Biskop Johannes av Makarioupolis (se biografi), grundaren till Heliga Konstantin och Helenas Ortodoxa församling i Vårberg, Stockholm, insomnade stilla i Herren, 90 år gammal, lördagen den 5/18 juli i sitt rum intill kyrkan han själv byggt i Vårberg. Dagen innan hade en församlingsmedlem meddelat Biskopen att målningen av kyrkans fasad var färdig, något som församlingens båda präster och några frivilliga församlingsbor ägnat flera veckor åt att arbeta med under sommaren. Precis en vecka tidigare hade Biskopen hunnit välsigna församlingens just nydöpta medlem och skänkt henne en av sina ikoner. Biskopen begravning ägde rum tisdagen 8/21 juli. Begravningen celebrerades av Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, Stockholms Ortodoxa stifts ställföreträdande biskop, samt Biskop Ambrosios av Methonis, som gjort stora insatser för att hjälpa vår församling under de första åren, tillsammans med församlingens prästerskap. Biskoparna kom från Grekland med det första direktgående flygplanet sedan Coronakrisen utbröt, tillsammans med två nunnor och en subdiakon. Före begravningsgudstjänsten firades Gudomlig hierarkisk Liturgi ledd av Biskop Ambosios, assisterad av församlingens prästerskap och i närvaro av Metropolit Kyprianos. Begravningsgudstjänsten sjöngs växelvis på grekiska och svenska av församlingens kör och nunnorna från Grekland. I slutet av gudstjänsten läste Metropolit Kyprianos och Biskop Ambrosios förlåtelsebönerna för den avlidne och talade om Biskop Johannes begåvningar, om det han byggt upp i Sverige och lämnat efter sig som arv. Med sin faderliga, enkla och rättframma kärlek till alla människor och genom sina kurser i ikonmålning drog han många till Ortodoxin. Han vittnade om tron genom sitt goda exempel. De talade också om de tecken som visar att Biskop Johannes behagat Gud, tex att han fick ett stilla och fridfullt slut av sitt liv under en tidsperiod då det var möjligt för biskoparna från Grekland att resa och delta i begravningen. Biskoparna nämnde även att den Ortodoxa begravningsgudstjänsten har en uppståndelsekaraktär och Biskop Johannes inte dött utan snarare övergått till evig förening med Kristus. Biskop Johannes kvarlevor bars sedan till hans grav alldeles bakom altarområdet utanför sin kyrka, enligt ortodox sed för biskopsbegravningar. Tillståndet för att begrava Biskopen där erhölls mirakulöst för flera år sedan, då också graven färdigställts samt en liten trädgård runt omkring. Med en glädjefull sorg hos de närvarande sänktes kistan i graven av hans andliga barn medan alla sjöng ”Kristus är uppstånden” på svenska, grekiska, kyrkoslaviska och arabiska. Enligt klostersed och på Metropoliten uppmaning lästes även en bön med komboskini (bönband) för Biskop Johannes själs vila. Må Biskop Johannes minne vara evigt och må församlingen han grundat förvalta väl det andliga arvet som han lämnat efter sig! En dokumentärfilm om Biskop Johannes i sju delar.

Läs rapporten om Metropolit Kyprianos besök till Sverige här.

Sedan många år har vår församling arrangerat en pilgrimsfärd varje år till ett mål som har något med Sveriges kristnande att göra och i år gick färden till Sigtuna. Läs rapporten här.

Torsdagen den 21 maj (3 juni nya stilen) firades vår kyrkas skyddshelgon, Heliga Konstantin och Helenas festdag i kyrkan i Vårberg med Orthros (morgongudstjänsten) och Gudomlig liturgi i försommarens vackraste väder och blomsterprakt. Vår Metropolit Kyprianos frånvaro var påtaglig, då han vanligtvis gläder oss genom att besöka Sverige i samband med kyrkans helgons festdag, men liksom förra året förhindrats att resa på grund av den rådande pandemin. Han hade dock skrivit en hälsning till alla som kan läsas här. Tjugo troende deltog i gudstjänsten (med hänsyn till de nya reglerna från 1 juni, nya stilen, för allmän sammankomst under rådande pandemi) och kunde beundra de senaste arbetena och städningen som utförts på kyrkans område av församlingens präster och frivilliga församlingsbor som förstått välsignelsen av att bidra till kyrkan genom sina arbetsinsatser. Även nya dekorationer av kyrkorummet hade tillverkats av en församlingsmedlem: nya rosetter för oljelamporna som invigdes denna dag. Vimplarna, specialtillverkade i Grekland för vår församling, vajade i sommarvinden och bidrog till en festlig stämning. Gudstjänstens hymner sjöngs av församlingens kör och nunnorna från Heliga Philotheis kloster på svenska, grekiska, engelska och kyrkoslaviska och den avslutades med en procession runt kyrkan med helgonens ikon och standard. Uppehåll gjordes i processionen för välsignandet av de fem bröden, Artoklasia, utanför kyrkan och en Trisagion, (minnesgudstjänst) firades vid Biskop Johannes (+2020) grav, som nyligen stenlagts, då kollyva också välsignades. Fader Anders berättade kort i slutet av Liturgin om Heliga Konstantin och Helenas liv och betydelse för kristendomen, hur den Helige Konstantin fått en syn av Korset på himlen och hört rösten: "Genom detta tecken ska du segra" och hur han sedan gjort ett standard med ett kors som bars främst i striden som ledde honom till seger. Men om inte den Helige kejsar Konstantin haft sin fromma moder, den Heliga Helena, så hade han förmodligen inte blivit den han blev, sade Fader Anders. Så denna högtid är en påminnelse för alla föräldrar om deras ansvar att uppfostra sina barn i Kyrkans anda. Efter gudstjänsten inbjöds alla närvarande till picknick vid Skärholmens gård invid Mälaren där medhavd mat och godsaker avnjöts i trevlig samvaro och underbart sommarväder. Må Heliga Konstantin och Helenas förböner vara till allas vår hjälp!

Läs ett viktigt meddelande från Metropolit Kyprianos, ställföreträdande biskop i vårt stift, genom att klicka på bilden nedan. Se originalet på grekiska här.

"Uppståndelsens dag! Låtom oss upplysas, o folk! Påsken, Her­rens Påsk! Från döden till livet och från jorden till himmelen har Kristus, vår Gud, fört oss fram, vi som sjunga segersången. " (Irmos, Ode 1 uppståndelsekanon) Kära fäder och bröder, barn i Herren, den uppståndne Herren: Den Helige Ande, som talat genom de heliga fäderna och Kyrkans hymnografer, inbjuder alla trogna ortodoxt kristna till vår Frälsare Kristi härliga uppståndelse, till att upplyftas och upphöjas med själens och kroppens strålglans. För vår uppståndne Herre ”har uppväckt oss med honom” (Ef. 2:6) från den dystra syndens djup. Han väckte oss till liv från våra överträdelsers dödlighet och förde oss från död till liv, från mörker till ljus, från slaveri till frihet, från fiendskap till försoning, från jorden till himmelen! Detta är verkligen en obeskrivlig gåva och Nåd, det är den exceptionella storheten av gudomlig kärlek, den unika kärleken. Vår uppståndne Herre har tydligt förutsagt för oss: ”Och detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall låta någon enda gå förlorad av dem som han har givit mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen.” (Joh. 6:39). Gud Fadern ger den största gåvan, gåvan av tro på Hans enfödde Son till dem som har goda avsikter och ett gott sinnelag. På så sätt, genom den Helige Andes andedräkt, uppnår de andlig uppståndelse från Sonen och Ordet i detta liv, samt en härlig uppståndelse i livet efter detta, det sanna och eviga livet. Vid den allmänna uppståndelsen kommer alla att återuppstå, men de syndiga och oupplysta, de som inte omvänt sig, kommer att lämnas kvar som förtappade. Men de rättfärdiga, de som har bevarat tron intill döden och som inte har givit efter för frestelser av njutningar och lidelsernas fel och bedrägerier, de som har stått emot djävulens snaror och hoten från Antikrists tjänare, liksom från Antikrist själv, kommer att lyftas upp ”bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes” (1 Tess. 4:17). De är de enda som kommer att uppstå ”till evigt liv”, ”i de heligas ljus”, ”där ljudet av rent jubel hörs och där man oavbrutet ropar: 'Herre, ära åt Dig'”! * * * Kära bröder och systrar i den uppståndne Herren: Vi firar livets prakt, segern över döden, under svåra och oförutsägbara omständigheter. Den biologiska döden tycks hota alla, utan undantag, men vi som tror på uppståndelsen bör bry oss om det nuvarande livet utan att göra det till det viktigaste. Det nuvarande livet är ett test för att avgöra om vi förtjänar att leva i evighet med Gud eller utan Honom. Den biologiska döden ansätter oss ständigt på ett eller annat sätt från då vi föds och väntar varje stund att överrumpla oss ”som en tjuv om natten” (1 Tess. 5:2). Men detta sker enligt den gudomliga planen för vår korrigering och uppfostran, så att vi kan hindra oss själva från att föredra de onda lidelserna, som utgör den verkliga nedsmutsningen av våra liv, och så snart som möjligt vända oss i ånger till vår gudomliga Frälsares oändliga barmhärtighet. Låt oss aldrig glömma att Guds försyn inte bara gäller det nuvarande livet, som den verkligen styr och omsluter, utan att den framför allt syftar till att nå det bortom det jordiska, livet efter detta, det som vi snabbt och oundvikligen är på väg mot. Det är inte av den största vikten hur och när vi lämnar den nuvarande världen, utan om vi är redo för mötet med Gud, för den rättfärdiga domen och vedergällningen. Låt oss därför göra oss redo, fria från avfall och synd, så att vi kan vandra genom livet med vishet och mod, som ”orädda både på jorden och på havet” (Helige Theodor Studiten) och i luften. Låt oss ha vår uppståndne Jesus Kristus boende i oss, så att vi kan ropa med mod och säkerhet i varje obehaglig händelse i detta liv: ”Ja, om jag än vandrar i dödsskuggans mitt, fruktar jag intet ont.” (Ps. 22:4); ”Jag skall icke frukta för myriader av människor, som angripa mig från alla håll” (Ps. 3: 6); ”Därför skola vi icke frukta när jorden bävar, och bergen slungas i havens djup” (Ps. 45:3)! Bröder, systrar och fäder, Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden! Ärkebiskop Kallinikos och medlemmarna av den heliga synoden

Vår synod, den grekiskt-ortodoxa kyrkan under Ärkebiskop Kallinikos, uppmanar alla sina troende, präster såväl som lekmän, till gemensam bön på Guds Moders bebådelsedag, onsdag 25 mars/7 april kl. 18 svensk tid. Vi ska be om Guds nåd för att undvika fortsatt lidande på grund av den pågående pandemin som plågar världen och alla uppmanas att falla på sina knän i ånger, förkrosselse och klagan och läsa Paraklesis (lilla åkallande gudstjänsten) till Guds Moder. Enligt den Helige Johannes Chrysostomos är sann och innerlig bön samtal och gemenskap med Gud och ger själen läkedom och frid, skyddar från all sjukdom och öppnar portarna för dygderna. Låt oss därför, låg och hög, ung och gammal, även oskyldiga barn, falla ner inför vår barmhärtige Herre och Gud så att Han må vara oss nådig och göra ett slut på den prövning som vi nu genomgår. Må Kristus i Sin människokärlek, genom Hans allheliga moders förböner, höra Sina tjänares böner och sända över hela världen läkedom, välsignelse och vederkvickelse!

Fader Anders berättar om meningen med fasta i den Ortodoxa kyrkan och sänder sin hälsning till alla troende i stiftet som inte kan komma till kyrkan pga pandemin.

