse för att möta Gud genom prövningar och svårigheter, andlig kamp och askes. För att vatten ska gå uppåt behöver vi pressa ihop det annars går det inte uppåt. När vi blir pressade av olika svårigheter är det det som gör att vi kan lyfta uppåt. Fader Stefanos: Uttrycket ”Livet på en räkmacka” innebär att man har allting och lever ett problemfritt liv. Jag tror att de flesta människor har olika problem i sina liv. Sådant kan vändas till något positivt så att det blir en styrka för oss och vi växer i ödmjukhet och kärlek. Man läser nästa varje dag om skjutningar och ökat våld i vårt samhälle. Det är ett tecken att folk inte tror på Gud och tar avstånd från Honom. Då får vi se mer våld. Jag tycker att vår samtal i kväll kanske är en droppe i havet, men en droppe som kan bli två, fyra och sex droppar. Vi som är samlade här kan bli en bra motpol till våldet. Jag hoppas att var och en tänker på det som Metropoliten sagt i kväll. Personligen rörde det mig väldigt djupt i hjärtat. Metropoliten: Vi har inte pratat om teoretiska saker ikväll utan vi försökte förmedla Kyrkans erfarenhet. Det finns en tendens hos den moderna människan att inte vilja ha korset i sitt liv, varken som levnadssätt eller att ens se det på gravstenar. Som vi sett här i Sverige på kyrkogårdanarna, att många nya gravstenar har inte kors. I Grekland har begravnings-byråerna bytt namn till ceremoni-byrå för att folk tyckte det var obehagligt att bara se ordet begravning för att det påminner om döden. Även psykologer säger att dagens människa inte vill veta av döden och lever som om döden inte fanns och som om hon skulle leva på jorden i evighet. Vi vill inte att något ska påminna oss om döden. Vi som är Ortodoxt kristna odlar minnet av döden, vi tycker om att tänka på de döda, att besöka kyrkogårdar och gravar och att prata om döden därför att döden är inte något som är hemskt för oss. Det finns mycket hemskare saker än den kroppsliga döden, nämligen själens död. Som vi hörde i dagens Evangelium, vilken vinning har vi om vi förlorar vår själ? Den kroppsliga döden skrämmer oss inte för det är bara en övergång till livet efter detta när vi ska möta vår Herre. Redan innan vi dör har vi gemenskap med Gud som är livet självt. Efter döden är bara den gemenskapen mer fullständig. Vi bara önskar att vi är beredda varje stund att lämna jordelivet för att komma till Livets källa.

Vi har glädjen att presentera den första samlingsikonen med Nordens helgon! Originalet är beställt av och finns att se i Heliga Konstantin och Helenas Ortodoxa kyrka i Vårberg, Stockholm. Ikonen är målad i Heliga Änglarnas kloster, Grekland (moderklostret till Heliga Philothei Ortodoxa kloster) och vi har medverkat till förstudien av ikonen som bygger på en lång studie av Fader Anders Åkerström. Läs mer om Nordens kristnande och ikonen med de Nordiska helgonen. Tryckta kopior av ikonen kan beställas via hemsida Klosterikoner. Troparion till de Nordiska helgonen Hedendomens mörker har skingrats och Nordens land helgats genom eder starka tro och vittne för Guds Ord. Trots avgudadyrkarnas motstånd, laden I grunden till Kristi Kyrka, I vågade edra liv för att tala omvändelse och döpa. Upphören icke att bedja till Herren, o I alla Nordens helgon, att Han må upplysa våra hjärtan och göra oss starka i den Sanna kristna tron. Se noter.

