Vänligen registrera ditt intresse för att köpa en Ortodox Psaltare enligt Septuaginta, arrangerad för Ortodoxt liturgiskt bruk av Fader Anders Åkerström med kathismata och verser. Spiralbunden. 240 sidor. Kostnad: 235 kr+ frakt. Observera att detta endast är en intresseanmälan för att se hur många exemplar vi ska trycka. ​De som anmält intresse kommer att få förtur till beställning av Psaltaren. Vi hoppas kunna publicera Psaltaren i slutet av mars, så vänligen anmäl ditt intresse så snart som möjligt. Se exempel på den första kathisma nedan.

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida som PDF-fil och kan även beställas i pappersform från info@ortodoxakyrkan.se. Se även gamla nummer av tidningen i vårt tidningsarkiv.

Idag, när vi firar Helige Gregorios Palamas, är det en andra triumf för ortodoxin! Förra söndagen hette ju Ortodoxins söndag eller Ortodoxins triumf eller seger. Denna fest instiftades mindre än 10 år efter det att den Helige Gregorios´ avsomnat år 1359. Detta är ett anmärkningsvärt faktum. Det här borde säga oss något. Det säger oss att våra fäder kände igen något så viktigt och väsentligt i den helige Gregorios Palamas liv och undervisning att de inte tvekade att ge det offentlig vördnad och att prisa det med gudstjänsttexter i Liturgin, även när han då var i levande minne. Denna fest handlar om mycket mer än om Helige Gregorios personliga helighet. Det handlar om att han är ”en pelare av ortodoxi”. Det är därför denna söndag är en andra söndag av ortodoxi och seger eller triumf. Och denna söndag är ännu viktigare än den första, eftersom den Helige Gregorios lära ger oss nyckeln till att låsa upp för oss själva, och i oss själva, alla rikedomar som finns i vår heliga ortodoxa tradition. Den helige Gregorius var och är hesykasmens förkämpe, som på sin tid attackerades av de som värderade förnuft och rationell kunskap som exklusiva vägar till Gud. Det viktigt att här notera att Kyrkan inte menar att förnuft och rationalitet skulle vara oviktigt, nu talar vi om vilken kunskap vi kan ha om Guds väsen. Så vad är då hesykasm, och vad exakt har det med oss att göra? Hesykasm kommer från grekiskans ἡσυχία/hesychia, ”lugn”, ”stillhet”. Det finns fem tjocka volymer av Philokalia som innehåller alla detaljer, men om vi kokar ner det väsentliga kan vi säga att hesykasm helt enkelt är ett ständigt försök att återkalla sinnet in i hjärtats rymd och rytm. Som ett resultat av syndafallet är våra sinnen ständigt spridda i den illusoriska och ständigt föränderliga världen av skapade ting. Fjärmade från Gud vänder vi oss till dessa skapade ting för att fylla tomrummet och tillfredsställa våra köttsliga begär. Våra sinnen blir på så sätt ”kött”, köttsliga, och ständigt angripna av lidelser och där sinnet aldrig får veta av ett ögonblicks vila eller sötma av gudomlig tröst. Hesykastens uppgift är att vända sinnet bort från den materiella sinnevärlden och att vända det inåt mot sig själv. Och fokuspunkten i denna process är vårt hjärta, som är centrum för hela vårt väsen. Detta är inget annat än den mödosamma processen med omvändelse, att vända vårt sinne bort från den yttre världen och ”komma hem”, som Skriften säger om den förlorade sonen (Lukas 15:11-32). Först när vi gör detta, kan vi förvärva det sinnelag som krävs för att överlåta hela vårt liv i händerna på vår kärleksfulle himmelske Fader. Då och endast då, som de heliga säger till oss, kan vi bli kapabla att ta emot andliga gåvor och den påtagliga upplevelsen av heligörelse och gudomliggörelse i detta liv. Då och först då blir människan värdig att se Guds oskapade ljus, som visade sig för apostlarna på berget Tabor, på den fest vi kallar Kristi förklaring. Allt detta kan låta högt och utom räckhåll, oavsett om vi bor i kloster eller lever i världen. När vi tänker på hesykaster, tänker vi förmodligen på strikta asketer som levde eller lever sitt liv med hängiven noetisk bön i öknen. Men hesykast-traditionen har relevans även för koenobitiska monastiker (dvs de som lever ett gemenskapsliv i kloster) och lekmän i världen, dvs för oss. En känd arkimandrit (Zacharias från Essex) uttrycker sig så här: ”Varje kristen, oavsett om han är munk eller inte, bör åtminstone önska att närma sig denna tradition” (Archim. Zacharias, The Hidden Man of the Heart , sid. 139). Han sammanfattar sedan hela hesykastraditionen i en enkel uppmaning: ”Gå in och finn vila”. Med andra ord, sträva ständigt efter att vända ditt sinne inåt och ”bo i hjärtat”! Där hittar du Gud och upplever vila från de lidelser och passioner som ständigt plågar vår själ. ”Guds rike finns inom dig”, som Kristus säger (Luk 17:21). Vi får aldrig glömma detta! Varför är då detta så viktigt? Jo, eftersom denna verksamhet, hesykasmen, har nyckeln till allt annat inom ortodoxin – till liturgin, till skrifterna, till dogmerna, till andligt faderskap, till personlig bön, till omvändelse och frälsning. Alla dessa saker kommer att förbli i grunden främmande för oss om vi inte ”hittar vårt hjärta” och anstränger oss för att hålla vårt sinne orubbligt fixerat där. Utan hesykasm är ortodoxins triumf eller seger helt enkelt en from charad, eftersom tron då inte har segrat i våra hjärtan. Nu kan vi se varför de heliga fäderna på 1300-talet var så snabba med att helgonförklara den helige Gregorios Palamas och hans lära. Det är för att de förstod att bevarandet av en levande, aktiv och effektiv kunskap om Gud stod på spel. De visste vilka saker som skulle säkerställa vår frälsning. Och när vi undersöker utvecklingen av den västerländska kristenheten, som varit avskuren från den levande källan av hesykastisk andlighet, genom en process från 800-talet till tidigt 1200-tal, kan vi se att den helige Gregorios och de heliga fäderna hade helt rätt i att visa sådan iver när de försvarade hesykasmen. För när sinnet inte är fixerat i hjärtat, blir det hopplöst uppslukat av yttre saker, och när det på så sätt förblindas, är det föremål för andlig villfarelse och blir demonernas ”leksak”. Det var exakt detta som hände i västerlandet med skolastiken i latinsk teologi. Västerlandets historia under det senaste årtusendet ger gott om bevis på förlusten av andlig kunskap och urskillning, och en upptagenhet med den materiella världen och lidelserna och passionerna i den fallna mänskliga naturen. Sannerligen allt – påvarnas ambition, hierarkins uppbyggnad efter militära förebilder hos frankerna, skolastikens intellektualism, renässansens humanism, reformationens individualism, upplysningens rationalism, revolutionstidernas blodsutgjutelse, romantikens stormiga flykt, modernismens nihilism, totalitarismens grymheter, marxismens militära ateism, konsumtionssamhällets intighet, postmodernismens banalitet etcetera -allt berodde på att man inte förstod Helige Gregorios Palamas teologi. Denna sorgliga litania av mänsklig utveckling, som vi i vår andliga blindhet ofta hyllar som en ”framstegsmarsch” i god progression, har bara varit möjlig för att vi har glömt hur vi ska hålla vårt sinne fixerat i vårt hjärta, i ständig och intim konversation med Gud. Vi har glömt att detta är vår enda och sanna kallelse som människor. Vi är alla arvtagare och produkter av västerländsk kultur, vare sig vi vill det eller inte. Men genom Guds stora barmhärtighet är vi också arvtagare till ortodoxins andliga rikedomar. Så hur vänder vi tillbaka? Hur kan vi undanröja skadan från ett årtusende av misstag och till fullo assimilera ortodoxins sanning? Hur kan vi närma oss den hesykastiska traditionen? Svaret är — lydnad. Lydnad är det enda sättet tradition kan överföras på ett autentiskt sätt. Det beror på att det är det mest direkta och säkraste sättet att hitta vårt hjärta. Detta är hela syftet med klosterlivet eller att vi som lekmän använder av en komboskina, ett bönerep. Detta för oss bortom den begränsade sfären av våra personliga prestationer, asketiska discipliner och individuella ambitioner. Den arkimandrit jag citerade förut uttrycker det så här: ”...lydnad är vad som behövs för att organisera andligt liv enligt Guds vilja, så att hela vårt liv kan bli en gudomlig liturgi. Hur kloka och starka vi än är, utan lydnad kommer vi att förbli hjälplösa med avseende på oss själva och ännu mer med hänsyn till våra medmänniskor. De starka kan mycket väl segra i sin strävan efter disciplin, men de svaga kommer att gå under och det blir ingen riktig seger. Men om vi sätter vår lit till lydnad, kommer ödmjukhet att råda och även de som är svaga kommer att förenas med resten av kroppen och fungera korrekt i enlighet med det gudomliga syftet. Genom lydnad hittar var och en sin plats i kroppen. Och den som sätter lydnaden först och därigenom korsfäster sitt sinne, kommer inte att misslyckas med att finna sitt hjärta. Det kanske inte är bland de mest värdefulla kärlen, men hans hjärta kommer att fyllas. Om inte alla av oss kan vara sanna hesykaster, kan vi ändå vara lydiga och upptäcka harmonin av plats i kroppen som är kyrkan...” (Archim. Zacharias, The Hidden Man of the Heart , sid. 142). Denna vackra bild av kroppen, som är Kyrkan, är en bild vi bör återvända till ofta. Vi är välsignade att leva på en plats där