På den heliga synodens möte den 5/18 februari 2021 diskuterades situationen som uppstått av coronaviruset och särskilt de nya vaccinen. Efter att ha studerat fakta, kom biskoparna fram till följande slutsatser: 1. Den onormala situationen som orsakas av denna farsot bör inte bli ett tillfälle för en permanent eller långvarig inskränkning av medborgarnas grundläggande friheter. Det bör inte heller införas obligatoriska medicinska förfaranden för medborgarna utan deras frivilliga samtycke. Nyligen beslutade Europarådet (2361/2021) att vaccination inte är obligatorisk och att det inte bör ske någon diskriminering av någon som inte vill vaccineras. 2. En uppsjö av motstridig information om vacciner mot coronaviruset cirkulerar på Internet, och även bland experter inom vetenskapens område. Mycket av denna information har avfärdats som falsk eller tvivelaktig (åtminstone med avseende till de två huvudsakliga vaccinerna som används i Grekland). Frågan verkar inte ha några omedelbara andliga eller kyrkliga dimensioner, även om det finns invändningar som också utgör bioetiska problem i en tidig eller experimentell fas i beredningen av vaccinerna. De allvarligaste invändningarna gäller vaccinernas säkerhet, det vill säga om deras testperioder har varit tillräckliga och om mRNA-teknik är säker i alla avseenden. Experter i dessa frågor uttrycker olika åsikter, men många av dem betygar för vaccinens säkerhet, även om ingen kan ge absolut säkerhet om deras långsiktiga konsekvenser. Den heliga synoden anser sig inte vara kompetent att uttala sig om säkerheten för nya medicinska preparat eller experimentella vacciner. Varje medborgare uppmanas att fatta sitt eget beslut efter samråd med läkare som man litar på och som känner till ens hälsotillstånd. Andliga fäder får inte ge konkreta uppmuntranden eller avrådan angående vaccination till de troende som frågar dem om det, utöver allmän information, eftersom de sedan bär ansvaret om de troende förlorar sina liv eller riskerar dem; antingen till följd av vaccination (på grund av allvarliga biverkningar) eller av att inte vaccinera sig (på grund av sjukdom med allvarliga konsekvenser till följd av viruset). Denna fråga förblir huvudsakligen och i grunden en medicinsk sådan. 3. Biskoparna uppmanar de troende att fortsätta sina innerliga böner för upphörandet av denna farsot, för läkandet av sjuka och för att stärka läkare och sjuksköterskor i deras svåra arbete. Det är av största vikt att vi förblir i fred och kärlek till varandra, att vi inte dömer varandra för olika attityder i medicinska frågor och inte faller i fällan för nya splittringar och meningsskiljaktigheter i dessa frågor, utan att först och främst ägnar oss åt våra själars frälsning. Från synodkansliet

Vi har den stora glädjen att meddela att Saint Photios theological seminary i Etna, USA, fick den önskade högre ackrediteringen för kandidat- respektive mastersexamen som de bad om förböner för i förra veckan. Biskop Auxentios, seminariets rektor tackar för allas böner! Här är en trailer för seminariet:

Saint Photios Orthodox Theological Seminary är en liten institution för högre teologisk utbildning under den amerikanska delen av den Grekisk-ortodoxa kyrkan tillhörande vår synod som följer fädernas kalender. Seminariet ligger i staden Etna, i norra Kaliforniens bergstrakter, USA, cirka en timme söder om gränsen till Oregon. I en tyst och lantlig miljö som främjar andlig mognad och seriösa teologiska studier ger seminariet sina studenters kallelse näring och erbjuder dem ett unikt tillfälle till studier av Ortodox teologi inom ramen för deras dagliga erfarenhet av den östligt ortodoxa andliga, asketiska och liturgiska traditionen i vår Kyrkas Mysterier. Ett aktivt deltagande i denna tradition möjliggör för studenterna att själva få uppleva den Ortodoxa kyrkans andliga djup, dess gudstjänsttradition och dess mål. Vissa föreläsningar från seminariet kan följas via nedan länk: Saint Photios Orthodox Theological Seminary on You Tube Nu ber seminariets ledning om våra förböner för den stundande högre ackrediteringen nästa vecka för kandidat- respektive mastersexamen som även kommer innebära möjlighet att ta emot internationella studenter. Var god klicka på anslaget nedan för att läsa det som pdf. Fråge-och svarstunden den 12 februari spelas in och kan även ses vid annan lämplig tidpunkt.

Denna bön har skrivits och godkänts av den Sanna (gammalkalendariska) Grekisk-ortodoxa kyrkans heliga synod i november 2020 och präster ombedes att läsa den vid gudstjänster före det att prästen avslutar med ”Genom våra heliga fäders förböner…”. Bönen kan även användas av lekfolket i sina privata böner. Se bönen på engelska och på grekiska.

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida och kan även beställas i pappersform från info@ortodoxakyrkan.se. Se även gamla nummer av tidningen i vårt tidningsarkiv.

Låt hela skapelsen glädja sig; ty se, Skaparen är född som ett spädbarn i Betlehem, och den evige tar mandom i köttet. (23 december, Förfestens kanon, Ode 4) Kära fäder och bröder; kära barn i Herren som är född, Vår Herre Jesus Kristus är född och glädjen har strålat över hela världen. Gud, Ordet, nedsteg från himmelen och blev människa på jorden för att förening och gemenskap mellan ”Gud och människorna” skulle kunna uppnås. Ty så länge som Han förblev i upphöjelsen av sitt majestät ”i himmelen” och så länge som vi förblir i vårt olyckliga fallna tillstånd, "blev Hans godhet oförenad och Hans kärlek till mänskligheten okommunicerbar, och det var en stor klyfta mellan [Gud och människa], en avgrund som inte kunde överskridas ”, enligt Hl. Gregorios Teologen (Tal XLI.12). Men Hans godhet har nu uppenbarats och Hans kärlek till mänskligheten har segrat. Av denna anledning hördes den änglalika och himmelska livets hymn vid Kristi födelse i Betlehem i Judéen. De heliga änglarna stod runt omkring den gudomliga krubban som om den vore kerubernas tron ​​och ”ropade, 'Ära åt Gud i höjden'” (23 december, förfestens kanon, Ode 9). Kristi Kyrkas lovprisande hyllning på jorden strävar efter att likna denna änglahälsning, oöverträffad i sin skönhet och sötma, för att uttrycka hennes barns glädje över högtidens storhet. Händelsen som firas är så sublim och outtrycklig att vad vi människor kan göra för dess skull är synnerligen magert och ofullständigt. Ändå är det nödvändigt att vi deltar i denna himmelska och jordiska bankett, ty se, vi människor erbjöd slutligen en ”Jungfru Moder”. Vår Härskarinna, Theotokos, den obefläckade Jungfrun till Emmanuel, som är född, är den mest värdefulla och högsta gåvan, för vilken jorden och himmelen böjer sig! * * * På Jesu Kristi födelsedags högtid översvämmas allting av glädje och jubel. Därför kan sorg och pessimism i denna värld inte kasta någon skugga på denna stora optimism i vår kyrka. Guds Faderns Son och Ord, vår Herre och Gud Jesus Kristus, vår Skapare och Återlösare, gick in i historien av den Helige Ande av kärlek, endast genom kärlek, för att rädda oss från det onda syndens virus, från bitterheten, djävulens gift, från förfallets och dödens mörker. Folk som har en god inställning dansar av glädje, darrar av helig vördnad och överväldigas av förkrosselse när de sjunger på ortodoxt vis ”teologins rikedom”. Men de som inte är väl inställda, hur många de än är, drabbas av otrohetens kyla och storm i sitt inre, utan att veta vart de är på väg eller vart de kommer att hamna. De strävar ständigt efter att utnyttja de nya och häpnadsväckande teknologiska kapaciteterna för att konfrontera de ”osynliga fienderna” som nu obevekligt slår den högmodiga mänskligheten och visar på storleken av dess svaghet. Dessa materialister tror, i sin villfarelse, att de själva kan ”förbättra”, ”odödliggöra” och ”gudomliggöra” mänskligheten, som ännu inte räddats, och gör den istället till en evig fånge till pessimismen. De förstår inte, i sin vettlöshet, att de därigenom tjänar förfallet och döden, liksom han som gömmer sig bakom kulisserna och bedrar ”hela världen”. Evangelisten Johannes skriver i Uppenbarelseboken 12:9: ”Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: 'Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet Hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. '” * * * Kära bröder och systrar i Kristus, Låt oss inte skrämmas av dystra scenarier om livets fortsättning under de nya förhållanden som nu tagit form. Låt oss inte glömma att historiens herre är den eviga erövraren, Kristus, vår Frälsare, som genomgick oupphörlig förföljelse till och med från tiden för Hans gudomliga födelse, då Han förebådade sitt kors och begravning. På detta sätt besegrade Han emellertid mörkrets furste och dess krafter och hånade de besegrade och förödmjukade demonerna och drog dem efter sig i triumf (jfr Kolosserna 2:15). För Hans trogna, för alla som i tålamod förblir Honom trofasta till slutet, i frestelser och prövningar för Hans heliga namn, har Han förberett en oförgänglig krona och ett evigt konungarike med obeskrivlig skönhet och ofattbar fägring. Herren själv, källan till vårt hopp och förtroende, kan förmedla och öppna oväntade lösningar för varje återvändsgränd i vårt liv. Vi plågas vanligtvis av mörka idéer och tankar när saker är alltför svåra. Det är dock i sådana tider som det finns ett omedelbart behov för oss att stärka våra själar genom att komma ihåg alla de goda saker som Herren så tydligt har visat i våra liv och därför behöver vi be till Honom i tro: ”Och allt vad I med tro bedjen om i eder bön, det skolen I få” (Matteus 21:22). Bön i omvändelse med stark tro kommer med säkerhet att belönas förr eller senare. Herrens barmhärtighet kommer att omfatta den som hoppas utan tvivel på gudomlig hjälp, medan svåra händelsers plågor bara kommer att plåga syndare som saknar ånger: ” Många äro syndarens gissel, men den som förtröstar på Herren, honom omgiver Han med nåd” (Psaltaren 31:10). Var vi än vänder oss inom vår tro, i historien, inom vår Kyrkas erfarenhet och i våra helgons liv, ser vi en uppenbar bekräftelse av den underbara sanningen att ”Herren är nära alla dem som kallar på Honom” (Psaltaren 144: 18). Låt oss inte upphöra med denna heliga och frälsande åkallan, som ger oss varje välsignelse, så att vi kan befrias från all osäkerhet och rädsla, särskilt när det gäller framtiden. Låt oss förbli med Frälsaren i Hans Kropp, vår heliga Ortodoxa Kyrka - oavsett vad som händer - så att vi kan garanteras Hans himmelska kungarike. Amen! Kristus är född! Kristi födelse 2020 Ärkebiskop Kallinikos och alla biskopar i den Heliga Synoden