Söndagen den 2 oktober kl. 18- ca 20 kommer Stockholms stifts ställföreträdande biskop Metropolit Kyprianos från Grekland, som är på besök i Sverige denna vecka, leda en samling i Heliga Konstantin och Helenas församlingshem i Vårbergs centrum. Han kommer att tala utifrån en text om hur vi med Guds och Hans Moders hjälp lever ett sant kristet liv i vardagen och finner mening i våra liv i en omvärld som kommer allt längre från Gud och hur vi skyddar oss från den ondes alla fällor. Tolkning från grekiska till svenska kommer att ske simultant. Det blir tillfälle till frågor och inlägg från de närvarande. Alla är varmt välkomna till ett unikt tillfälle att fördjupa oss i det andliga livet med vägledning från vår Metropolit som levt som munk i Heliga Kyprianos och Justinas kloster i Fili, Grekland, i över 50 år. Du behöver inte vara medlem av församlingen för att komma.

Onsdagen den 12/25 maj anlände Metropoliten med sällskap för att delta i Heliga Konstantin och Helenas festdag och mottogs i kyrkan i Vårberg av Fader Anders och Fader Theocharis samt några troende från vår församling. Metropoliten vidarebefordrade hälsningar från de andra grekiska biskoparna och de troende i Grekland och uttryckte önskningar att de kommande dagarna av gemenskap med den troende flocken i Sverige skulle bli andligt fruktbara för oss alla. Han besökte sedan Biskop Johannes grav och firade en Trisagion för hans själs vila. Förutom Liturgier i våra olika kyrkor och kapell under sitt program den följande veckan i Sverige hade Metropoliten enskilda möten, samtal och bikt med vårt prästerskap och de troende. Under Metropolitens vistelse hade vi även glädjen att nunnorna Moder Kypriane och Syster Xenia från Heliga Elizabeths kloster i Etna, Kalifornien, deltog i programmet. Torsdagen 13/26 maj genomfördes ett möte med församlingens präster då Metropoliten informerades om vilka renoveringar som utförts i kyrkan och de talade om olika frågor som har med den Ortodoxa missionen i Sverige att göra. Fredagen den 14/27 maj firade Metropolit Kyprianos hierarkisk liturgi tillsammans med församlingens prästerskap i Heliga Philotheis kloster. I slutet av liturgin firades även en Trisagion vid Moder Philotheis grav, grundaren till klostret, och sedan bjöds de närvarande på mat. Efter måltiden talade Fader Anders om de nordiska helgonen Helige Erik från Uppsala-Flottsund och Helige Hallvard från Norge och de mirakel som skett genom deras reliker, såsom historieskrivaren Adam av Bremen berättar. Metropoliten talade sedan om den stora välsignelsen som en troende mottar när vi lär oss att fråga och be om råd och hur Guds vilja visar sig för oss när vi förberett oss med bön innan vi frågar vår andlige fader. Han berättade några häpnadsväckande exempel och förklarade att vår andlige fader behöver inte vara ett helgon för att han ska kunna vägleda oss till Guds vilja, utan det handlar om vår egen inställning, tro och förberedelse med bön innan vi frågar och att vi är öppna för hans svar och följer det i lydnad. Vi besökte sedan Villberga kyrkogård, strax intill klostret och firade Trisagia vid gravarna där några av våra församlingsbor ligger begravda. Lördagen