vi kan uppleva denna verklighet flera gånger i veckan, jag tänker på vår kyrka. Men oavsett vår plats, oavsett våra uppgifter och lydnad, oavsett våra individuella kapaciteter och styrkor, låt oss tacka Gud för att vi är en del av Kristi kropp, och låt oss lära oss att värdera andras gåvor och välbefinnande som våra egna. Låt oss aldrig gnälla över vår ställning, utan glädja oss över över att vi är medlemmar av den enda kroppen, Kristi Kyrka. Som kung David sjunger i Psaltaren: ”Ty en dag i dina gårdar är bättre än eljest tusen. Jag vill hellre vara en utstött i Guds hus än dväljas i syndares tält” (Ps. 83:10-11 LXX ). Detta är bara möjligt om vi helhjärtat ger oss själva till lydnad. Vi bör tacka Gud för att vi har hittat denna andliga oas av sant liv mitt i den moderna världens öken. Vi bör framför allt uttrycka vår tacksamhet genom att leva ett liv värdigt våra fäder. Alltför ofta använder vi trasigheten, som vi har ärvt från vår sekulära kultur, som en ursäkt för att kämpa halvhjärtat och leva ett försumligt liv. Men om vi reflekterar djupare bör vi inse att vi har alla de resurser vi behöver till hands för att vandra frälsningens väg, som våra fäder har vandrat före oss. Vi har så mycket: fädernas skrifter och kyrkans psalmer och gudstjänsttexter, det mesta dessutom på vårt eget språk, svenska, på vår hemsida, som vi kan förstå och vi har dessutom tillgång till bikt och nattvard i vår församling. Vi har alltså absolut allt vi behöver för att lyckas andligt, men allt kommer att förbli låst för oss om vi inte anstränger oss helhjärtat till lydnad. Om vi inte kämpar för att beslutsamt skära av vår egen vilja, kommer vi att förbli andligt ofruktbara för evigt och avskurna från kroppen, Kyrkan. Om vi misslyckas med att bli hjälpta av allt detta, har vi bara oss själva att skylla – Gud har gett oss allt. Så låt oss kämpa modigt under dessa återstående veckor av den Stora och Heliga Fastan, så att vi kan göra traditionen till vår egen, och som Helige Gregorios Palamas, kan vi föra den vidare till dem som kommer efter oss, nästa generation av genuint ortodoxt kristna Genom våra Heliga Fäders förböner, förbarma Dig över oss och fräls oss. Fader Anders Åkerström Helige Gregorios Palamas söndag 2025

Uppståndelsen, Påsken, är den viktigaste högtiden under det kyrkliga året. För att förbereda oss för denna stora dag, har Kyrkan utsett en tid av fasta och förberedelse, som kallas den Stora Fastan. Fastan börjar varje år på en måndag, som vi kallar Den Rena Måndagen, och varar i 40 dagar. Efter 40 dagar börjar vi den Stora och Heliga veckan (”stilla veckan”) med Lasaruslördagen och Palmsöndagen. Fastans fyrtiodagarsresa påminner oss om de fyrtio år som det utvalda folket vandrade i öknen. För oss, liksom för Israels folk, är den Stora fastan en pilgrimsfärd. Det är en tid att befria oss från den egyptiska fångenskapen, från dominerandet av syndfulla lidelser; en tid för trons framsteg i en fruktlös och vattenlös öken; en tid för oförväntad återupprättelse. När vi börjar den, tar vi ett första steg in i Fastans ”ljusa sorg”. Fastans allmänna matregler är enkla: Måndag-fredag är strikt fasta, då vi avstår från kött, mejeriprodukter, fisk, olivolja och vin. Lördag och söndag får vi använda olivolja i mat och dricka lite vin. Om du är äldre, mycket ung, sjuk eller helt ny till fasta, kan din andlige fader ge dig en fasteregel som är mindre sträng än den som beskrivs här. Detta beror på att fastan inte är en uppsättning av regler och förordningar, utan en andlig medicin som den andliga fadern, som är Din andliga läkare, bestämmer för Din skull och till gagn för just Dig. Vi bör alltid avstå från att döma dem som inte fastar så strikt som anges ovan och samtidigt be att de kommer att växa i styrka att en gång göra så. Fastan är inte en disciplin som kan vara självstyrd, och bör alltid ingå i ett balanserat andligt liv. Vi försöker även att avhålla oss ifrån oseriöst TV-tittande, för mycket tid tillbringad på Internet och onödigt tomt prat och ersätta den tiden med deltagande i gudstjänstliv, privat bön hemma, välgörenhet och läsning av den Heliga Skrift och annan andlig läsning. ​ Fastan kommer inte att vara till någon nytta för oss, om vi inte samtidigt älskar våra nästa mer än oss själva. Fastan är ett verktyg i vår verktygslåda mot den onde, men den är meningslös om vi inte älskar vår nästa och kritiserar våra bröder och systrar. ​ Om du bor långt bort från en Ortodox kyrka och inte kan delta i gudstjänsterna under Stora Fastan, så bör Du fråga en Ortodox präst om vägledning om hur Du ska göra i Ditt fall. Andlig tillväxt är alltid möjligt för Dig även om Du bor långt borta! Många av våra gudstjänsttexter finns på Internet. Under Stora fastans första vecka läser vi tex den Helige Andreas botkanon och andra gudstjänsttexter på svenska kan man hitta här. De fyra första fredagarna under fastan läser vi det Lilla Kompletoriet och en del av Akatistoshymnen till Guds moder . Hela Stora fastans gudstjänstbok Triodion finns på engelska . Vi rekommenderar gudstjänster på YouTube på engelska från St John of Shanghai and SanFrancisco Monastery i New York. Vi ser långt bort vår destination. Det är Påskens glädje, det är inträdet i Himmelrikets härlighet. Det är denna vision, försmaken av Påsken, som gör Fastans sorg ljus och våra ansträngningar i Fastan till en ”andlig vår”. Natten må vara mörk och lång, men längs vägen verkar en mystisk och strålande gryning att lysa vid horisonten. Må vi alla stå fasta i tron så att vi må korsa fastans hav och anlända beredda till Påskens underbara hamn! ​ Läs mer om den Stora fastans betydelse.

På lördag firar vi Liturgi till Herrens möte kl 8 och sedan hjälps vi åt och städar inför vår Metropolits ankomst på onsdagen veckan efter!

Nu har vi publicerat årets kyrkliga kalender på vår hemsida ! Vi trycker även upp den i begränsad upplaga till våra församlingsbor och har några till försäljning. ( Se vår hemsidas boklåda ). Vi vill påminna alla som har förra årets kalender i tryckt form att inte kasta den i pappersinsamlingen då den innehåller ikoner i full färg och namn på helgon. Kan man inte bränna kalendern själv hemma så lämna in dem till våra församlingar så ombesörjer vi att de bränns.

Liturgi till Kristi omskärelse och Helige Basileios på tisdag och Theofania med vattenvälsignelser i helgen, med start på fredag med de Kungliga timmarna!

Predikan av Fader Anders Åkerström på Helige Nikolais dag firad i Heliga Philotheis kloster 6/19 december 2024. I dagens apolytikon (troparion) beskrivs den Helige Nikolaos som ”trons rättesnöre och lärare till återhållsamhet… genom ödmjukhet har du vunnit höghet och genom fattigdom himmelriket”. Ingenting beskriver hans förvandling till gudomliggörelse bättre än dagens Evangelietext som är Evangelisten Lukas version av Saligprisningarna (Luk 6:17-26). Ett ord vi inte så ofta använder nu för tiden, som återfinns i texten, är det lilla ordet ”ve”. Det låter lite ödesmättat och moraliserande i mångas moderna öron. Det är synd, för vi behöver bygga upp ett mer tydligt andligt immunförsvar mot allt vad synd heter. Vi frestas annars till en slags relativism och urskuldar oss själva väldigt lätt. Ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad! Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu len, ty I skolen sörja och gråta! Ve eder, när alla människor tala väl om eder! När Jesus i evangelietexten fyra gånger använder det lilla ordet ”ve” är det just för att göra oss medvetna om att ta ett större moraliskt ansvar för vad vi gör och vad vi inte gör. Samtidigt är det viktigt att Han innan dess har gett oss fyra saligprisningar för att påminna oss om vad som är gott och viktigt. Vi behöver både detta ”salig” och detta ”ve” för att navigera rätt i våra liv. Vi behöver Jesu undervisning och förebild för att leva vårt liv på bästa sätt. När vi läser saligprisningarna och mediterar över dem, kan vi ta till oss Jesu inre livshållning. Steg för steg kan vi öppna oss för Hans sätt att tänka och leva. I bönen försöker vi komma Honom allt närmare för att bli Honom alltmer lika. Därför är det viktigt att vi verkligen tar oss tid att öppna oss för Honom i bönen, så att vi kan spegla oss i Honom. Bara då kan Hans saligprisningar etsa sig in i oss och prägla hur vi lever. Varje dag får vi börja vår dag med att spegla oss i Jesus, så att Hans bild etsar sig in på vår inre hornhinna. Först genom att ha en Kristusikon hemma att vörda och sedan stå inför i vår bön. Då kan vi se på allt under resten av dagen med Hans ögon och göra det som Han skulle ha gjort i vårt konkreta liv. Det kan vara bra att vara helt konkret: medan vi ser på ikonen ska vi spegla oss i Jesus. Och på kvällen kan vi göra likadant och begrunda om vi verkligen varit trogna Jesus i allt det som den gångna dagen medfört. Vi behöver ofta bli mer konkreta i vårt andliga liv. ”Men välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan” (Jer 17:7), skriver profeten Jeremia. Profeten påminner oss här om denna bibliska grundhållning, som vi mer och mer måste växa in och präglas av. Också det måste bli mer konkret. Varje utmaning vi möter i livet, varje