Författaren till texten nedan, Moder Magdaleni konverterade till den Ortodoxa kyrkan år 2000 och blev novis i de Heliga Änglarnas kloster i Grekland 2001, ett kloster med 30 systrar som lever ett gemensamt liv, där hon vigts till nunna 2003 och avlagt klosterlöftena som schemanunna 2008. År 2011 blev hon förflyttad av lydnad till sin andlige fader och biskop till Heliga Philothei Ortodoxa kloster utanför Enköping, grundat 1987 av Moder Philothei (i evig åminelse +2012,) där Moder Magdaleni nu är ansvarig nunna och lever tillsammans med en syster. Denna text har skrivits på förfrågan av Fader Mikael Fälthammar, präst i Kristi Uppståndelses Ortodoxa församling i Göteborgstrakten och författare till bloggen Gäst och främling, med välsignelse av min andlige fader. Som nunna är det lite svårt att behandla något från ett genusperspektiv, då skillnaderna mellan könen på något sätt blir oviktiga i klosterlivet. Därför handlar texten mer om klosterliv även om ett försök har gjorts för att beskriva det med ett kvinnligt perspektiv. Inledning ”Detta sanna målet med vårt kristna liv är förvärvandet av den Helige Anden”. Helige Serafim av Sarov ”Gud blev människa så att vi människor skulle kunna bli gud.” Helige Athanasios den store Detta är den Ortodoxa kyrkans lära och slutliga mål som varje kristen bör sträva mot: att uppnå gudomliggörelse. Men innan vi kan uppnå det måste vi gå igenom faserna av rening och upplysning, med vårt dop som början av den processen. Alla vi människor är fallna varelser och dras till synden, vi drivs av våra lidelser som vi behöver renas från för att uppnå förening med Gud. Vi är alla mer eller mindre sjuka och behöver helas. Den Ortodoxa Kyrkan är sjukhuset och har medicinen och ”redskapen” för denna process: människans egen vilja till botfärdighet och bättring, bikten, bönen och mottagandet av de Heliga Mysterierna. Om Kyrkan är sjukhuset kan vi kalla kloster för intensivvårdsavdelningen på det sjukhuset. Kampen är den samma för män och kvinnor och vare sig man lever i världen eller i kloster. Vi har bara olika roller och utför vår kamp på olika arenor. Alla är vi Guds barn, ”Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus” (Gal.3:28). I kloster ser vi oss själva tydligare eftersom vi inte har alla världens distraktioner och kampen med oss själva blir mer koncentrerad. Den Helige Johannes Klimakos bok ”Stegen” med de olika stegen mot gudomliggörelse är en grundläggande handbok för alla som lever i kloster. Den anger som det första steget på den vägen ”avsägelse” av världen, av vårt tidigare liv och erfarenheter, av familj och vänner, karriär och bekvämlighet; till och med våra egen vilja och åsikter; allt som fjärmar oss från Gud och hindrar oss från att urskilja Hans vilja. 1. Botfärdighet Vad är det som gör att en person idag bestämmer sig för att lämna allt detta? Man väljer inte klosterlivet för att fly från världen, från misslyckade kärleksrelationer eller besvikelser på yrkeskarriär. Om man går i kloster endast av negativa anledningar blir man inte långvarig i det livet. Man väljer kärleken till Gud över allting. Moder Ephrosynia, nunna från Lesnas kloster i Frankrike skriver ett möjligt svar på frågan i sin artikel ”Klosterliv på 2000-talet: Ett genomförbart alternativ eller ett bortglömt ideal?” (5/18 december 2000): ”Framför allt är klosterlivet vägen av ånger och botfärdighet. Inte den sortens ånger när vi stannar upp och suckar och känner oss ledsna över dåliga saker som vi har gjort och sedan snabbt går vidare till nästa sak på listan över saker vi ska göra, eller en lista av synder som vi mumlar i bikten så att vi ska kunna ta emot Nattvarden, utan den sortens botfärdighet som innebär en helomvändning, en omvandling, en grundläggande ändring av livsstil. Detta är den förlorade sonens botfärdighet i Evangeliet, som inser att hela hans liv varit helt fel, som lämnar det helt bakom sig för att återvända hem till sin fader för att be om förlåtelse. Gudstjänsten för vigandet av en munk eller nunna inleds med en vers som anknyter till liknelsen: ”Skynda att öppna för mig Din faderliga famn, för liksom den förlorade sonen har jag förslösat mitt liv. I Din nåds outtömliga rikedom, o Frälsare, avvisa inte mitt hjärta i dess fattigdom. För med förkrosselse ropar jag till Dig, o Herre: ”Fader jag har syndat mot Himlen och emot Dig.” Det är längtan efter vår himmelske Faders famn, efter Hans förlåtelse och efter ett hem tillsammans med Honom som fortfarande gör att människor vänder ryggen till allting och strävar längs denna steniga väg.” Hon fortsätter att skriva att det svåra med klosterlivet är inte att gå upp tidigt, stå upp i långa gudstjänster, göra knäfall och arbeta hårt med saker man nödvändigtvis inte tycker om. Många människor i världen har det mycket svårare i det avseendet. Det är mötet med sig själv, vem man verkligen är och kampen att ändra det som är det långsamma och smärtsamma arbetet för en munk eller nunna. Helige Johannes Klimakos liknar oss vid kantiga stenar när vi kommer till klostret. När kantiga stenar slipas av havets vågor blir de sakta men säkert runda. På samma sätt är det med klosterlivet att när vi lever med andra, från andra länder, från andra sociala sammanhang än vi varit vana vid, osv, slipas vår kantighet av de svårigheter vi då bemöter, vi blir medvetna om våra svagheter och lidelser och får kämpa mot dem och på så sätt renas vi från våra lidelser. Det är därför det är så viktigt att leva ett gemensamt klosterliv som munk eller nunna och inte leva ensam. Lever man ensam ser man inte sig själv och blir lätt vilseledd av den onde. Helige Johannes Klimakos skriver att en häst som springer ensam tycker att den springer snabbt, det är bara när en annan häst springer bredvid som den förstår hur långsam den egentligen är. Botfärdigheten och beredvilligheten till att ändra på vårt liv är drivmotorn för oss alla att söka Gud, vare sig man eller kvinna, i världen eller i kloster. Alla är vi kallade till bot och rening, inte bara en gång, utan ständigt, varje dag måste vi ångra våra felsteg och börja om på nytt och be om Guds förbarmande. 2. Lydnad ”Hur kan det fungera att leva 30 kvinnor tillsammans i ett gemensamt klosterliv?” frågade en gång en besökare på ett grekiskt nunnekloster. Svaret gavs av en nunna och löd: ”Det är ett mirakel och det fungerar genom lydnad.” Lydnad är inte något som är ett positivt laddat ord i vårt tid, tyvärr. Klosterlivet grundas på lydnad och vi avger löften om det när vi vigs till nunnor eller munkar. Lydnad innebär att jag avstår från min egen vilja, mina egna idéer och åsikter och frågar min andliga moder om tillåtelse och råd för allting. Abba Antonios sade: ”Så långt det är möjligt, för varje steg en munk tar, för varje droppe vatten han dricker i sin cell, bör han fråga sin andlige fader, så att han inte gör något misstag i detta”. Det handlar om allt från vilket arbete vi ska utföra i klostret till olika saker som vi kan behöva i vardagen. Man lämnar allt materiellt man äger till klostrets förfogande när man går i kloster och sedan förser klostret systrarna med det de behöver genom att man ber abbedissan om det och hon avgör om det är bra för oss eller inte. Vi bör då vara fria i sinnet och acceptera abbedissans beslut som Guds vilja för oss och avskära oss vår egen vilja. Klosterlivet är ett asketiskt liv i enkelhet i det avseendet att vi försöker begränsa de jordiska förnödenheterna och bekvämligheten och ersätta dem med det himmelska, med bönen. I ett gemensamt klosterliv följer man ett gemensamt dagsprogram med fasta tider för gemensam bön, arbete och måltider. Lydnad är sann medicin för själen. Ökenfadern Abba Poimen sade: ”Egenviljan är en kopparmur mellan människan och Gud”. Abba Dorotheos av Gaza skriver: ”Ser du någon som faller? Då vet du att han har väglett sig själv. Ingenting är värre än att vägleda sig själv...ty det egna är ont, det kommer från ett lidelsefullt sinnelag. Därför tillåter jag mig aldrig att följa mina tankar utan att först rådfråga någon...” Men det låter ju inte så roligt? Hur kan någon stå ut med att leva så idag? kanske någon frågar. Klosterlivet är en kallelse ut ur världen. För att höra den kallelsen idag måste man ha tröttnat på och genomskådat konsumtionssamhällets klatchiga reklamer om yttre skönhetsideal, TV:ns meningslösa och tidsslösande underhållning, statusjakten och maktsträvanden på arbetsmarknaden och ändlösa timmars ”gemenskap” framför en skärm via social media. Det är en längtan efter något helt annat, efter meningsfullhet varje minut, efter hängivenhet och kärlek till det fulländade och helt igenom andliga. När man förstått att världen inte kan ge oss svar på våra livsfrågor, när vi frigjort oss från dess ideal och vågar kasta oss ut i något okänt, något helt annat, som är Guds famn, ja då kan man våga ge sig hän till ett liv i lydnad, när man hittat en andlig fader eller moder att lita på. Observera att den andlige fadern eller modern inte behöver vara ett helgon. Alla människor har sina fel och brister men det är vår lydnad till denna person som helgar oss. Lydnaden är ett mysterium. Adam och Eva orsakade syndafallet genom olydnad, Guds Moder Jungfru Maria, genom sin lydnad gjorde det åter möjligt för oss att förena oss med Gud. Vår Herre Jesus Kristus var Fadern lydig in i döden för att vi skulle frälsas och vi är kallade att följa Honom i Hans fotspår. Alla lever vi i lydnad, vilket inte innebär att någon är mindre värd. I klosterlivet lever vi i lydnad till en andlig fader eller moder. Kvinnor som är gifta lever i lydnad till sin man och mannen i lydnad till Kristus och Kyrkan, även om klosterlivet kräver en mer strikt lydnad än i äktenskapet. Lydnad medför ordning och frihet för den som lever i den. Bara den som provat det i praktiken kan förstå sötman i ett sådant liv. Det gör ont och är svårt att lyda och avskära sin egen vilja i början, men om man anstränger sig lite blir det en vana och man kommer att få skörda goda andliga frukter. I traditionella Ortodoxa kloster och församlingar är det en regel att kvinnliga lekmän ombeds vara iklädda kjol och huvudduk. Vissa kvinnor reagerar negativt på det och vill inte lyda kyrkans föreskrifter. Då inser de inte lydnadens välsignelse och ”mysterium”, att genom att avstå från sina egna uppfattningar och egen vilja, ödmjuka sig och genom det öppna sig för att ta emot Guds nåd. Att klä sig i kjol är att bejaka sin kvinnlighet. Vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden då alla kvinnor alltid var klädda i kjol. Varför ska kvinnorna idag behöva efterlikna männen och klä sig i byxor? Aposteln Paulus skriver: ”Men var kvinna som beder eller profeterar med ohöljt huvud, hon vanärar sitt huvud” (Kor. 11:5). Om vi lyder dessa föreskrifter och klär oss anständigt, så behagar vi Gud. ”Ty, genom att täcka sitt yttre, avslöjar de deras själars inre fromhet”, skriver Den helige Nikodemus Hagioriten. Guds Moder uppenbarade sig i en dröm för en kvinna som gick igenom en cellgiftsbehandling och sade: "Eftersom du aldrig har trätt in i en kyrka utan slöja på ditt huvud, så ska inte ett hårstrå falla från det, trots cellgiftsbehandlingen!” Varför försöka omtolka Bibelställen så att de passar in i vår moderna värld istället för att lyssna på de heliga fäderna och den heliga traditionen och lyda dem? Tror vi oss själva veta bättre än apostlarna och helgonen? Ja, då tror vi snart att vi vet bättre än Gud också! 