den 15/28 maj firades Liturgi i Helige Ignatios av Antiokias enkla huskapell i Norrköping. Metropoliten hörde bikt och gav råd till medlemmarna av den lilla församlingen. På kvällen samma dag firades Vesper till uppståndelsen och Helige Konstantin och Helena på grekiska och svenska i kyrkan i Stockholm tillägnad helgonen. Lilla kompletoriet med Akatistoshymnen till helgonen som firades och förberedelsebönerna för den Heliga Nattvarden lästes också. Den blinde mannens söndag, 16/29 maj firades Heliga Konstantin och Helenas festdag med Orthros på grekiska och svenska följt av hierarkisk gudomlig liturgi som avslutades med procession med helgonens ikon och standard och välsignandet av artoklasia. De närvarande bjöds sedan på en festmåltid. Söndag kväll genomfördes den traditionsenliga församlingssynaxis då ett brev från Abba Dorotheos av Gaza studerades som handlade om de katastrofala följderna av andlig självtillräcklighet, när vi tror på våra egna misstankar, osunt självförtroende och de sätt genom vilka detta kan rättas till. Måndagen den 17/30 maj åkte Metropoliten till Skogskyrkogårdens Ortodoxa del tillsammans med en grupp församlingsmedlemmar och besökte Moder Parthenias och andra insomnades gravar där Trisagia firades för deras själar och keramik-ikoner av Uppståndelsen placerades vid gravarna. Tisdagen den 18/31 maj firades den gudomliga liturgin i Theotokos avsomnandes kapell i Uppsala. Efter Liturgins slut berättade Fader Anders historien om den mirakelgörande ikonen av Helige Theodosios av Tjernigov (minnesdag 5 februari) som finns i kapellet. Sedan bjöd Presbytera Britt alla närvarande på god mat i deras hem. Fader Anders berättade om Gudrid Torbjörnsdotters fantastiska och äventyrsfyllda liv, en av huvudpersonerna i Erik den rödes saga och Grönlänningasagan. Gudrid var den första kända, kristna europeiska kvinnan på amerikansk mark och även den första att föda ett barn där, sonen Snorre. Hon tillbringade tre år i Vinland enligt sagorna, vilket torde varit i början av 1000-talet. Hennes sista år levde hon som eremit på Grönland. Tre av hennes barn blev biskopar så hennes tro påverkade generationer Metropoliten talade om det tragiska kriget i Ukraina där Ortodoxt kristna bröder dödar varandra och berättade om den Heliga jungfrun Piamons liv i Egypten. Genom sin bön lyckades hon avvärja en våldsam sammandrabbning mellan två grannbyar vid Nilfloden. Vår Metropolit uppmanade de troende att följa hennes exempel och be för situationen istället för att ägna sig åt fruktlösa kommentarer och dömande ord. På eftermiddagen besökte Metropoliten Heliga Philotheis kloster där en enkel liturgi firades på natten till Apodosis av Påsken. Onsdagen 19 maj/ 1 juni återvände Metropoliten med sällskap till Grekland. Det är en stor välsignelse och vi är mycket tacksamma över att vår biskop och metropolit tar sig tid att besöka oss i Sverige tre gånger om året. Hans kärlek i Kristus och pastorala omsorg i små såväl som stora frågor ger våra lilla svenska, ortodoxa flock krafter och mod att fortsatta vår andliga, kyrkliga kamp. Metropolit Kyprianos nästa besök i Sverige är planerat till 28 september till 5 oktober 2022.