valsituation, varje problem, varje konflikt, ja, allt det som dagen medför ställer oss inför samma val: att förtrösta och lita på Herren. Vi förflyttar tyngdpunkten från oss själva till Honom. Det är bara Han som kan befria oss från allt ve, från allt ont och tvetydigt. Om vi verkligen förtröstar på Honom och vänder oss till honom, får vi också ta emot Hans nåd och förlåtelse: I Markus evangeliets första kapitel möter Jesus en spetälsk som föll på knä och bad honom: ”Vill du, så kan du göra mig ren.” Då förbarmade sig Jesus över honom och räckte ut handen och rörde vid honom och sade till honom: ´Jag vill; bliv ren. ´ Och strax vek spetälskan ifrån honom, och han blev ren” (Mark 1:41). Jesus vill rena och helga oss, så att vi också blir saliga och förvandlas av Hans nåd. När vi ser närmare hur det är med dem som Jesus kallar saliga, blir det tydligt att det knappast är det som världen och den gamla människan i oss längtar efter att få del av. De saliga är de fattiga, de hungriga, de sörjande; de som blir hatade och smädade är de som Jesus kallar saliga. Jesus har aldrig lovat oss ett lätt och problemfritt liv. Tillhör vi Honom får vi stå ut med mycket som är svårt och jobbigt. Samtidigt är det paradoxalt så att det just är detta svåra och jobbiga som leder oss fram till den sanna glädjen och saligheten. ”Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen” (Luk 6:23). Vi måste först få dela Jesu kors och ta på oss allt som är tungt och svårt, allt det lidande som oundvikligen drabbar oss för att sedan få smaka något av det nya livets och uppståndelsens sanna glädje. Vi får först spegla oss i den korsfästes heliga ansikte för att kunna få en glimt av den uppståndnes härlighet. ”Men om Kristus icke har uppstått, så är eder tro förgäves; I ären då ännu kvar i edra synder” (1 Kor 15:17). Vi är alla kallade att få del av uppståndelsens nya liv, men då måste vi först gå igenom korsets reningsbad. Vi måste bli av med allt ”ve” för att få smaka det som saligt. Vårt liv sätts ständigt på prov. Halten i vår tro prövas dag efter dag. Vad är det vi älskar mest? Vad är det vi längtar efter? Ja, ärligt och uppriktigt får vi se oss i spegeln, för att se vad vi innerst inne älskar och vill satsa på. Saligprisningarna och ve-ropen ger oss ledning och kan hjälpa oss, så att vår själ renas och befrias från allt som befläckar och förminskar vår värdighet som Jesu lärjungar. Han litar på oss att vi skall återspegla Honom för människorna omkring oss. De i sin tur förväntar sig ofta att vi genom vårt sätt att vara och handla skall peka på Jesus. Genom dopet bor Gud redan i oss. Hela Treenigheten har tagit sin boning i oss. Genom nåden verkar Gud djupt inom oss, men vi måste också låta nåden förvandla oss från ”ve-människor” till ”salig-människor”. Vi är alla kallade till helighet, till gudomliggörelse. Det får inte bara vara fromma fraser och en yttre fasad. Allt i oss måste omformas och pånyttfödas, så att vi blir en person som ”har sin lust i Herrens lag och tänker på hans lag både dag och natt” (Ps 1:2), som psalmisten säger. Nådens inre kraft får oss att finna vår glädje i att spegla oss i Guds lag, i evangeliet, i allt det som har uppenbarats i Jesus Kristus och som Kyrkan vill förmedla till oss genom sin undervisning. Gud vill verkligen ge oss del av den sanna glädjen, den som ingen och ingenting kan beröva oss. Den glädje som är en frukt av Jesu seger och uppståndelse. Den glädje som inte bara är en känslomässig reaktion, något emotionellt som snart försvinner. Jesus vill hjälpa oss att nå fram till den dag då evangeliet har blivit kött och blod i oss, då vi styrs och vägleds av Hans kärlek i allt vad är och gör, då vi inte styrs av vad folk tycker och tänker, utan enbart leds av den helige Andes ständiga ledning och friska fläkt. ”Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder lön är stor i himmelen” (Luk 6:23). Så får vi som avslutning återvända till dagens apolytikon där den Helige Nikolaos beskrivs som ”trons rättesnöre och lärare till återhållsamhet… som genom ödmjukhet vunnit höghet och genom fattigdom himmelriket”. Må hans förebild också bli en ledstjärna i våra liv där vår tro blir ett rättesnöre där vi kan bli goda exempel på återhållsamhet, ödmjukhet och fattigdom!

På uppmaning av vår Metropolit Kyprianos höll Fader Anders och Fader Alexander en ”Teologisk afton” i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg, Stockholm den 25 november/ 8 december med anledning av de 100 år som gått sedan den nya kalendern implementerades i den Grekisk-ortodoxa kyrkan. Under kvällen gavs en överblick av kyrkosyn i fornkyrklig teologi och en kort historik av den s.k. pan-ortodoxa kongressen 1923 och Patriark Meletios Metaxakis. Vidare diskuterades vad ekumenik är från ett Ortodoxt perspektiv, den gammalkalendariska rörelsens historia i Grekland samt de vanligaste frågorna vi gammalkalendariker får och hur vi besvarar dem. Många hade samlats denna kväll och en person hade åkt ända från Småland för att delta! Deltagarna visade stort intresse och engagemang för ämnet och uttryckte sin tacksamhet och önskan om fler sådana kvällar. Samlingen visade behovet av informativ undervisning av våra troende och de som i ökande antal vänder sig till sann Ortodoxi i dessa tider av sekularisering och förvrängd kyrkosyn av de s.k. officiella jurisdiktionerna.

«Το χρονικό μιάς εκκλησιαστικής τραγωδίας και τα θλιβερά αποτελέσματα ενός αιώνος από την Ημερολογιακή Καινοτομία (1924-2024)» Σεβασμ. Μητροπολίτου Λαρίσης και Πλαταμώνος κ. Κλήμεντος. Ἔκδοση νέου βιβλίου τοῦ Σεβ/του Λαρίσης κ. Κλήμεντος: 100 χρόνια Ἡμερολογιακῆς Μεταρρύθμισης (1924-2024) Ἐπί τοῦ παρόντος, τό βιβλίο δύναται νά ἀναγνω σθεῖ σέ ἠλεκτρονική μορφή ΕΔΩ . «1924-2024: Ημερολογιακή Μεταρρύθμισις και Οικουμενισμός» - Μέρος Α´ Σεβασμιωτάτου Μητροπολίτου Ὠρωποῦ και Φυλῆς κ. Κυπριανοῦ - Ἐδῶ ἔχετε τήν δυνατότητα νά ἀναγνώσετε τήν Εἰσήγησιν καί τό Χρονικό τῆς Εἰσηγήσεως . «1924-2024: Ημερολογιακή Μεταρρύθμισις και Οικουμενισμός» Μέρος Β´. - Ἐδῶ ἔχετε τήν δυνατότητα νά ἀναγνώσετε τήν Εἰσήγησιν . «Βαλκανική αναταραχή» Σεβασμ. Μητροπολίτου Μεθώνης κ. Αμβροσίου.

Synaxis med Metropolit Kyprianos Heliga Konstantin och Helenas församling, Vårberg, 3 mars 2024 När människor lever tillsammans uppstår alltid olika spänningar mellan dem. Om vi inte har en kristen grund för att bemöta de andras svaghet så kommer konflikter att uppstå. Äktenskapet och klosterlivet leder till samma mål. Båda måste byggas på goda grunder och det innebär för oss kristna att be vår andlige fader om råd, att be och lämna allt med tro i Guds händer. Vi måste förbereda oss på att möta svårigheter i alla livets mellanmänskliga relationer. Ett äktenskap eller ett klosterliv som inleds utan rätt förberedelse har byggts på fel grund. När själviskheten tar över, när vi vill att allt ska bli som vi själva vill, så uppstår en mörk situation i våra relationer: kärleken försvinner. Vi måste gå från den själviska kärleken till den osjälviska kärleken. ”Ja, med Guds hjälp, vi ska ha tålamod och utstå alla svårigheter.” Det finns många stora problem i relationerna idag mellan föräldrar och barn. Barnen möter också stora problem i skolan: mobbning, barn som revolterar och från 12 ålder samlas i grupper och är brottsliga. I Grekland har de problemen som länge funnit i Sverige kommit på senaste tiden. De problemen har gjort att vi förstått att vi kan inte hjälpa barnen om vi inte först hjälper föräldrarna att hjälpa barnen. Genom bikten vi hör från folk har vi förstått att föräldrarna inte har tillräcklig kunskap för att hjälpa barnen. Föräldrarna är upptagna med sitt arbete och barnen och föräldrarna har förlorat kontakten med varandra. Det är ett av de svåraste problemen i dagens kultur som finns i dagens familjer. Föräldrarna lämnar barnen i skolan på morgonen till på eftermiddagen. Alla möts först på kvällen när alla är trötta och de kan inte komma överens. För att vila lite tittar de på sina telefoner på varsitt håll. Barnen växer upp utan föräldrarnas uppfostran. Det är ett fenomen som finns i Sverige också.   Fader Anders: I Sverige har det varit så sedan 70-talet med förevändning av jämställdhet. Innan sambeskattningen genomfördes kunde folk leva på en lön. Socialdemokratin ville skapa ett samhälle där båda föräldrar behövde arbeta och följden blev att de måste lämna bort sina barn. Tanken var att samhället skulle kunna fostra barnen bättre än föräldrarna därför att föräldrarna är opålitliga och kan tex vara religiösa! Men det är intressant att det är sedan dess som allt fler unga har problem med psykisk ohälsa. Det finns en uppenbar koppling mellan dessa politiska beslut och den psykiska ohälsan hos unga.   Metropoliten: Om läraren vågar tillrättavisa en elev så säger eleven det till föräldrarna och föräldrarna kommer till skolan och hotar läraren. Fader Anders: I Sverige om läraren tillrättavisar en elev så kommer barnet att anmäla läraren och läraren kan förlora arbetet!   