3. Ödmjukhet Lydnaden är ett redskap för att uppnå ödmjukhet. Helige Johannes Klimakos skriver: ”Lydnad är viljans grav och ödmjukhetens uppståndelse” och ”Fäderna har sagt att psalmsång är ett vapen, bön är en mur, ärliga tårar är ett bad, men välsignad lydnad är bekännelse av tro, förutan vilken ingen som är föremål för lidelser kommer få se Herren.”(jfr Hebr. 12:14). Förutan ödmjukheten kan vi inte lära känna Gud, om vi inte efterliknar Honom i hur Han ödmjukade sig på Korset. Herren sade till Sina lärjungar: ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig: så följe han mig.” (Matt. 16:24). Att försaka sig själv är att leva i lydnad och ödmjukhet, att ta sitt kors på sig innebär att utföra kampen med våra fallna och sjuka jag. Helige Ignatios Brianchaninov skriver: ”Kristi heliga bud blir ett kors för Hans efterföljare på vilket han ständigt korsfäster sitt syndfulla ”gamla jag” med dess ”lustar och begärelser” (Gal. 5:24). På så sätt blir det uppenbart att för att någon ska bära sitt kors och följa Kristus måste han förneka sig själv till den grad att han är beredd att mista sitt eget liv.” Helige Ignatios fortsätter: ”För världsliga människor verkar Kristi Kors outhärdligt. Men för Kristi lärjungar och efterföljare är det dock en väg av outsägbar andlig glädje. Så stor är den glädjen att den fullständigt utplånar sorgen så att Kristi efterföljare endast upplever glädje, till och med mitt i de värsta lidandena.” Därför kunde martyrerna utstå sina lidanden för sin tro skull. Helige Timoteus sade till sin hustru Heliga Maura när han torterades för sin tros skull och hon kallades till det samma, men uttryckte sin oro inför martyrskapet: ”Sätt ditt hopp till vår Herre Jesus Kristus och plågorna kommer att bli lik olja som hälls ut över din kropp. De kommer att bli liksom en frisk lufts fläkt som kommer att lindra din smärta.” Våra liv som kristna, vare sig vi är man eller kvinna eller lever i världen eller i kloster, är ett martyrskap. Vi hör inte till denna världen utan vi tillhör Herren, som sade Själv: ”Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men eftersom I icke ären av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut ur världen, därför hatar världen eder.”(Joh. 15:19) Han sade också att vi kommer att få lida i världen, men ändå ha frid inom oss: ”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” (Joh. 16:33) 4. Kärlek Genom lydnaden och förnekandet av oss själva ödmjukar vi oss och gör plats för Gud inom oss. Ödmjukheten leder till sann, Kristuslik kärlek, en sådan kärlek som gjorde att Kristus kunde förlåta dem som korsfäste Honom, de som spottade på Honom och hånade Honom. En kärlek som gör att vi kan ”vända andra kinden till” när någon slår oss och älska våra fiender, en äkta och sann kärlek som förenar oss med Gud som är målet med vårt liv. I kärleken finns tjänandet som är en grundläggande kristen dygd. Kristus visade oss hur vi bör vara mot varandra när han band en handduk om livet och tvättade lärjungarnas fötter: ”Har nu jag, eder Herre och Mästare, tvagit edra fötter, så ären ock I pliktiga att två varandras fötter. Jag har ju givit eder ett föredöme, för att I skolen göra såsom jag har gjort mot eder.” (Joh 13:14-15) Inom äktenskapet tjänar makarna varandra och i kloster tjänar bröderna och systrarna varandra, man försöker medvetet hitta sätt att praktiskt visa sin kärlek genom att hjälpa och stödja den andra. Motsatsen är när vi t.ex. tänker: ”Är det alltid jag ska som ska diska här, varför gör ingen annan det?” Förmodligen en vanlig tanke hos såväl lekmän som klosterfolk, i alla fall innan man kommit så långt inom det andliga livet, men vilken kärlek uttrycker det? Ingen. Bara egenkärlek. Handlar inte feminismen i själva verket ofta om vem som är störst? Men sade inte Kristus själv att ”den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare”? (Matt. 20:26) Varför blir det då ens en debatt inom kristna sammanhang om detta? Vi borde väl istället tävla om vem som är minst och mest tjänar våra medmänniskor? På så sätt är det i alla fall i välfungerande kloster. Genom att sträva efter att hitta praktiska sätt att tjäna medsystrar eller bröder och på så sätt visa dem kärlek, naturligtvis inom lydnadens ram, ödmjukar man sig och bara då kan vi också i sanning be med ett rent hjärta och förena oss med Gud. Därför är Ortodoxa kvinnor inte avundsjuka på att det bara är män som kan bli präster inom den Ortodoxa kyrkan. Att vara präst är att vara de andras tjänare, inte ett yrke, en maktposition eller världslig status. Om någon visste vilket fruktansvärt ansvar det innebär att vara präst skulle nog ingen vilja vara det och de bästa prästerna blir det av lydnad, inte för att de själva önskar bli det. Om vi visste vad som sker inför Guds offeraltare när prästen i den Gudomliga liturgin ber om den Helige Andes nedstigande över de Heliga gåvorna, som i den Ortodoxa kyrkan i sanning förvandlas till Kristi Heliga Kropp och Blod, skulle vi då våga vilja bli präster? En präst kommer också att få svara för de antal själar han har ansvar för vid den yttersta domen. Är det något att vara avundsjuk över och sträva efter som kvinna? Vi bör istället be av hela vårt hjärta att våra präster får styrka att utöva sitt ämbete på rätt sätt , stödja dem och hjälpa dem praktiskt med vad vi kan och inte kritisera dem för vad de gör fel eller borde göra. Det är svårt att generalisera om vilka dygder som är typiskt manliga och typiskt kvinnliga. Men om man ska försöka karaktärisera några dygder som kanske fler kvinnor har än män och möjligen lättare uppnår så kan det vara kärleken, tjänandet och omtanken som biologiskt kan finnas inom oss eftersom vi är skapade av Gud för att kunna bli mödrar. Även lydnaden sägs ligga den kvinnliga karaktären närmare till hands, kanske för att Gud ordnat det så att kvinnan bör lyda mannen. 5. Kyskhet ”Kyskhet innebär iklädande av änglars natur. Kyskhet är Kristi efterlängtade hus och hjärtats jordiska himmel. Kyskhet är ett övernaturligt förnekande av naturen och en dödlig och förgänglig kropps märkliga konkurrens med de okroppsliga änglarna”. (Helige Johannes Klimakos, ”Stegen”, steg 15 om kyskheten) Ända sedan Kristi liv på jorden har det funnits män och kvinnor som har lämnat det värdsliga och valt bort äktenskapet och kroppslig njutning för att hänge sig helt åt Gud. Kyskheten är knappast något som värderas högt i dagens samhälle, kanske snarare ses det som något negativt. Men det finns fortfarande människor idag som väljer att leva ett liv i kyskhet, som väljer att klippa alla band med det jordiska för att leva helt och fullt åt Gud. När Kristus talar med sina lärjungar om att en man inte bör skilja sig från sin hustru och gifta om sig av annat skäl än otukt, svarar lärjungarna att då är det bättre att inte gifta sig. Kristus säger då bl.a.: ”...men somliga finnas ock, som för himmelrikets skull självmant hava gjort sig oskickliga därtill [äktenskapet]. Den som kan taga emot detta, han tage emot det.”(Matt.19:12) Livet i kyskhet är en kallelse och gåva från Gud, för som ovan nämnt är det ett övernaturligt tillstånd, ett änglalikt tillstånd och just därför kallar man klosterlivet för änglalikt liv. ”Låt ingen som lever i kyskhet tro att den uppnått den av egen kraft”, fortsätter Helige Johannes Klimakos, ”ty det är omöjligt för någon att övervinna sin egen natur. När naturen övervinns är det med hjälp av Honom som står över naturen”. Men även om man i kloster oftast inte har några yttre frestelser att falla från denna dygd så pågår ändå en inre kamp. Vi är fortfarande fallna varelser och kämpar mot vår egen natur. Otuktens demon plågade ökenmodern Amma Sara i tretton år när hon levde asketiskt liv i öknen och demonen visade sig för henne och sade att hon besegrat honom, men hon svarade med mod och ödmjukhet: ”Det är inte jag som besegrat dig utan min Mästare Kristus!”. Det är för att undvika frestelser från det motsatta könet som munkar och nunnor lever separerade, dels från världen och dels från varandra. Kyskheten kan också vara något som kan vara lättare för kvinnor då män generellt oftare karaktäriseras med en starkare kroppslig drift. En dygd som vanligtvis ses som manlig är mod, men det är något som även kvinnor behöver ha i den andliga kampen och särskilt i klosterlivet. Kvinnor kan generellt ha lättare att tappa modet, men den andliga kampen är en verklig strid med våra dåliga jag, med synden och med den onde själv. Kyskheten utövas i den Ortodoxa kyrkan även av gifta par som lever i kroppslig avhållsamhet under årets fastedagar och fasteperioder. Men kyskheten har inte bara en kroppslig aspekt, utan även en andlig genom att hålla sitt sinne och hjärta rent, inte bara från orena fantasier, utan även från att döma och kritisera andra, från att tänka onda tankar och ha misstankar om andra, tex. I det avseendet gäller kyskheten förstås alla och alltid. Avslutning Som läsaren själv kan konstatera är det som nämnts här något som skiljer sig helt från det som ”predikas” i världen idag. I klosterlivet lever vi på en plats skild från världen, men alla kristna är vi kallade till samma kamp om helgelsen, till gudomliggörelsen och det finns inte någon annan väg att gå än genom botfärdigheten, lydnaden, ödmjukheten, kärleken och kyskheten, vare sig man är man eller kvinna. De kristna som lever i världen måste leva i världen men inte av världen och medvetet hålla distansen till världen så att man inte färgas och formas av den istället för av den Heliga Traditionen, den Heliga Skriften och de Kyrkans Heliga Fäder. Den andliga kampen har varit den samma i 2000 år och vi har goda exempel att följa genom helgonen som uppnått gudomliggörelse fast de var dödliga människor som vi. Den Heliga Traditionen har bevarat deras liv och genom att läsa helgonens liv och be om deras förböner får vi hjälp i våra andliga kamp. Klosterlivet har beskrivits som världens ”lungor”, en ”fristad” och oas bortom världens sus och brus där man kan andas frisk, andlig luft. Moder Ephrosynia skriver att de heliga Fäderna talar om klosterlivet som en barometer för Kyrkans andliga liv. ”När klosterlivet blomstrar, kämpar verkligen de troende andligt; och motsatsen, när få människor finner inspiration av klosterlivets ideal, när kloster blir färre och ignoreras, då är det andliga livet bland de troende under tillbakagång.” Vad ska vi då säga om vårt eget land och vår egen tid? Finns det plats och behov av klosterliv idag? Det finns i alla fall fortfarande de som tror att det gör det. Den Helige Serafim av Sarov sade: ”Finn frid inom dig själv och tusen själar runt omkring dig ska finna frälsning”. Det är det vi gör i kloster, att försöka finna frid inom oss genom den andliga kampen mot gudomliggörelsen med förhoppningen att helgelsen och den äkta livsglädjen vi upplever i det livet ska sprida ljus i vår omvärld, med ständig bön för alla människor i världen att de ska ledas till sanningen, frälsningen och föreningen med Gud. Amen.