Igår på den Samaritiska kvinnans söndag konsekrerades huvudkyrkan i vårt Moderkloster till vårt svenska kloster, Alla Heliga Änglars kloster i Afidnai, Athen. Biskopar från Grekland och USA deltog i konsekrationen.

Uppståndelsen, Påsken, är den viktigaste högtiden under det kyrkliga året. För att förbereda oss för denna stora dag, har Kyrkan utsett en tid av fasta och förberedelse, som kallas den Stora Fastan. Fastan börjar varje år på en måndag, som vi kallar Den Rena Måndagen, och varar i 40 dagar. Efter 40 dagar börjar vi den Stora och Heliga veckan (”stilla veckan”) med Lasaruslördagen och Palmsöndagen. Fastans fyrtiodagarsresa påminner oss om de fyrtio år som det utvalda folket vandrade i öknen. För oss, liksom för Israels folk, är den Stora fastan en pilgrimsfärd. Det är en tid att befria oss från den egyptiska fångenskapen, från dominerandet av syndfulla lidelser; en tid för trons framsteg i en fruktlös och vattenlös öken; en tid för oförväntad återupprättelse. När vi börjar den, tar vi ett första steg in i Fastans ”ljusa sorg”. Det finns fem söndagar under den Stora Fastan: 1. Ortodoxins söndag 2. Helige Gregorios Palamas’ söndag 3. Det Heliga Korsets söndag 4. Helige Johannes Klimakos’ söndag 5. Heliga Maria från Egyptens söndag Det finns dessutom flera andra högtider som kyrkan har ordnat för våra andliga uppbyggelse under fastetiden. Hur ska jag då fasta? Om du aldrig har fastat förut, eller inte är säker på om du har gjort det på rätt sätt, då ska Du tala med Din präst. Fastan är inte en disciplin som kan vara självstyrd, och bör alltid ingå i ett balanserat andligt liv. Vi försöker även att avhålla oss ifrån oseriöst TV-tittande, för mycket tid tillbringad på Internet och onödigt tomt prat och ersätta den tiden med deltagande i gudstjänstliv, privat bön hemma, välgörenhet och läsning av den Heliga Skrift och annan andlig läsning. Fastans allmänna regler är enkla: Måndag-fredag är strikt fasta, då vi avstår från kött, mejeriprodukter, fisk, olivolja och vin. Lördag och söndag får vi använda olivolja i mat och dricka lite vin. Om du är äldre, mycket ung, sjuk eller helt ny till fasta, kan din andlige fader ge dig en fasteregel som är mindre sträng än den som beskrivs här. Detta beror på att fastan inte är en uppsättning av regler och förordningar, utan en andlig medicin som den andliga fadern, som är Din andliga läkare, bestämmer för Din skull och till gagn för just Dig. Vi bör alltid avstå från att döma dem som inte fastar så strikt som anges ovan och samtidigt be att de kommer att växa i styrka att en gång göra så. ​ Fastan kommer inte att vara till någon nytta för oss, om vi inte samtidigt älskar våra nästa mer än oss själva. Fastan är ett verktyg i vår verktygslåda mot den onde, men den är meningslös om vi inte älskar vår nästa och kritiserar våra bröder och systrar. ​ Om du bor långt bort från en Ortodox kyrka och inte kan delta i gudstjänsterna under Stora Fastan, så bör Du fråga en Ortodox präst om vägledning om hur Du ska göra i Ditt fall. Andlig tillväxt är alltid möjligt för Dig även om Du bor långt borta! Många av våra gudstjänsttexter finns på Internet. Under Stora fastans första vecka läser vi tex den Helige Andreas botkanon och andra gudstjänsttexter på svenska kan man hitta här. Hela Stora fastans gudstjänstbok Triodion finns på engelska. Vi rekommenderar följande streamade gudstjänster: På grekiska: Heliga Kyprianos och Justina kloster eller Άγιοι Ανάργυροι οι Ρωμαίοι På engelska: St. John of San Francisco Monastery Vi ser långt bort vår destination. Det är Påskens glädje, det är inträdet i Himmelrikets härlighet. Det är denna vision, försmaken av Påsken, som gör Fastans sorg ljus och våra ansträngningar i Fastan till en ”andlig vår”. Natten må vara mörk och lång, men längs vägen verkar en mystisk och strålande gryning att lysa vid horisonten. Må vi alla stå fasta i tron så att vi må korsa fastans hav och anlända beredda till Påskens underbara hamn! ​ Läs mer om hur vi bäst tar vara på de heliga dagarna i den Stora fastan här.

Vår Metropolit skulle kommit idag till Sverige men resan har blivit inställd av hälsoskäl. Planen är att han nästa gång ska komma till Heliga Konstantin och Helenas festdag (25 maj - 1 juni) och sedan i höst (28 sept - 5 okt). Bed för vår Metropolit att han får styrka och återfår hälsan!

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida som PDF-fil och kan även beställas i pappersform från info@ortodoxakyrkan.se. Se även gamla nummer av tidningen i vårt tidningsarkiv. Kyrklig kalender 2022 finns nu också på vår hemsida och kan även beställas på papper från info@ortodoxakyrkan.se för 80 kr plus porto 48 kr.