Metropoliten: På grund av den här situationen har vi bestämt oss för att göra en liten ansträngning för att hjälpa föräldrarna i Grekland eftersom vi som herdar i kyrkan har ett ansvar. Vi vände oss därför till föräldrar inom vår metropolis i Grekland och erbjöd dem ett program där de får information om allvarliga saker som händer i samhället samt Ortodox undervisning hur de ska hantera det. Föräldrarna får nytta av detta för sin egen del och kan också bättre hjälpa barnen. Vi har också anordnat olika aktiviteter för både barn och vuxna: att ta med barnen till ett museum, se en teaterpjäs med ett bra budskap eller gå till en park så att de får leka så att de inte bara sitter med telefonerna.   För ungefär en månad sedan hade vi en Synaxis med titeln ”Äktenskapet idag- ja, med Guds hjälp”. Den var väldigt uppskattad av alla så vi tänkte ta upp samma ämne ikväll. Hos er som lyssnar kan säkert några undringar komma upp. Det finns vissa här som ännu inte bildat familj, andra som levt med sin familj en lång tid och de kanske tänker att det här ämnet är inte något som berör dem personligen, men det är något som berör oss alla. Familj kan ha en vidare betydelse. Det som är centralt i en familj är att man lever tillsammans. Vi lever tillsammans med andra på många sätt. En sorts familj kan tex vara ett kloster, en skolklass eller en arbetsgrupp som följer vissa regler.   Någon kanske också kommer att undra om vi som lever klosterliv kanske inte bemöter samma slags problem som man gör i en familj i världen, men vi har också en fader eller moder och hela dagen lever vi gemensamt, vi äter och arbetar tillsammans. Där man lever tillsammans uppstår alltid olika spänningar mellan människor. Samma problem kan uppstå i olika sorters familjer och grupper. Vi som lever i kloster har en värdefull erfarenhet som kan hjälpa de som lever i världen för det finns inga splittrade kloster. Antingen lever man tillsammans och då kallas det kloster, men är det splittrat kan det inte kallas kloster. Därför vill vi ödmjukt berätta det vi ska göra ikväll för att försöka hjälpa er som lever i världen på bästa sätt. I en artikel jag läst skrev en präst och psykiatriker: när vi närmar oss varandra, i arbete, i skola, i kloster eller i en familj, blir vi mer medvetna om varandras svagheter och det gör att olika svårigheter uppstår. Om vi inte har en kristen grund för att bemöta den andras svaghet så kommer konflikter att uppstå. Vi kommer inte heller kunna förstå den andra på djupet. Om jag tycker om någon så förlorar jag inte kärleken till den personen trots satt jag ser dennes svagheter, utan kärleken till personen kan öka istället när man ser svagheterna. Men det kräver mognad. Om vi inte känner till det och vi ingår en relation utan att förbereda oss så kommer första anblicken av en svaghet leda till en explosion. Författaren till artikeln är också lärare och han skriver att man måste se en person på lagom avstånd, som när vi vill se vad klockan är. Om vi tittar för nära eller på för långt håll kan vi inte se tiden bra. Vi måste se en person på sådant avstånd så att inte konflikter uppstår.   Det vi sagt hittills var en introduktion till vårt tema ikväll för att vi ska förstå hur allvarligt detta är och att vi informerar oss. Vi ska försiktiga med böcker av psykologer om detta ämne för att de närmar det sig inte alltid på ett Ortodoxt kristet sätt utan ger felaktiga råd. Jag ska ge ett exempel. Ett par befinner sig i kris i sin relation. De lever i äktenskap. Mannen är 47 år gammal, en mogen ålder. De har problem och konflikter i äktenskapet för att han är svartsjuk och har misstankar. Det är ett problem som inte kräver psykolog utan en andlig fader som han kan förklara sin svårighet för och få råd av hur han ska bli av med svartsjukan. Psykologen konstaterade i stället att deras relation är toxisk, ger honom rätt och uppmanar till att hitta andra lösningar. Paret beslutar sig för att skiljas. Mannen skriver: ”Hon vill skilja sig från Mig (med stort M) som gjort så mycket för henne! Vilken otacksamhet!” Var det här ett moget och bra råd från en psykolog för att rädda en familj? Det har stor betydelse vem vi ber om råd från när vi har problem i vår familjesituation.   Folk har fjärmat sig från kyrkan idag så de tar istället sin tillflykt till psykologin. Det kan vara farligt för någon som är Ortodoxt kristen. Det första vi bör göra är att be vår andlige fader om råd. Det finns psykiska problem som den andlige fadern kan rådfråga en psykolog eller psykiatriker om när det handlar om psykisk sjukdom och problemet inte är andligt. Vi har andliga respektive psykiska problem. I vår vardag har dessa blivit samma sak, men det är inte korrekt. Om jag är svartsjuk och på grund av det gör mitt och andras liv svårt så är det ett andligt problem. Min själ lider och kommer att bli helad genom hjälp från min andlige fader.   Men om jag tex har en klinisk depression så kan min andlige fader hjälpa och stödja mig i det, men man behöver också hjälp av en psykiatriker eller psykolog. I den Heliga Skriften och i fädernas texter, som hör till den Ortodoxa kyrkan, står det att Kristus är läkaren för våra kroppar och våra själar. När Kristus blev människa så antog han hela den mänskliga naturen, både kropp och själ. Kristus kan alltså hela både kropp och själ. Kristi kyrka fungerar som ett sjukhus och Kristus som överläkare. Kyrkan lär oss ett levnadssätt i bön, i omvändelse, fasta, kyrkobesök och mottagande av den Heliga Nattvarden. Om vi lever det livet med samvetsgrannhet så helas våra tankar, våra begär och lidelser.   Livet i Kristus som terapeutisk metod   Hela vårt liv i Kristus är en terapeutisk metod. Vi måste vara uppmärksamma på det. De enkla kristna kanske inte är så medvetna om detta och vardagen drar dem med sig och fyller deras liv. De tror att kristendomen är att uppfylla vissa fromma plikter, att fasta, tända ljus och be, ge något i allmosa, att gå till kyrkan utan att ta emot Nattvarden. De tror att dessa aktiviteter räcker för att säga att vi är kristna och lever ett kristet liv. Men det är inte allt. Vårt liv i Kristus innehåller allt detta men inte bara det. Ibland gör vi allt detta men på ett sätt som inte är rätt och istället för att hela vår själ gör vi den ännu sjukare. Tex som fariséen som vi läste om i Evangeliet förra söndagen. Han fastade, bad och gav allmosor och trodde på så sätt att Gud var ”skyldig” honom Himmelriket. Men en plats i Himmelriket är inte som en ”affärskontakt”, att om jag ger något ska jag få något!   Alla heliga texter i vår kyrka lär oss hur människans själ renas, upplyses och fullbordas av den osjälviska kärleken. Vi måste gå från den själviska kärleken till den osjälviska kärleken, att ge kärlek utan att förvänta mig något tillbaka. Livet i Kristus lär oss att gå från egenkärleken, som är den största och starkaste lidelsen och begäret vi har och den allvarligaste sjukdomen hos människor idag, till kärleken till Gud och andra människor som är en osjälvisk kärlek. Jag älskar Gud och håller Hans bud, inte för att komma till Himmelriket eller undvika helvetet, utan bara av kärlek. När vi älskar någon försöker vi att visa det på olika sätt och försöker att inte göra personen ledsen. Den här terapeutiska metoden kallas den heliga hesychastiska metoden.   Den hesychastiska metoden är inte bara för munkar och nunnor, utan vi behöver alla rena våra hjärtan, vår själ och våra sinnen från lidelserna och begären med den här metoden som är livet i Kristus. Det här levnadssättet blir allt svagare och ovanligare även hos de Ortodoxa idag eftersom vi är påverkade av ett västerländskt sätt att leva. Det västerländska sättet att leva är att ha sinnet och förnuftet i centrum och vi förlorar enkelheten i att ge vårt väsen i Guds händer. När det hesychastiska levnadssättet glöms bort tar folk istället sin tillflykt till psykologin. Vi har inte tillräckligt stor urskillningsförmåga att förstå att vår andlige fader kan hjälpa oss med problemen vi har och tar vår tillflykt till annan hjälp. Vi förnekar inte vetenskapens hjälp men det behöver en stor urskillningsförmåga. Detta är det som är det stora i den Ortodoxa andligheten att den andlige fadern och vägledaren upplyses av den Helige Ande och genom hans erfarenhet kan han urskilja andarna, som den Helige Aposteln Paulus säger. Vi lär oss förstå om vi är påverkade av Guds ande eller av de onda andarna.   Varje dag möter vi som andlig fader i bikten, men också psykologer, människor i behov av hjälp som har allvarliga problem, särskilt med depression, ångeststörningar, problem i familjen och i mellanmänskliga relationer. I synnerhet finns det en stadig och aldrig tidigare skådad ökning av problem inom familjen, vilket ofta leder till att människor hamnar i en återvändsgränd. Tidigare var familjebanden i Grekland väldigt starka jämfört med i väst. Alla hjälpte varandra och levde alla tillsammans även efter att barnen bildade egna familjer. Vi talar om Ortodoxt kristna familjer, ett levnadssätt som gett välsignad frukt i 2000 år.   