Tror vi verkligen på en barmhärtig Gud som låter oss luras att acceptera Antikrist genom medicinsk behandling? Denna artikel är publicerad med välsignelse av vår Metropolit Kyprianos och utgår från en ny, fördjupad text som fäderna i Helige Edwards kloster i Brookwood har skrivit, grundad på encyklikor från biskoparna i vår synod med protokoll nr 3022 och 3026. I samma takt som coronaviruset berett ut sig över världen har också en mängd konspirationsteorier spritts angående viruset och om de åtgärder som regeringarna vidtagit för att stoppa spridningen. Vissa menar till och med att viruset inte alls existerar utan bara är ett sätt för överheten eller någon hemlig grupp att kontrollera människor. Våra biskopar har därför ansett nödvändigt att nå ut till de troende i vår synod för att informera om deras pastorala ställningstagande i denna fråga eftersom teorierna tyvärr skapat en mycket oroväckande splittring bland de ortodoxa, vilket är just det som den onde vill åstadkomma. I artikeln nedan har även tillfogats delar från en eskatologisk studie, The Orthodox Church and Eschatological Frenzy, skriven av Metropolit av Oropos och Fili, eftersom dessa konspirationsteorier ofta har med Antikrist och de yttersta tiderna att göra. Det råder ingen tvekan om att Coronaviruset existerar. Forskare över hela världen och vårdpersonal som arbetar med Covid-19-patienter varje dag kan enkelt vittna om det och biskoparna i vår Heliga Synod har bekräftat detta. Våra biskopar har dock tydligt understrukit att vi bör undvika en hysterisk och överdriven reaktion mot denna pandemi. Hysterin har två former: dels en rädsla för viruset i sig, dels en rädsla för de åtgärder som regeringar i olika länder har infört. Många icke-ortodoxa lever i en stor rädsla för viruset. Någon icke-troende frågade en sjuksköterska som är ortodoxt troende om hon var rädd för att gå till jobbet. Sjuksköterskans svar var att hon bad och litade på att Guds vilja skulle ske. Det är just den attityden som vi alla bör följa. Hysterisk rädsla för viruset eller sjukdom i största allmänhet visar brist på tro på Gud. Hela vårt liv och allt som händer ligger faktiskt i Guds händer! Den andra formen av hysteri är tron på ​​att denna pandemi är ett trick eller konspiration för att leda oss till att tillbe Antikrist. Denna form av hysteri kan leda till en svår andlig villfarelse. Ett offer för denna andliga villfarelse uttryckte sig så här: ”Jag bryr mig om inte vad våra biskopar säger, jag bad till Gud och Han svarade mig!” Denna hysteri drivs av konspirationsteorier på Internet som i sin tur stöds av människor som har en anti-ortodox tro. Att fördjupa oss i dessa konspirationsteorier är en synd. Att främja dem och sprida dem vidare till andra är dessutom en allvarligare synd, eftersom vi drar människor bort från den ortodoxa sanningen genom att sprida lögner och skapa oro. I denna svåra tid bör vi istället fördubbla våra ansträngningar genom att visa kärlek till vår nästa och trösta dem genom vårt tysta exempel på kristen tro och själens och andens styrka. Den onyanserade världsbild som konspirationsteoretiker målar upp är svart-vit och fokuserar på misstro mot beprövad vetenskap och mot medier i allmänhet. Man skapar en barriär mellan tro och vetenskap som inte behöver finnas. Modern socialvetenskaplig forskning pekar på fem kännetecken på en konspirationsteori och som alla finns med kring Coronaviruset: Man ser ett samband mellan allt som händer, ett mönster. Allting hänger ihop. Allting händer enligt en plan. Allting är avsiktligt. Det finns en genomtänkt plan, en ”masterplan”. Flera personer har planerat detta tillsammans. Dessa är som ”dockspelare” som drar i trådarna. Man använder ord som ”deep state”, ”New World Order”, ”globalisterna”, Bilderberggruppen, läkemedelsföretagen, illuminati, frimurare, sionister o dyl. Planen är ond och har till syfte att skada oss. Stora händelser har stora orsaker. Inget händer av en slump. ”De” är ute att förstöra och skada oss. Viruset har kommit eller skapats för att kontrollera människan. Vaccin skapas för att kontrollera och manipulera mänskligheten. Vi vet inte riktigt vad de vill och vilka de är, allt är en hemlighet, trots att vi känner till deras plan och att vi kan peka ut de ansvariga. Detta är det stora paradoxen hos konspirationsteoretiker. Det är vidare en stor skillnad mellan en teori om en konspiration och en konspirationsteori. Det finns ju självklart konspirationer, men dessa saknar de fem kännetecknen. Konspirationsteorier gör helt andra anspråk. Exempel på kända konspirationer från modern tid är Watergate-skandalen, NSA:s massövervakning av Internettrafik efter 11 september-attacken mot Twin Towers etc. Alla dessa fem kännetecken har dykt upp i de konspirationsteorier som florerat sedan Coronaviruset dök upp och blev känt i januari och februari 2020. Det finns tre huvudområden som dessa konspirationsteorier huvudsak koncentrerat sig på internationellt: det första är virusets ursprung, det andra är munskydd och det tredje är vacciner. Vi kommer att behandla de två sistnämnda kort. Det första handlar om viruset är skapat i ett laboratorium i ett speciellt syfte eller att någon, till exempel läkemedelsindustrin, ska tjäna pengar. Allt går ut på kontroll av mänskligheten och en apokalyptisk världsbild som liknar George Orwells roman 1984. Varje framgångsrik konspirationsteori innehåller alltid ett sanningselement förvrängt till falskhet. Det är till exempel sant att munskydd inte kan skydda oss mot Coronavirus till fullo eftersom viruset faktiskt kan andas in genom ett skydd. Målet med att bära ett munskydd är i första hand att skydda andra. Att bära munskydd minskar spridningen av aerosoler (vätskedroppar som vi avger när vi hostar eller nyser). Det är därför kirurger bär munskydd under operationer. De försöker skydda patientens öppna sår från aerosoler - de försöker inte skydda sig från patienten! Forskare är fortfarande inte helt säkra på hur effektiva munskydd är för att bromsa spridningen av coronaviruset och Sveriges Folkhälsomyndighet har hela tiden varit tveksam till dess effektivitet, men ur en ortodox synvinkel finns det självklart inga invändningar mot att bära munskydd i butiker eller på kollektivtrafik för att på så sätt skydda andra. Munskydd är inte ett tecken på ”Antikrist” som en del vilseledda ortodoxa påstår. Ingen har i den ortodoxa världen någonsin, såvitt vi vet, framställt en religiös invändning mot att ha på sig munskydd före 2020. Detta är en helt ny och märklig företeelse hos vissa ortodoxa. Vaccinkonspirationsteorin är något äldre än munskyddsteorin. Motstånd mot vaccination är lika gammalt som själva vaccinationen men har återuppstått på grund av sociala medier och Internet. Nästan alla medicinska behandlingar har en risk kopplad till dem. Med vaccination måste vi dock överväga risken för andra såväl som oss själva. Att sprida en sjukdom genom att vägra bli vaccinerad är andligt väldigt farligt. Hur ska vi svara inför Gud vid den yttersta domen om våra gärningar har orsakat att andra blivit allvarligt sjuka, fått lida och dött? Den Ortodoxa kyrkan motsätter sig inte vaccination – och det har den aldrig gjort. De flesta antivaccinationsteorier har något med mikrochips och Bill Gates att göra. Vissa inkluderar också antisemitiska element. Dessa teorier strider mot den Ortodoxa läran om Antikrist. Tror vi verkligen på en barmhärtig Gud som låter oss luras att acceptera Antikrist genom medicinsk behandling? Nej! Det här är verkligen en farlig idé. Därför är det inte konstigt att de som tror på konspirationsteorier ofta hamnar i depression och ibland förlorar sin tro. Världen blir förvirrande och skrämmande eftersom konspirationsteoretiker inte längre kan lita på Gud. Frågan är om någon någonsin medvetet vill få injicerat ett läsbart mikrochips? Men även om vi i hemlighet eller med våld injicerades med ett, skulle det inte betyda att vi hade accepterat Antikrist. Mikrochips injiceras under huden och kan dessutom självklart lätt tas bort. Att acceptera ”vilddjurets märke” är ett permanent andligt märke som vi förvärvar själva eftersom vi har följt Antikrist snarare än att hålla oss till Gud och handlar inte om mikrochips från Bill Gates. Bill Gates-konspirationsteorin om mikrochips är uppenbarligen nonsens eftersom det finns så många olika vacciner. EU har i skrivande stund godkänt tre olika sorter och Ryssland och Kina hävdar båda att de har ett eget fungerande vaccin. Kontrollerar Bill Gates alla dessa regeringar och all världens läkemedelsföretag? Innehåller alla vacciner mikrochips eller bara några av dem? Hur ska vi veta? Allt detta faller på sin absurda orimlighet, annat än om man är konspirationsteoretiker med de fem ovan angivna kännetecknen. För att komma runt detta problem hävdar konspirationsteoretiker att Bill Gates bara är en del av en ”hemlig grupp” människor som, med hjälp av all världens forskare, kontrollerar alla världens regeringar. ”De vill vaccinera oss så att de kan kontrollera oss” är ett vanligt tema. Exakt vilka ”de” är förklaras aldrig. I stället råder konspirationsteoretiker oss att ”inte lita på någon och ifrågasätta allt”. Detta är ett mycket farligt råd. Även i vardagen litar vi på människor. Vi litar på kockar, bussförare och piloter utan att ifrågasätta deras kompetens. Vi går på en restaurang utan att tro att kocken vill förgifta oss, bussföraren att vara självmordsbombare eller piloten att vilja krascha flygplanet. Tanken att vi har kunskap att ifrågasätta allt och alla är rent högmod! Att utföra ”forskning” på Internet om dessa teorier är bortkastad tid, tid vi kunde använt till bön och barmhärtighetsgärningar mot vår nästa. De enda vi behöver oroa oss för är demonerna som skamlöst önskar vår förstörelse. Vi kan identifiera deras arbete inom oss genom att öka vår bön och vår andliga läsning. Att slösa bort tid på att undersöka konspirationsteorier är en seger för demonerna eftersom vi inte använder tiden till andligt arbete. Dessa teorier är alltså nonsens, men den brådska som finns efter att få fram fungerande vacciner ställer givetvis allvarliga frågor om säkerhet. Storleken på de medicinska test av dessa vacciner är utan motstycke, men det finns självklart ändå en viss oro för att försöken har varit för korta för att avslöja långvariga biverkningar. Tyvärr är det svårt att skilja vår legitima oro för detta ifrån konspirationsteorier. En del är övertygade om att obligatorisk vaccination mot Coronavirus är ett tecken på att Antikrist kommer, men glömmer då att andra vacciner har varit obligatoriska i europeiska länder som Frankrike och Italien i några år och att vissa länder inte accepterar inresa utan att man visar vaccinationskort (som längre visum än turismvisum till USA). Detta leder oss till vår sista punkt. Som kristna har vi i uppgift att lyda regeringen, så länge deras lagar inte strider mot den Ortodoxa tron. Som vi redan har sagt har den Ortodoxa kyrkan aldrig motsatt sig vare sig hygien, handtvätt, munskydd eller vaccination. Angående samhällens ”lockdown” har detta varit olika mellan länder i världen och påverkat kyrkans liv här på jorden eftersom det hindrat troende till religionsutövning. Många av oss har varit djupt oroade över hela tanken på en ”lockdown”. Även de forskare som gett regeringar i världen råd har varit oense om dess effektivitet. Vissa ser dem som en lösning för att stoppa smittspridningen, medan andra påpekar att en ”lockdown” leder till fler dödsfall på grund av andra hälsotillstånd. Vi får dock inte söka tröst och tillförsikt i konspirationsteorier mot ”lockdowns”. Vi måste först och främst sätta vårt förtroende och förtröstan till Gud och till dem som Han har utsett till att vara herdar för oss - våra biskopar! Det är viktigt att komma ihåg att varje biskop bara talar till de troende i sitt stift. Han svarar på situationen i sitt land. Vissa av våra biskopar kan vara mer ”anti-lockdown” än andra på grund av situationen i deras stift. Det är därför det är så viktigt att läsa och följa de encyklikor som alla våra biskopar har undertecknat tillsammans. Dessa ger oss allmän vägledning - mer landspecifik vägledning kommer från vår egen biskop och i vårt fall Metropoliten Kyprianos. I Sverige förföljer för närvarande inte regeringen den Ortodoxa kyrkan – de restriktioner som funnits och finns gäller alla ”allmänna sammankomster”. Att följa reglerna i vårt land är inte anti-ortodoxt. Det är möjligt att vi inte ”tycker om reglerna”, men vi gör det som är vår plikt. Vår vardag kan ha förändrats, men en sak som vi aldrig kommer att förändra är vår tro och tillbedjan. Våra biskopar har sagt: ”Kyrkan allena och ingen annan är ansvarig för att bestämma reglerna för hennes tillbedjan och god ordning.” Våra biskopar har sagt att det som händer idag troligen är inledningen till större svårigheter. Vi kan inte förbereda oss för förföljelse genom att undersöka konspirationsteorier - förföljelse är inte ett barnsligt spel. Vi måste förbereda oss för vad Gud tillåter att vi lider genom att stärka vår tro, leva ett liv med omvändelse och be om Guds nåd! Fader Anders Åkerström FAQ - vanliga frågor och svar Finns Coronaviruset? Ja! Våra biskopar säger att coronaviruset finns och kan döda människor. ”Troende som tillhör riskgrupper, och särskilt de i hög ålder och de med allvarliga sjukdomar bör undvika att utsätta sig för viruset.” Hur rädda ska vi vara för coronaviruset? ”Rädsla och panik har ingen plats bland våra troende, präster och lekmän. Vad som behövs är att stärka vår tro, omvändelse, lugn, ansvar och bön. ” Ska vi bära munskydd i butiker och på kollektivtrafik? Ja, om lagen säger att vi borde. Våra biskopar säger: ”Om vi ​​som sanna kristna, har kärlek och omtanke om andra, låt oss visa det genom att avstå från att uppträda oaktsamt, tröttsamt eller till och med farligt gentemot andra.” Förbereder användningen av munskydd oss på att acceptera Antikrist? Nej! ”Det är djävulens aktivitet som förbereder vägen för Antikrist och den har alltid pågått. Satan, som arbetar metodiskt för att göra människor till Antikrist, har inget behov av märkbara och synliga tecken för att få makt.” (Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili) Är inte ”kontroll av spridningen av viruset” bara en ursäkt för regeringar att kontrollera folket? Nej. Våra biskopar är medvetna om ”situationens kritiska karaktär och den hotande faran, på grund av våra synder, av den fortsatta spridningen av Coronaviruset. Därför kan vi inte ignorera de goda och ångestfulla ansträngningarna från alla de ansvariga myndigheterna som strävar efter att avvärja detta onda för att skydda folkhälsan.” Jag är skyddad av Gud. Jag behöver inte följa regeringens regler. ”När den mänskliga faktorn ofullkomlighet eller likgiltighet tränger in, där verkar inte Guds nåd automatiskt för att begränsa eller lindra den. Nåden bor och agerar endast där förhållandena är lämpliga, där människor flitigt gör vad som förväntas av dem, och särskilt när deras hjärtan är rena.” Vad händer om regeringen utnyttjar sina nya befogenheter? ”Vår Uppståndne Herre är också Domaren över härskarna på denna jord och härskare och myndigheter i denna värld kommer att få redovisa inför Honom hur de hanterade den myndighet Han gav dem.” Hur hjälper det svaret oss här och nu? ”Vi borde trösta oss med att [regeringar] inte kan göra något mot oss förutom vad Herren tillåter och allt ont som inträffar genom Guds tillåtelse slutligen visar sig vara till det goda, eftersom vi prövas så att vi kan bli värda evig härlighet.” Vad säger ni till dem som säger att vår synods inställning är för ”regeringsvänlig”? ”Kristi kyrka påverkas inte av utomkyrkliga schismatiska kretsar eller heretiska gruppers praxis och sätt att arbeta.” Rekommenderar våra biskopar att vi vägrar ett Covid-19 vaccin? Nej. Våra biskopar säger också att Coronavirusforskarnas ”flitiga, uttömmande ansträngningar” är ”berömvärda”. Har mikrochips något att göra med vilddjurets märke? ”De fromma ortodoxa kristna påverkas inte av olika nymodiga teorier om 'märken'. All rädsla och ångest antingen om att ett 'märke' införts genom användning av identitetskort och andra tekniska system, eller i allmänhet om något synligt 'märke' på människokroppen, är ett trick av djävulen för att avleda vår uppmärksamhet och är helt ogrundade.” (Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili) Vad händer om de injicerar oss i hemlighet med ett mikrochip när de injicerar vaccinet? ”Märket kan inte förstås som ett mekaniskt förfarande för att införa eller ta emot ett yttre tecken, vilket gör oss till Antikrist automatiskt och oavsett vårt andliga tillstånd.” (Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili) Hur kan vi undvika att bli lurade att acceptera märket? Vi måste leva ett liv i sann tro på Gud och i omvändelse: ”Vilddjurets märke visar ett inre förfarande och förhållande, vilket betyder: att tillhöra, ta del av, ta emot, bli anpassad till och införlivad av Satan. (Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili) Kan vi bli smittade av coronaviruset genom att ta Nattvarden? Nej. Nattvarden i sig kan inte bli förorenad eller sprida smitta eftersom det är vår Herres Kropp och Blod och är vad fäderna kallar ”odödlighetens läkemedel”. Måste vi acceptera allt som medicinska experter säger? Nej. ”[Kyrkan] väntar inte på förslag från människor utanför henne, inte ens av 'experter', som även om de inte är under inflytande av en fientlig och antikristen anda, som bäst är okvalificerade att ge förslag till hennes funktion och för hennes tillbedjan. Kyrkan - hon ensam och ingen annan - är ansvarig för att bestämma hennes regler för tillbedjan och god ordning.” Kommer saker att bli värre? ”Allt som händer är förmodligen inledningen till större svårigheter. Ändå betonar vi att inget ska beröva oss den oövervinnliga glädjen i uppståndelsen och det säkra hoppet.” Källor: "Coronavirus and Conspiracy Theories", Brookwood Blogger: St Edward Brotherhood The Orthodox Church and Eschatological Frenzy, Metropolit av Oropos och Fili (på grekiska) Encyklikor från biskoparna i vår synod med protokoll nr 3022 (på grekiska och på engelska) och 3026 (på grekiska och på engelska). Vill man läsa mer om konspirationsteorier i allmänhet rekommenderas ett gemensamt projekt mellan Europeiska universitet som resulterat i en bok: Routledge Handbook of Conspiracy Theories, Michael Butter, Peter Knight, 2020 eller deras bok i populariserad form som en podcast: Expert guide to conspiracy theories.