Men hur kan ett äktenskap eller en familj hamna i en återvändsgränd? Vi tror ju alla på Gud och går i kyrkan, biktar oss och tar emot Nattvarden. Vi ske se på ett exempel från klosterlivet. Som vi sagt har klosterlivet en bra erfarenhet av vad livet i en familj innebär och hur vi bemöter problem som uppstår i den. Låt oss minnas en liten historia från Gerontikon , ökenfäderna, som innehåller exempel från deras liv:   Den ”magiska” papperslappen   Det var en man som sökte frälsning och helande för sin själ och gick till ett kloster för att bli munk. När själen läks från de lidelser den lider av blir själen ren och då kan vi se Gud och förenas med Honom. Det är det vi kallar för frälsning. Frälsning är inte att lämna jorden för att komma till Paradiset. Rening och helande för att förena oss med Gud är frälsning i vår tradition, vilket sker redan under detta liv.   Mannen blev munk och kämpade med sina lidelser i klostret men hade många svårigheter varje dag. De andra munkarna visade inte förståelse för hans svagheter och tog varje tillfälle i akt att håna honom, förtala, förolämpa och göra honom orätt, vilket gjorde hans vistelse där extremt svår. Nu säger ni säkert att är det så munkar beter sig mot de svaga? Verkligen, så ska det inte vara, men vi är alla svaga människor och de onda andarna påverkar oss och ibland blir det så här. Munken flyttade till ett annat kloster men när svårigheterna började där bytte han kloster igen. Han trodde att det skulle finnas ett kloster utan problem. Men när vi kommer till ett sjukhus blir vi inte friska på en gång utan läkaren ger oss kurer, mediciner, diet, osv för att vi ska bli friska. Munken tröttande på att byta kloster när han såg att det inte blev bättre. Så han bestämde sig för att ha tålamod i allt som hände och stanna kvar i det sista klostret.   Varje gång munken bemöttes av ett dåligt beteende förvånade han de andra munkarna med sitt tålamod och lugn. De såg att han i svåra situationer tog fram ett papper från sitt bälte, läste det och sedan blev han lugn. Resten av munkarna fick dåliga tankar om pappret de såg att han läste varje gång han fick svårigheter och sedan blev lugn. De onda andarna påverkade dem och de trodde på sina misstankar och anklagade honom till abboten att han hade skrivit magiska trollformler på papperslappen och att det var därför han inte var arg på dem.   Abboten visste om munkens kamp och trodde inte att det skulle stå trollformler på lappen, men han sade till de andra bröderna att de alla skulle be i tre dagar och sedan samlas igen. Efter de tre dagarna samlades alla bröder och abboten. Bröderna fortsatte insistera att det var magi munken höll på med och de ville kasta ut honom från klostret. Men abboten sade till dem att läsa högt det som stod på papperslappen som munken hade i sitt bälte.   På pappret stod det: "Förtal. Hunger. Törst. Vedermöda. Orättvisa. Förolämpningar. Förakt. Förföljelse..." och andra svårigheter och prövningar, som nämns i gudstjänsten när någon vigs till munk eller nunna. Och den avslutades med en fråga: ”Uthärdar du allt detta av kärlek till Kristus?”och ett svar: ”Ja, med Guds hjälp.” Detta var den lappen munken läste varje gång han upplevde svårigheter. Varje gång han konfronterades med mänsklig illvilja, hån och förödmjukelse påminde hans sig själv om det löfte han hade avlagt till Kristus när han vigdes till munk att utstå allting med Guds hjälp. När man efter några års prövotid i ett kloster som novis vigs till munk eller nunna motsvarar det ett giftermål med Gud när man avlägger löften på samma sätt som när en man och en kvinna gifter sig.   Löften inför Gud   Det här är löftena som en munk eller nunna ger vid mysteriet när de vigs till det sk Stora schemat och avlägger klosterlöften. De här frågorna hjälper munken eller nunnan att förstå vad klosterlivet innebär och inte se det på ett ytligt sätt. Personen som ska vigas förs fram till prästen av abboten eller abbedissan i klostret och prästen frågar den som ska vigas: Varför har du kommit till den här heliga samlingen? Svar: Jag längtar efter det asketiska livet, vördade fader. Fråga: Vill du taga emot det heliga, änglalika schemat och bli inräknad bland de som är munkar/nunnor. Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst: Du har gjort ett gott val, men bara om du fullföljer detta. Allt som är gott uppnås genom möda och ansträngning. Präst: Har du kommit hit frivilligt? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst: Kommer du hit av tvång? Svar: Nej, vördade fader. Präst: Avsäger du dig världen enligt Kristi bud? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst: Lovar du att stanna kvar i klostret till ditt sista andetag? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Präst : Lovar du att leva i lydnad till din abbot/abbedissa och hela brödra-/systraskapet hela ditt liv? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. Fråga: Utstår du alla svårigheter och sorger som klosterlivet innebär för Himmelrikets skull? Svar: Ja, med Guds hjäp vördade fader Präst: Kommer du att leva i kyskhet, visdom och fromhet? Svar: Ja, med Guds hjälp, vördade fader. När munken eller nunnan lovat allt detta är allt ett löfte. Gudstjänsten är ett mysterium. Helige Theodore Studiten kallar en vigning av en munk eller nunna det åttonde mysteriet på samma sätt som äktenskapet är ett mysterium då den Helige Anden förenar man och kvinna. Kristus är närvarande och därför säger han att ”Ja, med Guds hjälp lovar jag hålla detta.”   När ett par står inför prästen i Kyrkan för att vigas tillsammans i äktenskapets mysterium så lovar de också detta, att leva tillsammans i enhet i det här livet, men vissa heliga fäder säger att de kommer att vara förenade också i Himmelriket efter detta. Äktenskapets mysteriet upplöses inte ens med döden så vi ser hur helig relationen i äktenskapet är. Vi ger löften om evig kärlek med den Helige Andens åberopande och närvaro. Det är något vi måste understryka. När munken mötte svårigheter så var han förberedd på hur han skulle bemöta dem och han påminde sig själv om vad han lovat inför Gud när han vigdes till munk genom att läsa lappen som han hade i sitt bälte.   En svårighet är inte ett misslyckande   Ett par som lever i äktenskap, har de nedskrivet vad de lovat inför Gud i äktenskapets mysterium så att de kan påminna sig om det när svårigheter kommer? Och säga: ”ja, med Guds hjälp, vi ska ha tålamod och utstå alla svårigheter.”? Vägen som leder oss till Gud är inte jämn utan har många svårigheter och prövningar. Det finns två vägar till Himmelriket: en är äktenskapet och den andra är klosterlivet. Men både vägar leder till samma mål, vår frälsning är gemensam. Den som gifter sig bör inte glömma att den måste också bry sig om sin själs frälsning, båda är sätt att leva för att leda oss till frälsning.   Vi gifter oss inte - som många tror - för att ha roligt eller för att få barn och leva ett lätt liv, ett världsligt liv utan svårigheter. Eftersom vi har lidelser och är sjuka andligt så kommer vi absolut att ha svårigheter. Vi ska inte glömma att par gifter sig därför att de har valt en person som ska bli deras livskamrat och medhjälpare på vägen till frälsningen som de kan dela glädje och sorg med. Man och kvinna är inte längre två utan en kropp. Om paret glömmer det blir det konflikter.   Därför måste vi vara beredda på alla svårigheter som kan uppstå i äktenskapet. Det kan komma ekonomiska svårigheter. Paret kanske inte kan få barn eller om de får det kan de skapa fler problem. Någon av dem kan gå vilse och hamna fel i livet som kommer uppröra den andre parten så mycket att äktenskapet upplöses. Någon kan bli allvarligt sjuk eller råka ut för en olycka och som ett resultat av detta kan behöva ständig vård. Ett par jag känner gifte sig och fick sitt första barn som var en pojke. Efter en tid blev barnet blint och de gick till läkare. Läkaren i Grekland gav inget hopp så de åkte till USA och sade att de kan få andra barn utan att det behövde bli blint. De fick ett till barn, en flicka som inte heller kunde se. Ni kan förstå vad detta innebar för föräldrarna, hur mycket hjälp de båda blinda barnen behövde. Är föräldrarna beredda på allt detta? Eller tror vi att det är något som inte händer oss? ”Arbetsplats för helighet” Gud tillåter svårigheter för att vi ska lära oss något av det. Innan ett par ingår äktenskap behöver de med mogen eftertanke och bön tänka på möjliga svårigheter och överväga om de är beredda på dem. De kan bestämma sig för att genomföra vigseln med hopp om Guds hjälp i äktenskapet eller komma fram till att de kanske inte ska gifta sig på grund av sin svaghet. Om man säger detta efter mogen eftertanke och bön så kommer en svårighet inte ses som ett misslyckande och man kan undvika tankar att man ångrar att man gift sig med personen. Ett äktenskap som inleds utan rätt förberedelse har byggts på fel grund. Både äktenskapet och klosterlivet måste byggas på goda grunder och det innebär för oss kristna att be vår andlige fader om råd, att be och lämna allt med tro i Guds händer. Om Gud vill att vi ska ingå äktenskap eller gå i kloster så bör vi i båda fall vara förberedda på att möta svårigheter, både stora och små.   Har vi lärt oss att tolerera andra människor och deras svagheter? Har vi lärt oss att avstå från vår egen vilja för någon annans bästa? Eller vill vi alltid att det vi själva vill ska hända? Har vi lärt oss att tolerera och kompromissa så att enhet uppnås i familjen? När själviskheten tar över, när vi vill att allt ska bli som vi själva vill så uppstår en mörk situation i våra relationer: kärleken försvinner, hur mycket kärlek det än fanns i början och då händer det tragiska: vi förlorar nåden vi fått i äktenskapets mysterium. Om vi har tålamod och utstår svårigheter så kommer inte nåden att försvinna utan kommer att stärka oss att gå vidare. Om nåden försvinner så ger vi istället utrymme för de onda andrarna och vi har svårt att komma överens om småsaker, det uppstår konflikter och motstånd. När en man och en kvinna vigts i äktenskapet har de blivit ett ”vi”. Men när ”vi” blir två stora ”jag” som kolliderar är äktenskapet på väg i fel riktning och det finns risk för att det splittras.   Så innan vi går till advokaten för att begära skilsmässa eller till psykologen för att fråga hur detta skall kommuniceras till barnen, låt oss ge det en chans till. Låt oss med mod och tålamod möta de svårigheter vi ställs inför. Låt oss fråga oss själva: ”Uthärdar du allt detta av kärlek till Kristus?” Det skulle förstås vara en stor välsignelse om vi kan svara som munken: ”Ja, med Guds hjälp”, det vill säga, låt oss uthärda de olika svårigheterna och naturligtvis åberopa Guds hjälp! För av egen kraft kan vi inte klara av det!   Vi kan se att det är den onde som driver oss till skilsmässa genom att det ibland kan vara rent löjliga situationer som gör att vi tänker på den lösningen. Jag får höra många sådana saker i bikten. Tex en kvinna som är 27 år är gift och säger: ”Min mans kläder ligger slängda över allt hemma och jag säger åt honom att plocka upp dem, men han gör inte det! Jag vill skilja mig, jag står inte ut längre!”   Eller en man som kommer hem efter jobbet och hans fru gnäller. Han säger: ”jag sitter inte hemma och lyssnar på henne så jag går ut igen och kommer hem sent när hon sover. När jag går ut hittar jag bättre sällskap. Jag vill inte sitta där och bli irriterad på henne. Jag jobbar hela dagen och hon är otacksam!”   Vi som är Ortodoxt kristna och lever ett kyrkligt liv ska inte närma oss äktenskapets mysterium med ytlighet. Man säger att äktenskapet befinner sig i kris i världen idag. Men om vi som Ortodoxt kristna inte kan ge ett gott exempel, vad kan vi då förvänta oss av andra som lever i världen? Livet i äktenskapet likas vid ett martyrskap för Kristi skull. Den ene hjälper den andre att kämpa mot sig själv och mot den onde. Det är är därför Kyrkan kröner dem med kronor vid äktenskapets mysterium. Äktenskapet är en ”arbetsplats för helighet”, för att hjälpa varandra att förenas med Gud. Det viktigaste är att offra oss för varandra. Det kristna livet generellt är att offra oss för varandra, det är därför vi talar om kors. I äktenskapet är det två som bär korset tillsammans.   Fader Anders: I livet möter vi många människor med olika personligheter. Jag har funderat mycket på varför vi har lättare att tycka om vissa personligheter och svårare för andra. Metropoliten: Vi måste bemöta alla människor såsom Kristus bemöter dem, med kärlek. Gud skiljer inte på människor och ser inte ner på någon. När vi bemöter någon med bön och vi har vår relation till Kristus levande inom oss, kommer Gud att upplysa oss den stunden om vilket problem som personen framför oss har och varför den handlar, talar och tänker som den gör. Tillsammans med kärleken, ödmjukheten och bönen odlar vi urskillningsförmågan.   Den Helige Antonios säger att den största av dygderna är urskillningsförmåga. Det betyder att i varje situation förstå vad som är rätt genom Guds upplysning. En handling av kärlek kan vara en hjälp för någon men inte för en annan. Genom bönen kommer Gud visa hur vi ska göra. Vi får inte ha färdiga lösningar, inte klichélösningar som är lika för alla. En medicin är inte bra för alla. Vi måste se till att sätta våra fördomar och förutfattade meningar åt sidan. En person kan ha en skatt gömd inom sig även om vi inte ser det vid första anblicken. En person kan också ha ett sår inom sig som vi inte ser och vi måste vara försiktiga så att vi inte sårar den ännu mer. De heliga fäderna säger att vi ska närma oss någon som en duva och gå på ett väldigt försiktigt sätt för vi vet inte vilken stiuation den andre befinner sig i. Vi måste vara beredda att lämna allt vi gör eller planerat att göra och offra det för en person som ber om hjälp den stunden.   Syster Seraphima: När vi kommer till klostret genom en kallelse för att frälsa vår egen själ och när vi lever tillsammans i klostret med andra, lär vi oss att vi uppnår inte vår frälsning på egen hand, utan alla tillsammans. Vetskapen om det odlar vår känsla av ansvar för de andra i klostret. För om en syster är svagare känner vi ansvaret att hjälpa henne. Det är en del av vår frälsning och väg till helande. Det är också viktigt i äktenskapet att var och en i paret har en känsla av ansvar inför Gud för den andre och för barnen för att behålla nåden. Den här känslan av ansvar ger oss också mycket kraft och beslutsamhet att övervinna svårigheter.   Metropoliten: En ung man och en kvinna blev kära i varandra, förlovade sig och förberedde sig för att gifta sig när kvinnan plötsligt fick en diagnos av en mycket allvarlig, obotlig sjukdom som hon skulle lida av hela sitt liv om hon inte skulle dö inom snar framtid. Mannen hamnade i ett dilemma om han verkligen skulle genomföra att gifta sig med henne eller inte. Han var inte bunden vid något och kunde ha tvekat inför det för liv som väntade honom tillsammans med en sjuk kvinna. Han tänkte då på Kristus på korset och Hans offer, att Kristus dött för honom och för oss alla och tog bördan av våra synder på sig. Den unge mannen sade till sig själv: ”Hur kan du lämna den här flickan och ha frid i ditt samvete i ditt liv när du kommer att se henne framför dina ögon gråtande och med hög feber? Som Kristus bar korset så ska jag gifta mig med henne och bära hennes kors tillsammans med henne.” När han berättade sitt beslut för för sin far, blev fadern arg menade att han skulle förstöra sitt liv genom att gifta sig med en så sjuk flicka. Den unge mannen svarade sin fader: ”Pappa, jag har tagit mitt beslut!” och han gifte sig med flickan utan att fadern kom till vigseln. Kan ni tänka er vilken uppoffring den här mannen gjorde? Det är kärlek! Vi kan säga att vi älskar någon men vi kan se i praktiken om det verkligen är sann kärlek när det kommer tider för prövningar och uppoffringar. Jag upprepar, ett mysterium har skett och den Helige Anden har nedstigit. Vi har gett löften inför den Helige Ande att vi ska vara tillsammans i det är livet men också i livet efter detta. Vi går en gemensam väg, som Aposteln Paulus säger: ”Bär varandras bördor”. När jag är arg och upprörd kan min maka/make hjälpa mig på ett bra sätt att lugna ner mig. När en befinner sig i en svår situation är den andra i paret kallad att hjälpa den andra och inte lämna hemmet och komma tillbaka klockan tre på natten när den andre lugnat ner sig. Det kan inte kallas en familj.   Jag vet ett exempel på en kvinna som hade tålamod med sin man som kom hem berusad vid midnatt och slog både henne, barnen och allt i huset. Hon berättade sin situation för den äldre Metropolit Kyprianos, som var ung då, både till ålder och som andlig fader. Han gav henne rådet att skilja sig på grund av den svåra situationen och sade att Kyrkan gör undantag från regeln att man inte ska skilja sig i specifika fall. Kvinnan svarade: ”Vördade fader, så har andra i världen också sagt till mig, men av dig förväntade jag mig att höra något annat!” Ni kan tänka er hur förvånad Metropoliten blev av hennes svar! Fader Stefanos:  Vad jag förstått av vad som sagts ikväll är att vi ska inte sätta oss själva i första hand utan vår make/maka. Metropoliten:  Precis, mycket bra! Vi kan sammanfatta det vi sagt ikväll med regeln: ”Kommer du ha tålamod ända till slutet? Ja, med Guds hjälp!”. Vi behöver minnas vilket löfte vi gav i äktenskapets mysterium, att vad som än händer, med Guds hjälp, ska vi ha tålamod. På så sätt kommer vi att frälsa vår egen själ men också vår make eller makas. För när den andre ser vår kamp, tålamod, kärlek och uppoffring, blir den berörd och upplever förkrosselse, ånger och botfärdighet och med Guds nåd frälses den andre parten i äktenskapet som betett sig konstigt.   Generellt i alla våra svårigheter i livet kan vi fråga oss själva: ”Ska jag ha tålamod i de här svårigheterna eftersom genom korset blir jag frälst?” Vi bör svara direkt: ”Ja, med Guds, Guds moders och alla helgons hjälp, ska jag ha tålamod tills vi alla tillsammans kommer till Himmelriket!” För dem som förstår grekiska finns den Synaxis som Metropolit Kyprianos hade i Grekland med temat ”Äktenskapet idag- ja, med Guds hjälp” på You tube: Ὁ Σύχρονος Γάμος «Ναί, τοῦ Θεοῦ συνεργοῦντος...»

Välkomna söndagen den 8 dec kl 17:00 på teologisk afton i församlingssalen i Heliga Konstantin och Helena Ortodoxa kyrka, Vårberg!

Varför avbildas Helige Botvid med en fisk och en yxa? Vad gjorde han på Rågö? Och hur fick källan mellan Salems och Botkyrka kyrka hans namn? Vi följde i helgonets fotspår och fick svaren på dessa frågor! Läs mer här.