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida som PDF-fil. En kyrklig kalender för 2018 finns också på vår hemsida på svenska/engelska och på arabiska på vår sida med arabiska texter.

#festmeddelande #Metropolit

En tjugoårig yngling från Finland besökte nyligen det Heliga Berget Athos under Pentekostarion-perioden efter Påsk. Han berättade om sitt liv och om hur Gud ledde honom till att lära känna Ortodoxin. Läs texten här.

#festmeddelande #Metropolit

Varför anser vi att den Ortodoxa kyrkan ska följa den Gamla kalendern? Läs en enkel och klargörande redogörelse! Finns även på arabiska och på grekiska

"Kommen och mottagen ljus, från det aldrig sinande ljuset och ära Kristus, som är uppstånden från de döda." Kära fäder och bröder, barn i den uppståndne Herren: På denna strålande och härliga festernas fest och högtidernas högtid ger dödens nedtrampare vår Herre Jesus Kristus oss det aldrig sinande ljuset av uppståndelse och liv. Han uppmanar oss med glädje i sin Heliga Kyrka att inte tappa modet, att inte förbli i lidelserna och syndens djupa mörker, utan snarare att tända våra ljus från det aldrig sinande ljuset som kommer från Hans Allheliga Grav; och först och främst att få upplysning i våra själar genom innerligt och djupt deltagande i hans triumferande uppståndelse. Han uppmanar oss, med andra ord, att tillåta strömmen av ljuset som har fyllt allting i himlen, och på jorden och under jorden för att belysa också oss, i vårt inre med uppståndelsens ljus: "Nu är alla ting fyllda med ljus; Himmel och jord och jordens yttersta områden", som den gudomliga hymnografen bekräftande utropar. Ty Kristus, vår uppståndne Frälsare, fyllde även det dystra dödsriket med sitt gudomliga och eviga ljus genom sittnedstigande däri! Varför då? Jo, för att, på grund av synden, hade människan blivit förkrossad av mörkret och ondskan var överallt, och vi blev överlämnade till dödens slaveri medan vår fiende djävulen, "mördaren" (Joh 8:44) behöll sin makt och stolthet över att ha lurat oss. Kristus, vår Frälsare, det sanna ljuset, befriade oss genom sin syndfria död på korset från detta skenbara slaveri och oacceptabla tillstånd för Guds avbild. I sin oändliga och ofattbara kärlek till människan antog han frivilligt döden för att komma ned i dödens rike och möta de dödas själar från tidens begynnelse. Och där nedtrampade han dödsriket genom sin gudomlighets blixt, avskaffade dödsdomens och syndens herravälde, krossade vår obeveklige fiende, och som den nya Adam uppväckte frihet och frälsning. Vår Allsmäktige Herre har genomlidit allt, som Helige Gregorios Teologen betonar "för att återuppliva köttet, skydda hans avbilds frälsning och återskapa människan" (Homilia VII). Därför svarar den Helige Aposteln Paulus själv på judarnas och hedningarnas fråga: "Varför hålles det då bland eder för otroligt att Gud uppväcker döda?" (Apg 26: 8). Uppståndelsen var för aposteln den mest påtagligavissheten och verklighet, för han själv som Saul, förföljaren, hade omvänts till tron ​​när han fick möta ett ljus från himmelen som var ljusare än solen och höra att den uppståndne Jesus förebrådde honom för att ha förföljt honom, men också kallade honom att uppstå för att göra det största och mest härliga uppdraget: "för att du skall öppna deras ögon [hedningarna ögon], så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade." (Apg 26:18) Tro på vår Herres Jesu Kristi ljusbringande uppståndelse befriar och upplyser människan; och motsatsen, vantro och efterföljande synd förslavar och fördunklar människan. Bara de som fortsätter i de "onda gärningarna" (Kol1:21) av otro och fel, övervinns av mörkret och är främmande inför Gud, så att de kommer att betrakta synd som en naturlig nödvändighet, ett mål och ett sätt att leva, och de leder till egenrättfärdighet, agnosticism och ateism. Vi måste emellertid betona att även de troende som har fallit i till synes små synder, men som är fascinerade av dem och rättfärdigar dem, blir enligt den Helige Basileios den store såsom "de som gläder sig i mörkret", och berövade av Ljus och evigt liv! * * * Barn i den uppståndne Herren, I Kristi kyrka, genom den ortodoxa tron ​​och goda verk, blir vi "medborgare med de heliga och Guds husfolk" (Ef 2:19), vi får ett liv som är högt, andligt och karismatiskt, och vi blir "ljus i Herren ... ljusets barn" (Ef 5: 8) och uppståndelsens barn (jfr Luk 20:38). Denna gåva kommer att beviljas till oss fram till slutet och kommer att göra oss värdiga för gudomliga och evigt goda ting, genom vårt deltagande i Kristi lidande, så att vi också kan delta i uppståndelsen och gudomliggörelsen i enlighet med längtan efter Kristus enligt Helige Gregorios Teologen: "Jag måste gå in i graven med Kristus, uppstå med Kristus, och bli en Kristi medarvinge, en Guds son, en gud jag själv". De problem och svårigheter vi stöter på i våra liv borde således inte skrämma bort eller avskräcka oss. Vi borde inte vara rädda för att arbeta med självförnekande för att förvärva dygderna. Snarare bör vi omge oss med en helig längtan och Gudi behaglig iver till Kristus, vår Frälsare, som led och uppstod för oss, genom bön, kärlek, avhållsamhet, hopp, mildhet, förlåtelse, barmhärtighet, tålamod och framför allt genom vår delaktighet, med ånger, i de obefläckade mysterierna. Vi måste göra det utan att på något sätt falla i tröghet eller andlig försumlighet, utan att föreställa oss själva som framgångsrika, fulländade eller perfekta, med arrogans och skryt. Ty vi är alla gäldenärer, skuldsatta, "blott ringa tjänare" och har bara "gjort det som var vår plikt att göra" (Luk 17:10). Inför oss öppnar vi ständigt upp ljusa horisonter och storslagna möten av perfektion som kallar oss "till segerlönen som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus (Fil 3:14). Må det ljusstrålande firandet av den Heliga Påsken på jorden vara en försmak på den outsägliga gudomliga härlighetenoch upplysningen av den eviga Påsken i himmelen. Amen! Kristus är uppstånden! Ja, Han är sannerligen uppstånden! Med Faderliga, innerligaste välgångsönskningar och välsignelser! † Ärkebiskop Kallinikos av Aten och medlemmarna av den heliga synoden

Nu införs en gräns för samlingar på högst 50 personer i Sverige. Ja, vi kommer fira Orthros och den Gudomliga Liturgin på söndag i Heliga Konstantin och Helenas Kyrka MEN vi uppmanar alla att stanna hemma och bedja och lyssna på Livestreamen på Facebook. Om någon kommer till kyrkan trots att vi INTE rekommenderar detta så måste man hålla minst 2 meters avstånd till varandra och vi kommer låsa kyrkan om vi blir fler än cirka 20 i kyrkorummet. Vi serverar INTE kyrkkaffe. Efter Liturgin uppmanas alla att skyndsamt bege sig hem. I kommande vecka firas hela Helige Andreas av Kretas botkanon på onsdag 1 april kl. 18 i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Stockholm och i Theotokos avsomnandes kapell i Uppsala. Fredagen den 3 april firas Akatistoshymnen till Guds Moder kl. 18 i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Stockholm.

En av de fyra fasteperioder under kyrkoåret i den Ortodoxa kyrkan som kallas Apostlafastan börjar idag, direkt på måndagen efter Alla Helgons dag, som är den fest som avslutar den tid vi kallar Pentekostarion (efter den gudstjänstbok vi använder från Påsk till just denna söndag). Fastan bryts sedan efter det vi firat Apostlafurstarna Petrus och Paulus den 29 juni/ 12 juli. Under Apostlafastan är olja och vin är tillåtna på vardagar (förutom på onsdagar och fredagar) och fisk är tillåten på helgerna. Många av Kyrkans fäder betonar denna fastas betydelse. Helige Leo den store säger att fastan är särskilt viktig så att vi genom den kampen renar vårt sinne så att vi kan bli bevärdigade att mottaga den Helige Andens gåvor. Om vi inte odlar vår själs åker så kommer det att växa tistlar och ogräs på den istället för den Helige Andens frukter, vilka leder till evigt liv. ​ Fasteperioden innan Kristi födelse är tillägnad Fadern, Stora fastan som förbereder oss för Påsken och Uppståndelsen är tillägnad Sonen och apostlafastan den Helige Anden. Apostlafastan är allt ifrån åtta till fyrtiotvå dagar lång om man följer Fädernas kalender, den s.k. Gamla stilen, beroende på när Påsken infaller. I år är apostlafastan 28 dagar. För de som följer den s.k. Nya kalendern så passar inte riktigt kalendern med firandet av Påsken, så vissa år finns helt enkelt ingen Apostlafasta, vilket tydligt visar på de problem denna kalender får i det Ortodoxa kyrkoåret. Ibland hör man att just Apostlafastan är svår för de troende eftersom den börjar olika datum varje år och på grund av att den infaller på sommaren när många har semester och vill äta glass och grilla kött. Det kan vara svårt att följa fastan när man befinner sig i en omgivning där de flesta andra inte fastar, men vi ska då komma ihåg att vi ändå inte fastar ensamma utan tillsammans med vår Ortodoxa familj, oavsett om vi har den fysiskt nära oss eller långt ifrån. Fastan stärker dessa andliga band både i nutid och med tanke på alla andra Ortodoxt kristna som följt fastan i många århundraden tidigare. Inkarnationen av Guds Ord och Hans tre-åriga förkunnelse på denna jord är den centrala händelsen i mänsklighetens historia. Det är genom att fira Kyrkans olika högtider; Bebådelsen, Födelsen, Jesu dop, fram till Hans död, Uppståndelse och himmelsfärd och nedsändandet av den Helige Ande över Hans Apostlar och lärjungar, tillika med firandet av olika helgons minnen, som Kristi liv ”återlevs” i våra egna liv . På ett noetiskt sätt ”repeterar” vi dessa händelser år efter år på så sätt att åminnandet av Kristi liv manifesteras i våra egna liv. Kyrkan, Frälsningens ark, inser att utan förberedelse inför dessa festdagar så kommer de inte särskiljas från andra dagar under året och vi kommer inte i sanning uppleva festen. Med detta i åtanke har därför Kyrkan utsett fasteperioder av olika längd och intensitet, vilket motsvarar den kommande festens storhet. Apostlafastans syfte är att vi inte ska glömma bort Kristus under sommartiden när de dagliga bestyren är lätta och vi är på semester. Det faktum att det är en enkel fasta och inte alls sträng hjälper oss att avvisa alla ursäkter som vi kanske har att inte följa den. Istället bör vi välja att följa den för då är vi väl förberedda att fira Apostlafurstarna Petrus och Paulus på ett ortodoxt sätt och vi får många andliga välsignelser! Genom Dina Heliga Apostlars förböner, o Herre Jesus Kristus, förbarma Dig över oss och hjälp oss att gå genom denna fastetid på ett sätt som behagar Dig och led oss på Din frälsnings väg. Amen.

Bästa församlingsbor och vänner till Heliga Konstantin och Helena ortodoxa kyrka! Måndagen den 16 november meddelade vår Regering att taket för s.k. allmänna sammankomster sänks från 50 personer till max 8 personer i ett försök att minska smittspridningen i Sverige som enligt officiella siffror hittills skördat mer än 6 300 dödsoffer i vårt land, vilket är mer än 12 gånger mer än den vanliga säsongsinfluensan som drabbar oss varje år. ”Allmänna sammankomster” definieras av Ordningslagen i Sverige och innefattar alla möten ”som hålls för religionsutövning”. Brott mot Ordningslagen innebär att polis kan ställa in eller upplösa en samling som strider mot dessa regler och arrangörer kan ges böter eller fängelse i upp till 6 månader. De nya reglerna planeras gälla till och med den 24 dec. På torsdagen den 19 november införs dessutom särskilda restriktioner för alla landets regioner, vilket bland annat innebär att vi ska begränsa sociala kontakter till närmaste familj och undvika resor, samt att nya restriktioner införs på äldreboenden. Vi har rådfrågat vår Metropolit, som är ansvarig för Stockholms Ortodoxa Stift, och han understryker vikten av att vi ska följa myndigheternas beslut. Vi har därför beslutat att den Gudomliga Liturgin som firas söndagligen från och med den 22 november inte längre är offentlig, då vi inte kan garantera att endast åtta kommer. Vi kommer självklart fortsätta att fira Liturgi, men endast med prästerskap, altartjänare och körledare och vi kommer att åminna alla våra församlingsbor. Möjligheten finns också att meddela någon av dem som kommer att närvara i kyrkan före gudstjänsten att tända ljus för vissa namn och man kan swisha betalning. Vi vädjar nu till alla våra troende att inte slösa bort den möjlighet vi nu ges, trots vi inte kan komma till kyrkan, att ändå förstärka vårt andliga liv med bön och andlig läsning hemma. På söndagar rekommenderar vi därför våra troende att åtminstone bedja den 3:e och 6:e timmen samt Typika med söndagens epistel- och evangelietexter. Gudstjänsterna finns på vår hemsida här. Epistel- och evangelietexterna återfinns i vår kalender som finns här. Fader Anders finns tillgänglig för bikt och andligt samtal över telefon. De troende som önskar delta i kommunion meddelar tjänstgörande präst i Stockholm, Fader Anders eller Fader Stefan, om sitt önskemål och vi arrangerar att ni släpps in en och en i dopkapellet för mottagandet av de Heliga Mysterierna. Efter att fått nattvard och antidoron så får man gå hem och prästerskapet avslutar Liturgin. En förutsättning för deltagande i Mysterierna är att man läst ovan nämnda böner själv hemma på morgonen innan, förutom förberedelsebönerna inför kommunion och bikt som vanligt förstås. Paraklesis och Aftongudstjänst med det lilla Completoriet, som vi firar på onsdagar och lördagar kommer att genomföras som vanligt, då vi sällan är fler än åtta i kyrkan. I övrigt angående Coronaviruset, rykten och påståenden som spridits, oftast via Internet sedan i mars månad, så hänvisar vi till den encyklika vår synod av biskopar skrev i september eller den text Fader Anders översatt och modifierat för Sverige skrivet av munkarna vid St. Edward Brotherhood, England. Låt oss ta emot denna prövningens tid med självkritik och fråga oss själva om vi tidigare tagit väl vara på tillfällena vi haft att komma till kyrkan. Har vi sett till att komma till gudstjänsten i tid? Har vi förberett oss väl för att ta emot de Heliga Mysterierna? Har vi varit koncentrerade i bön under gudstjänsten? Låt oss tillbringa denna tid i ånger över våra synder, bön för hela världen och göra våra hem till en kyrka tills vi åter kan samlas tillsammans för gudstjänst i vår kyrka igen. Låt oss också alltid minnas att banden till vår andliga familj alltid finns kvar och vi förenas i bönen oavsett om vi inte möts personligen för en tid. Avslutningsvis så får vi aldrig glömma bort att vad som än händer i våra liv så måste vi stå fasta i tron, orädda i anden och orubbade i själen, "glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen" (Rom. 12:12)! 6/19 november 2020 Heliga Hieromartyr Paulos Bekännaren, Patriark av Konstantinopel Fader Anders Åkerström