Onsdagen den 12/25* september hade vi glädjen att återse Metropolit Kyprianos av Oropos och Fili, Grekland som är Stockholms Ortodoxa stifts ställföreträdande biskop. Han anlände vid lunchtid till Arlanda i sällskap av subdiakonen Christos och två nunnor från Heliga Änglarnas kloster. Fader Anders och några andra troende mötte dem på flygplatsen. Gudstjänsten för mottagandet av biskop firades sedan i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg då Fader Stefanos och Fader Alexander deltog tillsammans med en ovanligt stor grupp troende.  Metropoliten uttryckte sin glädje att återigen befinna sig i församlingen i Sverige, förmedlade välsignelser från Ärkebiskop Kallinikos och de andra biskoparna i Grekland samt hälsningar från bröder och systrar i Grekland. Han hoppades på ömsesidigt andligt uppbyggliga dagar under sitt pastorala besök och uppmanade alla till bön för fred i världens krigsdrabbade områden.   Fader Anders tackade Metropoliten för att han gör ansträngningen att komma och besöka vårt stift i Sverige så ofta och sade att det betyder så mycket det för oss. Hans besök hjälper oss att få saker gjorda i församlingen. Samma morgon hade kyrkans mattor kommit tillbaka efter att ha skickats på tvätt, något som bekostats av en välgörare till församlingen. Gardinerna hade också blivit tvättade och just upphängda samt en generell städning av hela kyrkan. En trisagion firades vid Biskop Johannes (+2020) grav bakom kyrkan och alla närvarande bjöds sedan på en måltid.   Torsdagen den 13/26 september firades agrypnia (nattgudstjänst) till det dyrbara Korsets upphöjelse i Heliga Konstantin och Helenas kyrka med början kl 19.30 med Kompletoriet, Akatisten till det dyrbara Korset följt av Vesper med Lity och välsignelse av artoklasia. Omedelbart fortsatte gudstjänsten med Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi med Metropoliten och samtliga präster i församlingen. I slutet av Orthros gjordes den traditionsenliga processionen med Korset på en bricka dekorerad med blommor och basilika följt av korsupphöjelsen i alla väderstreck. Alla de troende vördade sedan Korset och fick en blomma och en basilikakvist från brickan som välsignelse att ta med sig hem när gudstjänsten var slut vid 2-tiden på natten.  Metropoliten talade några ord om högtiden och om Korsets betydelse i våra liv i slutet av Liturgin: Idag vördar vi det dyrbara korset och Kristis korsfästelses mysterium. Herren säger att så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son och sände Honom till världen för att de som tror på Honom ska få evigt liv. Idag firar vi Kristi människokärlek, Han blev människa för vår skull och utstod frivilligt lidande på korset och nedteg till graven för att upplyfta vår fallna natur. Idag firar vi vår befrielse från synden, döden och djävulen. Idag förstörs alla avgudar genom Korsets kraft. Avgudarna är njutningslystnaden, girigheten och maktlystnaden.   Idag visar Kristus vägen för vår frälsning. Det betyder att vi behöver efterlikna Kristi väg. Vi måste också korsfästas, korsfästa vår gamla människa med våra lidelser och svagheter. Vi är fulla av andliga sjukdomar. Om vi vill bli helade från dem måste vi följa Kristus och göra som Han sade att försaka oss själva och bära vårt kors. Vår frälsning är inte lätt. Den onde strider mot oss, våra lidelser och vår gamla människa är emot oss. Vi tackar Gud att Han alltid påminner oss om detta när vi vördar det heliga korset, på ikonerna av Korsfästelsen och vid högtider som korsets upphöjelse. Vi måste upphöjas tillsammans med Kristus på korset och bli kvar där tills den gamla människan dör. Det är en svår kamp men vi har vår Herre som exempel, vi får kraft av Kristi kors och vi ber till Guds moder och alla helgon som korsfästes tillsammans med Kristus. När vi drabbas av svårigheter, vad de än beror på, måste vi ha tålamod och inte klaga utan tacka och ära Honom för att vi lider för Hans kärleks skull.   Min bön är ikväll att vi inte glömmer Korset. Korset är förbundet med vårt liv även om det är svårt. Men det är bara en sida av Korset, den andra sidan är uppståndelsen. Vi korsfästs tillsammans med Kristus och förblir på korset och om vi tackar Gud för det kors vi fått så får vi också smaka av uppståndelsens välsignelse och glädje. Det är ett mysterium. Vi lider men känner samtidigt djupt inom oss energin från Kristi uppståndelse som sakta helar vårt väsen och gör oss värdiga att känna uppståndelsens glädje. Bara på så sätt kan vi bli en Guds boning. Må detta vara vårt levnadssätt om vi önskar vara äkta kristna! Må nåden från Kristi kors och Theotokos och alla helgons förböner hjälpa oss att bära vårt kors!   Fredagen den 14/27 september hade Metropoliten ett tre timmar långt möte med församlingens präster. Fader Anders informerade Metropoliten om den senaste tidens händelser i församlingen då många unga har tillkommit. Metropoliten gav prästerna råd och vägledning hur de ska bemöta olika pastorala problem i församlingen. Han informerade även om viktiga kyrkliga händelser i Grekland och andra länder, särskilt gällande det gemensamma firandet av påsken av de Ortodoxa inblandade i den ekumeniska rörelsen och katolikerna. Det bestämdes att en informativ Synaxis ska hållas den första söndagen i november (enligt kyrklig kalender) då de svenska prästerna ska informera församlingen och andra intresserade om festdagskalenderns innovation.   Lördagen den 15/28 september firades Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Philothei Ortodoxa kloster med Metropoliten och vårt stifts alla präster. Ett tjugotal troende från församlingen i Stockholm och två besökare från England deltog. Efter liturgin sade Metropoliten några ord till uppbyggelse: Genom Korsets kraft och nåd kom Guds nåd till världen och leder oss från synden till helgelsen. Må den lilla flocken av troende i Sverige bli större, inte så mycket som till antalet utan först och främst bli större andligt och få rika gåvor av den Helige Ande. Må den helgas och ledas till Paradisets ljus. Vi i Grekland är fattiga att ta med oss materiella gåvor. Bed att vi förblir fattiga för att Herren saligprisade de fattiga! Med de fattiga menade Han inte bara de som har en ödmjuk ande utan också de som inte är bundna till det jordiska så att själen är fri att höja sig till andligt skådande. Vi är materiellt fattiga men vi har en rikedom av kyrkans helgons reliker. I år har vi helgonförklarat ett nytt helgon i vår synod, den Helige Hieronymos av Parnitha, och vi har med oss en bit av relikerna som ni kan vörda till helgelse för kropp och själ tillsammans med en ikon av helgonet. Vi kommer att lämna kvar reliken här i klostret som en gåva.   En trisagion firades efteråt vid klostrets grundares, Moder Philotheis (+2012) grav och sedan bjöds alla på en måltid av nunnorna. Efter maten talade Fader Anders om den gamla tidernas kalender på en sk runstav då folkets liv, fram till och med på 1600-talet, kretsade kring kyrkans högtider och alla visste när de inföll genom runstaven. Man benämde dagen i anslutning till närmaste högtid så att denna dag tex skulle man ha sagt ”lördagen efter Korsets upphöjelse”.   Metropoliten talade om ånger, botfärdighet och omvändelse och vårt behov av att hela tiden förnya det levnadssättet genom att minnas Kristi korsfästelse och ha ständig sund självförebråelse så att vi inte lever i rutin och förblir döda andligt. Ett sådant levnadssätt öppnar vårt väsen för Guds kärlek och kärleken till vår nästa.   Han berättade en historia om en syndig kvinna som genom sin bön och omvändelse gjorde så att ett dött barn fick liv igen. Den äldre Metropoliten sade alltid att det är ett större mirakel när en syndig människa ångrar och omvänder sig än när en död uppstår. När en död uppstår är det Gud som utför miraklet men när en syndig människa omvänder sig kräver det också människans egen vilja och aktiva handlande vilket gör den händelsen ännu mer häpnadsväckande.   Församlingens präster, nunnorna och några troende gick sedan till den närliggande Villberga kyrkogård och firade trisagia vid två gravar tillhörande församlingsmedlemmar. Samma kväll firade Metropoliten och det svenska prästerskapet Vesper i Heliga Konstantin och Helenas kyrka till uppståndelsen, Korsets tredje uppenbarelse och Nordens helgon följt av Kompletoriet och Akatisthymnen till Gudsmoder samt kanon till Nattvardsbönerna.   Söndagen den 16/29 september firades midnattsgudstjänsten, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi på grekiska, svenska, kyrkoslaviska, engelska och arabiska. I slutet av Liturgin vidareförmedlade Metropoliten välsignelser från ärkebiskopen och de andra biskoparna i synoden och påminde om att vi denna dag firade minnet av Korsets tredje uppenbarelse 1925 när de som bekände sig till den gamla kalendern firade agrypnia till Korsets upphöjelse var med om ett mirakel när de såg ett kors på himlen uppenbara sig. Denna dag firade vi också Synaxis av Nordens helgon och Metropoliten uppmanade alla som kommer till kyrkan att vörda ikonen av Nordens helgon som finns där. Han sade: Ni är inte ensamma här i Norden, ni har korsets nåd och alla nordiska helgonen att hjälpa er i er andliga kamp. Jag vill uppmana er att ha kärlek och enhet mellan er och var försiktiga att inte döma kyrkans herdar men inte heller andra systrar eller bröder. Vi är skyldiga att bara döma oss själva, att ångra oss och be om Guds nåd. För alla andra finns också Guds nåd och vi bör aldrig döma någon.   För att stärka oss i den andliga kampen hade Metropoliten tagit med sig från Grekland, små reliker av den nyligen helgonförklarade Helige Hieronymos som 1943 insomnade i Herren i Aten. Han var en stor kyrklig gestalt, grundare till Heliga Paraskevis kloster där han levde asketiskt liv och kämpade mot den nya kalenderns innovation. Han gjorde många mirakel medan han levde men också efter sin död. En relik kommer finns kvar i kyrkan i Stockholm, en i Uppsala och en i klostret. Metropoliten sade: Genom den Helige Hieronymos har vi ännu en hjälpare i vår andliga kamp och vi hoppas att helgonets nåd, liksom alla helgons, kommer vara en hjälp att fortsätta vår kamp med tålamod att bära det kors som vi alla bär. Vårt liv är ett kors. Herren sade att den som vill följa Honom måste försaka sig själv och bära sitt kors i botfärdighet, kärlek och tacksamhet till Gud.   Alla vördade sedan den Helige Hieronymos reliker och fick ett häfte med helgonets liv översatt till svenska vilket kan läsas här.   Efter Liturgin bjöds alla gäster på en festlig måltid och Metropoliten fick bekanta sig med några nya församlingsbor och andra som var intresserade av vår församling som åkt ända från Umeå för att delta i gudstjänsten och träffa Metropoliten. Han välkomnade dem och berömde deras ansträngning att åka så långt för att komma till vår kyrka.   Efter måltiden ledde Fader Anders en spontan liten pilgrimsfärd för alla intresserade och lediga, en grupp på 13 personer som åkte i Helige Botvids fotspår till Salems och Botkyrka kyrka samt Helige Botvids källa.  På söndagskvällen genomfördes som vanligt en sk Synaxis när Metropoliten talade i kyrkans matsal om det andliga livet, vilket tolkades simultant till svenska och även till engelska för gäster från England. En ovanligt stor grupp av unga människor hade samlats denna kväll som lyssnade uppmärksamt. Metropoliten talade om vikten av hur vi klär oss i kyrkan därför att det speglar vårt inre. Ordning och tystnad i kyrkan är förutsättningar för att alla ska kunna be utan distraktion och på så sätt helgas genom Liturgin. Han talade också om att trots att det är otänkbart för kristna att inte kunna förlåta andra så är det ändå många som har svårt att göra det. Samtalet handlade vidare om att lära oss att lita på Guds försyn, att sjukdom och prövning kan vara en välsignelse och om barnuppfostran med kärleksfull stränghet, ödmjukhet och bön. Metropoliten berättade flera historier från några texter som exempel och gav tillfälle åt de närvarande att ställa frågor och berätta om egna erfarenheter angående ämnet. Se mer detaljerad text för Synaxis här. Måndagen den 17/30 september åkte Metropoliten med sällskap till Skogskyrkogården och firade Trisagia vid gravarna tillhörande församlingsmedlemmar. Efter det hade han enskilda samtal för bikt, andlig rådgivning och vägledning.  Tisdagen den 18 september/1 oktober åkte Metropoliten med sällskap, Fader Anders och Fader Alexander till Norrköping och firade Liturgi i det lilla huskapellet tillägnat den Helige Ignatios av Antiokia. Under måltiden som serverades när Liturgin var slut diskuterades den kyrkliga situationen för de arabisktalande och andra allvarliga ämnen.   Onsdagen den 19 september/2 oktober reste Metropoliten tillbaka till Grekland efter en hel veckas välsignade och intensiva dagar i vårt stift då han andligt stärkt och uppmuntrat oss att fortsatta den goda kampen för traditionell Ortodoxi i Sverige. Vi är så tacksamma att han trots svårigheter med hälsan gör uppoffringen och ansträngningen att komma personligen till vårt land för att hjälpa oss att gå framåt på den smala vägen mot Paradiset, som börjar redan här och nu genom livet i Kristus. Vi ser redan fram emot hans nästa besök i Sverige som är planerat till 19-24 februari 2025. *Det första datumet anges enligt kyrklig kalender och det andra enligt den nya, politiska kalendern.