Helige Konstantin utlyste religionsfrihet i det bysantinska riket och förföljelserna av de kristna upphörde, men det var kejsar Theodosios den store som gjorde kristendomen till officiell statsreligion och på så sätt öppnades vägen för helgonens liv, särskilt för helgonen som lever i världen som lekmän. Helighet var inte längre förbehållet asketer och eremiter som levde i öknen, martyrer och bekännare, utan även helgon i världen och i vardagen. Dessa helgons liv, vilka levde i världen, har uppskattats av historiker som diamanter för de beskriver hjärtat av den sanna bysantinarens livsstil. Folket hade från den tiden en vision hur man skulle leva som helgon och efterlikna asketer och andra helgon men i världen. Den västerländska levnadssättet har en vision hur vi ska bli mätta av världens goda, hur vi ska studera, få ett bra arbete och njuta av det goda i världen. Det är inte en livsstil som har Gud i centrum. Den bysantinska livsstilen har Gud i centrum och har som vision och mål hur vi ska bli helgon. Det höll i sig ända till Konstantinopels fall och även under den turkiska ockupationen då också många helgon har levt. Det finns än idag lekmän som lever ett heligt liv i världen. Vardagshelighet innehåller fasta och askes, men det inte det som är huvudsaken. Följande text är ett exempel på detta, som är skriven av Nikolai Selenti, biskop av Chalkida (+1975), om en enkel kvinnas bön som grundar sig på hans personliga livserfarenhet då han var lekmannateolog. Texten för Synaxis: En enkel kvinnas bön En enkel kvinna som bodde i Perama, en förort till Pireus i Grekland, lärde mig att bedja med botfärdighet och tårar. De kallade henne föraktfullt inte vid hennes namn, utan de sade ”äggumman” därför att hon sålde färska ägg för att få sitt ”dagliga bröd”. En dag när jag var på resa passerade jag förbi hennes fattiga hem för att skriva ett inlägg i tidskriften ”Liv”. Hon själv var inte hemma, men hennes son, som var i tonåren, var där. Oljelampan framför ikonhörnan i hemmet var tänd och jag förslog för sonen att vi skulle bedja lite tillsammans tills hon kom hem. Liksom oberörd nickade han jakande och sade: ”Vi kan be.” När vi bett färdigt sade han lite skämtsamt: ”Ah, du vet inte hur man ska bedja!” Jag blev förvånad över hans djärva anmärkning och jag bad honom förklara för mig hur man bör bedja som Ortodoxt kristen, enligt hans mening. ”Jag vet ingenting om teologi, min herre, men jag ser min mors exempel. När hon ber ropar hon utan avbrott ”Herre förbarma Dig”, hon faller ner på knä hela tiden, hon slår sig för bröstet och hennes tårar rinner i floder!” Efter denna berättelse blev min längtan större att lära känna denna kvinna för att lära mig något om hennes bön. Därför åkte jag förbi hos henne en annan dag för att få träffa henne och möttes av en skakande scen av en bedjande människa. Jag fick höra att henne man var en hänsynslös alkoholist som tog vad hon tjänade på sina ägg och använde det för alkohol. Den dagen när jag kom dit hade han i sin berusning slagit henne, tagit pengarna och hade kastat Nya Testamentet i brunnen. Jag fann henne vid brunnen bedjandes: ”Min Kristus och min nåderika Panagia [Guds Moder], min make slängde inte boken med de heliga orden i brunnen av respektlöshet, utan för att han var berusad. Min Panagia, gör så att dessa heliga ord, när de löses upp i brunnen och blir ett med vattnet och min man dricker av det, att han ångrar sig, biktar sig och blir frälst och inte kommer till helvetet. Min kära Kristus, folk ser mig som god men jag är mycket eländig och har många obotliga begär och synder.” Detta var verkligen en stark bön från en enkel kvinna i världen som var upplyst av Gud. Fader Theodosios erfarenheter av heliga vardagsmänniskor Metropoliten bad sedan Geronta Theodosios berätta om heliga människor han mött i sitt liv. Han morföräldrar kom från Mindre Asien till Grekland 1922 och de hade fått utstå liknande saker av muslimerna som de kristna idag i den regionen. Men deras kristnas tro blev stärkt av det. Som barn såg han sina morföräldrar i smyg stiga upp på natten för att be och göra många knäfall. Hans morfar åkte några dagar varje år till klostren på Berget Atos och berättade för sina barnbarn historier om mirakulösa händelser av Guds Moder. Han blev så rörd varje gång han nämnde hennes namn att han började gråta och kunde aldrig avsluta historien. Fader Theodosios var själv vittne som tonåring till när hans mormor blev förolämpad i ansiktet av sin egen dotter, då hon fick höra att hon var galen och skulle bli utkastad på gatan eller inspärrad på någon psykiatrisk institution. Mormodern bjöd sin dotter på kaffe medan hon fick höra allt detta, hon diskade tyst och sade inte ett ord till sitt försvar. När dottern var klar med sina glåpord sade hennes mor till henne med mjuk röst: ”Kasta ut mig om du vill, lås in mig på en psykiatrisk institution, slå mig eller kalla mig inte längre för din mor, om det behagar dig . Allt som du sagt och vill göra med mig, det intresserar mig inte. Det enda som jag vill och längtar efter och tänker på, det är min ljuva kärlek till Jesus Kristus. Han är min kärlek och mitt liv.” Sedan vände hon ryggen till och gick ut därifrån. Geronta Theodosios gav ett annat exempel på en bedjande kvinna som lever i världen och som biktar sig för honom. Från den dagen hon gifte sig har hon varit utsatt för demonisk påverkan och är ständigt sjuk och kan nästan aldrig gå ut ur huset och måste därför bikta sig via telefon. Hennes man är otrogen och ignorerar helt sin fru. Dottern vittnar om vilken bönens människa hennes mor är. Hon läser varje dag Paraklesis till tre, fyra helgon, och till Guds Moder, samt Akatistoshymnen till henne. Hon ber med bönband för alla människor i världen: för de som ligger på sjukhus och som inte har någon i sin närhet, för dem som har ont och inte har medicin som hjälper, för de hemlösa som lever på gatan, om tröst för dem som är på psykiatriska institutioner, för blinda, handikappade, föräldralösa som inte har hjälp av någon. Hon läser också dagligen Psaltaren och Evangeliet. Kvinnan ser endast sina egna synder och ursäktar sin mans hårdhet, hon menar att hon inte är värdig någon uppmärksamhet och att Gud tillåter detta för att Han ska förlåta hennes synder. Innan Geronta Theodosios kom till klostret i Grekland för ca 30 år, sedan väntade han på tågstationen i flera timmar på natten och en hemlös kvinna satt där. Folk förolämpade och förlöjligade henne. Fastän hon var runt 75 år kom en ung man kom och föreslog köttslig synd för henne. Hon sade då att hon hade en man som är mycket vackrare än han och om han kom skulle det var slut på honom. När alla människor försvunnit från stationen gav Fader Theodosios henne något att äta och frågade henne varför hon satt där och vem som var hennes man. Hon sa att det var Kristus som tar hand om henne och tröstar henne. Hon hade ett hus men som var hemsökt av demoner så hon kunde inte bo där. Men ibland kunde hon inte lämna huset när hon var sjuk och då var hon rädd för demonerna som plågade henne. Hon somnande av sjukdomen och varje gång hon vaknade såg hon Kristus leende och omstrålad av ljus sitta på sängkanten och trösta henne sägandes ”Jag är här, var inte orolig”. Det var därför hon sade att ”Han är min kärlek”. Äkta bön kommer främst från enkla människor som övervunnit sitt förnuftsmässiga tänkande. Vägen till livet med Kristus i centrum Sedan följde frågor och inlägg från de närvarande på Metropolitens uppmaning. Han förklarade i samband med det att frestelser och prövningar från den onde kan vara till vår fördel och hjälper oss att bli starka i det andliga livet om vi bemöter dem med bön, tålamod och utan att klaga. Det är inte alltid sjukdom och svårigheter kommer från den onde, men han kan använda sig av detta för att få oss att falla i missmod och klaga gentemot Gud. Vi ska inte själva söka prövningar men ta emot de Gud tillåter i vårt liv med tacksamhet. En av de närvarande frågade om vi kan hitta en medelväg mellan det Kristocentriska livet och världen idag. Metropoliten svarade att bara om vi vill vara medelmåttiga kristna. Det finns ingen gråzon. De kristocentriska livet står till helt motsatsförhållande till vad världen idag värderar. Kristus visade oss själv vägen till det sanna livet med Honom då Han blev frestad i öknen av djävulen som försökte få Honom att falla i maktlystnad, girighet och njutningslystnad. Vi kan se att det är dessa begär som vår omvärld idag framhäver som eftersträvansvärda, vi ser det genom reklam, produkter som erbjuds, osv. Från dessa begär kommer också många andra. Högmodet, dvs maktlystnaden, råder i denna livsstil, folk förnekar Gud och tror bara på sig själva. Faller man i högmod, faller man sedan pladask i girighet och njutningslystnad, något som vi ser tydligt i vår omvärld idag. Helige Johannes Chrysostomos säger att finns det någon som fallit i otukt och köttslig synd kan man vara säker på att det föregåtts av fall i högmod och maktlystnad. Stoltheten skiljer oss från Gud och sedan faller människan i alla andra synder. En kristen är någon som lever i världen med inte av världen och vars hemland är himmelen. I samma mått som vi förändras och helgas, förändras världen omkring oss. I varje kristens händer hänger hela världen frälsning och alla andra människor. Vi har ett stort ansvar och ska svara för det på den yttersta domen. Gud kommer att fråga var vi har vår broder och hur vi arbetat för vår broders och hela världens frälsning. När den kristne kämpar kämpar vi inte bara för oss själva, det gäller även monastiker som lämnat världen. Helige Parthenius av Kiev som levde på 1700-talet hade en uppenbarelse. Han levde i en avskild cell och gick aldrig ut efter att ha blivit vigt till Stora schema, enligt ryskt klosterlivs tradition. Han stängde igen det lilla fönstret som fanns för att bara söka det himmelska ljuset och inte det från världen. Han bad att Guds Moder skulle uppenbara för honom syftet med klosterlivet. Hon uppenbarade för honom att det är att själv bli helgad genom bönen och bedja för hela världen. Hon sade inte att du bara ska tänka på din egen frälsning, utan att bedja för hela världen även om han levde i avskildhet och någon kunde säga att han var egoistisk. Ett praktiskt exempel och nutida mirakel som visar på detta det var en ung man som var med om en motorcykelolycka och hamnade under en stor lastbil. Han såg då en munk som räddade honom och drog honom därifrån. Mannens besökte Berget Athos för att han hoppades att möta munken som räddat honom. Han kom till Geronta Paisios och ynglingen kände direkt igen honom. Han berättade för Gerontan vad som hade hänt med honom och det visade sig att Geronta Paisios just den dagen och den timmen hade bett för människor som råkade ut för bilolyckor. Han hade ett program för sin bön då han bad för olika människor i nöd. Vi måste alla bedja för världen även om vi inte har en perfekt bön och inte är helgon, men om alla ber lite så gör det skillnad i världen. På så sätt ser vi helighetens betydelse i ett vidare perspektiv. Om vi försöker undvika maktlystnad och högmod kommer Guds nåd att hjälpa oss att hindra oss att falla i girighet och njutningslystnad även om vi förstås inte kommer att vara helt befriade från dem. Geronta Theodosios sade att det låter bra att det inte finns någon gråzon att det handlar om att välja ljuset eller mörkret som Metropoliten säger, men någon kanske tänker att ”jag lever i världen, det är lättare för er som lever i kloster att fasta och vara försiktiga.” Det är inte bra med tvära omvändningar. Vi behöver stor urskillningsförmåga och försiktighet när vi ändrar sätt att leva, särskilt när man lever som par. Han gav exempel på par han känner till som levt långt från Kyrkans liv men som börjat komma dit och börjat leva ett andligt liv och en av dem är överdrivet ivrig att ändra livsstil snabbt. Tex kan kvinnan ha klätt sig på ett världsligt sätt och sedan plötsligt ändra sätt att klä sig till att se ut som en nunna med långa kjolar och stora sjalar. Den ena parten i äktenskapet som är ivrig försöker tvinga den andre att ändra sig lika snabbt och abrupt, medan denne inte är beredd på det och det blir gräl och kan sluta med skilsmässa. Den parten som är kvar i kyrkan tror att den är en andlig människa, men hur kan man tro det om man blivit orsak till att upplösa sitt äktenskap? Man kan inte ändra sig så snabbt och vi behöver andlige faders råd och vägledning när det gäller detta. En kvinna som hade skilt sig från sina man kom till klostret för att bikta sig. Det visade sig att hon krävt ett strikt liv av sin man och han var inte beredd på det. De skilde sig, han lämnade kyrkan och började dricka alkohol och ta narkotika. Hon hade fortfarande uppfattningen att hon själv var en andlig person medan hon har ett stort ansvar för vad hon gjorde. Bli brinnande för vår tro Fader Anders sade att om man ska börja leva ett heligt liv behöver vi enkla råd och vägledning. Han brukar säga till folk att börja läsa morgon- och kvällsböner. Vissa säger att de inte orkar läsa alla böner för att de är för många och de kan börja läsa en bön för att sedan lägga till fler. Många lever tillsammans med en man eller kvinna som inte är intresserad av att komma till kyrkan eller bli irriterad när den andre vill bedja. Fader Anders ger rådet att de ska försöka bedja när maken/makan inte är hemma. Vi behöver börja med enkla saker och på sätt börja odla dygderna inom oss. Den Helige Isak Syriern säger att vi ska förvärva dygderna som pärlor på ett band och den ena dygden föder den andra. Många kanske inte kommer längre än till första dygden och kämpar med den hela livet. Nu när Stora fastan börjar behöver vi enkla råd. Det finns många enkla, konkreta saker att tänka på hur vi ska förhålla oss till fastan på ett bra sätt när vi lever i världen så att fastan blir en välsignelse och inte bara en teknik som gör livet svårt för oss. Metropoliten tackade Fader Anders för hans inlägg och sade: Vad vi än gör under fastan eller under året i övrigt, får vi inte glömma att vi gör det inte för att vi måste eller för att det är något märkvärdigt i sig och vårt samvete är lugnat för att vi har gjort vår plikt. Alla våra andliga ansträngningar är lydnad till Guds bud. När vi lyder dem har de ett terapeutiskt syfte, inte för att vinna vissa dygder. Vi lyder Guds bud för att bli helade. När vi följer buden befriar det oss från våra sjuka jag. När vi är beslutsamma att undvika viss mat, lyder jag inte mina egna lidelser och begär utan lyder Guds vilja. Då sker det stora miraklet att jag möter min broder och genom detta möter jag Gud. Vi måste komma ut ur vårt eget jags fängelse, vilket är ett andligt mörker av maktlystnad, girighet och njutningslystnad. När vi gör Guds vilja kommer vi ut ur detta fängelse. Fäderna säger att vi kan inte komma direkt till Gud, utan bara genom vår broder. Vi kan inte möta vår broder om vi inte kommer ut ur vårt egna jags fängelse. Vi ska inte ha självgodhet och berömma oss själva av att vi fastar, ger en allmosa eller av andra dygder. Vi måste ha en vision om meningen med vårt liv och förstå på djupet att det minsta vi gör följer den här visionen. Ett praktiskt exempel: Om jag har en tallrik med oliver framför mig bestämmer jag mig för att bara äta tre, en för Guds kärleks skull, en för kärleken till min broder och en för att mina synders förlåtelse. En sådan liten handling har stor betydelse för jag kommer ut ur mig själv. Jag ville äta många oliver men jag tänkte på Gud och min broder. Det är underförstått att vi gör detta under bön. Detta är en sorts helighet. Fader Anders har tidigare sagt att när vi talar om helighet så tänker vi på högt stående saker, men varje liten handling i perspektivet som vi sagt är en bön. Om vi säger ett gott ord till vår broder är det en bön, om vi har tålamod i en svårighet så är det är bön. Dessa små böner blir till en stor bön och förenade med den vanliga formen av bön så tänds en stor eld inom oss. Det som vi har läst ikväll och det som Geronta har sagt, har för avsikt att stärka vår trosiver och göra vår tro brinnande så att vi kan komma ut ur vår vardag och vår bekvämlighet och tänka på att vi är kallade till något mycket högre. Vi kan inte leva i en rutinartad tillvaro. En stor fiende till den kristne är rutinen. Om jag bara läser mekaniskt mina morgon- och kvällsböner och ger något i välgörenhet, osv, så sover jag lugnt för att jag tror att jag är en bra kristen. Men är du verkligen kristen? Är det meningen och målet med det som vi pratat om ikväll?

I morgon börjar den Stora fastan i den Ortodoxa kyrkan, föreberedelsetiden inför Påsken och vår Herre Jesu Kristi Uppståndelse. Se vår Metropolit Kyprianos meddelande inför fastetiden nedan. Den första veckan i fastan, måndag-torsdag läses Helige Andreas botkanon kl 18:00 i Heliga Konstantin och Helenas församling, Vårberg (Stockholm) och onsdag kl 18:00 i Uppsala. Har man inte möjlighet att delta så rekommenderas att man läser kanon i sitt hem. Texten återfinns här. Liksom dagarna blir ljusare och varmare, ska vår själ tina upp, knoppas och slå i blom. Fastan är inte en börda eller ett straff från Gud utan en Guds gåva av nåd till vår frälsning. Detta tema finns på många ställen i den Stora fastans gudstjänstbok Triodion: ”Låtom oss med glädje gå in i Fastans begynnelse. Låtom oss icke hava sorgsna ansikten”. ”Fastans vår har grytt, ångerns blomma har börjat slå ut.” Läs mer om hur vi bäst tar vara på de heliga dagarna i den Stora fastan här. Texten kan också beställas som häfte från hpkloster@ortodoxakyrkan. Uttdrag av hymner ur Triodion från fastans första vecka kan läsas här. Vi önskar alla en välsignad fastetid!

Mitt i den Stora och Heliga fastan, förmedlar vi våra faderliga önskningar till vår kyrkas hårt drabbade flock. Det är välkänt för alla att det vi upplever i den innevarande fasteperioden, säkert på grund av våra synder, är något som helt saknar motstycke... Bröder och systrar, det finns behov av omvändelse, bön, ödmjukhet och medkänsla, men också ett behov av att komma ihåg alla döda, lidande, alla som kämpar på sjukhus och alla som strävar efter att hjälpa sina medmänniskor på något sätt, materiellt eller moraliskt... Läs hela synodens viktiga meddelande här på svenska och här på grekiska. Läs Metropolit Kyprianos svar till en orolig andlig dotter här på svenska och här på grekiska. Heliga Konstantin och Helenas församling i Stockholm direktsänder Liturgin på söndagar kl. 10 här: https://www.facebook.com/KonstantinHelenaForsamling/ Länkar för att höra direktsända och inspelade gudstjänster från våra kloster i Grekland och USA över Internet: Heliga Kyprianos och Justina kloster, Grekland: http://live.agioskyprianos.org/ Gudstjänstschema (-1 timme svensk tid): 6.00 De förutinvigda gåvornas liturgi/ Gudomlig liturgi 15.15 Stora Completoriet/Vesper 18.30 Orthros Inspelade gudstjänster från klostret: http://monasterybroadcast.org Saint John of San Francisco Orthodox Monastery, Cobleskill, New York (+5 timmar svensk tid) Direktsända och inspelade gudstjänster YouTube kanal: Orthodox Tradition Triodions gudstjänsttexter på svenska Noter på svenska Triodions fullständiga gudstjänsttexter på engelska

Meddelande

Våra biskopar uppmanar de troende till andlig vaksamhet och att inte ta extrema ståndpunkter. Å ena sidan är det inte rätt att hävda att coronaviruset inte existerar och därför inga säkerhetsåtgärder är nödvändiga men å andra sidan inte heller få panik. Paniken tar två motsatta former: en panik av rädsla för sjukdomen och en annan som kommer av misstankar mot dolda avsikter bakom säkerhetsåtgärder. Vad som än händer måste vi stå fasta i tron, orädda i anden och orubbade i själen, "glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen" (Rom. 12:12). Därför, vare sig vi hör till prästerskapet eller är lekmän, bör våra ståndpunkter i varje odogmatisk fråga (som i den nuvarande situationen) inte bara vara sansade utan också försiktiga. Naturligtvis, när än de lokala sekulära myndigheterna har försökt att ingripa i Kyrkans interna angelägenheter genom införande av deras beslut i rent dogmatiska frågor (som tex att undvika att venerera ikoner eller tvisten om den Heliga Nattvardens mysterium), då gäller förstås det apostoliska uttalandet: "Man måste lyda Gud mer än människor" (Apg. 5:29). Varken likgiltighet eller att följa idéer som är motsatta den Ortodoxa tron och traditionen är tillåtna. Vår synod påminner sina andliga barn om att alla prövningar som Guds försyn tillåter är på grund av våra synder och att vi följaktligen bör bemöta dem med välsignad botfärdighet. Läs hela texten nedan.

Den finske ortodoxe författaren Tito Colliander skriver i sin bok”Asketernas väg” följande: ”Betrakta därför noggrant dig själv, och lägg märke till, hur bunden du är av ditt begär att göra dig själv, och endast dig själv, till viljes. Din frihet omgärdas av egenkärlekens hämmande bojor, och så vandrar du, en fånge lik, från morgonen ända till kvällen. [...] ’Men där Herrens Ande är, där är frihet’ (2 Kor 3:17).” Julfastan inför Kristi födelse börjar nu på lördag den 15 november enligt kyrklig kalender (28:e nya stilen) och pågår i 40 dagar. Vill du bli fri på riktigt? I så fall är den rätta tiden nu! Bered plats för Gud inombords genom fasta, bön och barmhärtighet till dina medmänniskor. För att förbereda Dig för det stora mysteriet att Gud själv blev människa, för att vi skulle kunna bli Honom lika! I år är det en alldeles särskild svår tid för oss då vi inte kan samlas som vanligt i våra kyrkor, och därför är det kanske av extra stor vikt i år att vi fokuserar på vårt eget andliga liv. För den som är ortodox är tiden före jul och själva högtiden inte förknippad med presenter, glitter, girlanger och mängder av fet mat, utan tvärtom: fyrtio dagar före Kristi födelses dag fastar vi för att förbereder oss andligt för att möta Frälsaren som ett nyfött barn. Under denna fasta avhåller vi oss som vanligt från alla animaliska produkter och vin och olja är tillåtet varje dag förutom onsdagar och fredagar. På lördagar och söndagar från Guds Moders intåg i Templet, den 21 november (4 december nya stilen) till Helige Spyridons dag den 12 december (25 december nya stilen), kan vi också äta fisk. I år sammanfaller också vår julfasta med den sociala distansering som föreskrivs av våra Myndigheter, vilket faktiskt också kan hjälpa oss i att förstå fastans sanna innebörd och se glädjen av att åter kunna samlas i kyrkan när restriktionerna är över. Våra heliga Fäder betonar särskilt vikten av allmosegivande i fastetider och att visa kärlek till vår nästa som en betydelsefull del av fastan. Givmildheten begränsar sig inte bara till ekonomiska bidrag till behövande, utan kan även innebära att hjälpa andra praktiskt och be för dem. Om vi tror att vi älskar Gud och tjänar Honom, utan att älska vår nästa, bedrar vi oss själva (se 1 Joh. 4:21). Låt oss ta vara på fastetiden och bli fria på riktigt på det sätt Tito Colliander talar om i texten ovan och se denna tid som ett gott tillfälle att fördjupa vårt andliga liv där vi tar ett eget ansvar för att bygga en ”kyrka” i vårt hem, där vi firar daglig gudtjänst och med störst kraft på söndagar, när vi nu inte får och kan samlas tillsammans. På så sätt bereder vi våra hjärtan så att vi kan ta emot vår människoblivne Frälsare i vårt hjärtas krubba på Hans födelses dag, julen! 13/26 november Helige Johannes Chrysostomos, Ärkebiskop av Konstantinopel Fader Anders Åkerström