Under Metropolit Kyprianos besök i vårt stift genomfördes på söndagskvällen 16/29 september 2024 som vanligt den sk Synaxis, en samling när Metropoliten talade i Heliga Konstantin och Helenas kyrkas matsal om det andliga livet. Metropoliten talade om vikten av hur vi klär oss i kyrkan därför att det speglar vårt inre. Han bad åter prästerna och de utsedda ansvariga i församlingen att förse kvinnor med kjol och sjal som inte har det och uppmanade alla att klä upp sig när de går till kyrkan där vi möter vår Himmelske konung. Vi bör klä oss propert, enkelt och diskret utan för grälla färger eller pråligt som kan dra till sig uppmärksamhet och distraherar oss från bönen. Prästen i församlingen har i uppgift att utse församlingsmedlemmar som har tålamod och inte blir arga som ser till att hålla ordning i församlingen, att det är tyst och klädreglerna hålls. Kyrkan ska inte vara någon modeuppvisning eller att skylta genom våra kläder hur rika vi är. Himlen kommer ner på jorden under liturgin.   Metropoliten berättade sedan en historia om en person som mindes hur han som barn lekte i kyrkan, sprang runt och skrattade tillsammans med ett annat barn. De hörde då en sträng kvinnlig röst plötslig säga: ”I min Sons hus leker vi inte, vi springer inte hit och dit, utan ber och mottar Nattvarden, Kristi, min Sons Kropp och Blod.” Barnen lyftes plötsligt upp av en osynlig hand och flyttades ut ur kyrkan. När det blir oroligt i kyrkan blir vi distraherade och kan inte be. Om vi ser oordning i kyrkan så ska vi inte tveka att ingripa och säga till, men göra det på ett fint sätt. En föräldrer kan ta med barnet och gå ut en stund om barnet är oroligt men sedan komma tillbaka senare. Men det finns en frestelse i en sådan här situation. Eftersom vissa barn är olydiga sitter föräldrar med barnen utanför kyrkan under hela liturgin, men på sätt får de inte del av helgelsen i liturgin. Bara vi står och är med i gemensam bön med Nattvarden är i centrum, även om vi inte tar emot Nattvarden, så blir vi helgade. Det kan bli flera andra som går ut och börjar samtal utanför kyrkan under pågående gudstjänst och det är inte rätt. Tystnad och ordning i kyrkan är något som kommer att tala till någon som besöker kyrkan för första gången. Det ska inte vara på samma sätt som i mataffären eller på lekplatsen. Det är Guds hus som är fullt av heliga änglar som hjälper och beskyddar prästerna i deras tjänst. Vi kan befinnas oss inne i kyrkan men upplever inte Guds nåd, därför är vi egentligen utanför kyrkan. Christos, som är subdiakon i Heliga Kyprianos och Justinas kloster i Grekland, berättade att ordningen och tystnaden där gör ett starkt intryck på många som kommer för första gången till klosterkyrkan för att det gör det möjligt att höra gudstjänstens ord ordentligt och man kan be ostört. Många uttrycker att de verkligen kunnat njuta andligt av Liturgin.    Samtalet fortsatte handla om vikten av att kunna förlåta, vilket Metropoliten av egen erfarenhet upplevt är något som många kristna har svårt att göra. Korset är en symbol för kärleken och försoningen. Vi vördar Korset men har inte alltid kraft att förlåta och försona oss med andra, vilket är otänkbart  för kristna. Han berättade en historia om två grannar som bråkade om var gränsen mellan deras tomter gick och hur de till slut kom att ångra sig och försona sig med varandra. Den ene hade först varit skadeglad när grannens son ramlade på motorcykel och bröt båda benen och sett det som Guds straff för att grannen varit orättvis mot honom. Men när han förstod att han själv hade haft fel sökte han upp grannen och föll på sina knän och bad honom uppriktigt om förlåtelse för att han behandlat honom orättvist och tom varit skadeglad. Vi ska inte låta några onda tankar eller känslor gentemot någon annan finnas i våra hjärtan. I historien kunde vi också lära oss att lita på Guds försyn. Grannens son som blivit narkotikamissbrukare hamnade på sjukhus i sex månader efter sin olycka men genom sjukhusvistelsen blev han fri från sitt missbruk. Hur kan vi säga ”Fader vår…förlåt oss våra skulder såsom vi förlåta dem som skyldiga äro” om vi inte kan förlåta någon? I så fall kan inte heller Gud förlåta oss. Vi måste kunna förlåta någon vad de än gör mot oss och be för den som gör oss illa. De heliga fäderna säger att vi inte ska låta solen gå ner över vår vrede utan alltid försöka försona oss med dem som vi haft någon konflikt med redan samma dag för om vi inte gör det kommer det bli värre nästa dag och svårare att förlåta ju längre man låter bli att göra det. Folk i världen idag, även barn, är så lättirriterade och har så lite tålamod. Det är därför det är extra viktigt att vi har ordning och tystnad i kyrkan för att få frid och kunna be den tiden när vi firar Liturgi. Kyrkan är den Helige Andens tempel och där den Helige Ande finns, finns mildhet, förlåtelse och försoning. När föräldrar är lättirriterade skapas ett dåligt klimat i hemmet och barnen uppfattar föräldrarna som fientliga tyranner. Barnen kan få psykologiska problem som de vidareförmedlar till sina egna barn senare. Därför vi har bönen och ber för våra barn och försöker vinna barnen genom kärlek och inte genom bestraffningar. Föräldrarna ska spegla Guds godhet. Man kan behöva vara sträng, strikt, bestämd och sätta gränser men med kärlek, som Guds moder i den text vi läste tidigare. Blir man arg på barnen fylls vi av oro, upprördhet, man kan inte be och inte heller sova. Därför har vi bönen som en ”säkring” för att inte explodera. Om någon faller i en flod med fara att drunkna försöker vi hjälpa den. Vi ska inte hoppa i själva för då kan vi drunkna själva utan vi sträcker ut en käpp och om han försöker dra ner oss så släpper vi staven. Om föräldrar försöker hjälpa barnen på ett dåligt sätt förstör de både för sig själva och barnen. Ibland kan vi uttrycka irritation med barnen för att de stör eller irriterar oss, inte för att de egentligen gör något fel. Syster Seraphima sade att Metropoliten nämnde att vi i kloster lever ett fridfullt liv. När vi kommer till klostret är vi inte fridfulla från början men en av de största välsignelserna och askesen vi gör i kloster är att lära oss att förlåta. Vi kan reagera på ett irriterat sätt men ofta förstår vi att vi betett oss fel på en gång. Det gäller även för föräldrar och barn. Det är en bra askes att be varandra om förlåtelse så snabbt som möjligt. Vår egoism vill ofta inte att vi ska ödmjuka oss. Stränghet behövs men om vårt sätt inte är som Gud vill är det bra att säga att: "det jag sade gäller men förlåt att jag inte sade det på ett bra sätt". På så sätt kommer den andre förstå vår kärlek men vi övar oss också i ödmjukhet, något som inte är lätt. Guds nåd kommer till den som gör den här ansträngningen och hjälper oss att ödmjuka oss. Det är en kamp för oss alla, även i kloster, men där har vi hjälpen från alla gudstjänsttexter och hela vårt liv cirkulerar just kring detta.   Metropoliten fortsatte att säga: När vi försöker be hela tiden så förstår vi när något drabbar oss, därför är det bra att be Gud om förlåtelse. Vi kan tänka på vilket tålamod Gud har med oss. Guds tålamod är som ett lugnt hav. När vi gör något fel är det som att slänga ett riskorn i havet och det kan inte göra havet upprört. Vad vi än gör har Gud kärlek och barmhärtighet även om vi ofta bedrövar honom med vårt sätt att leva. Gud fortsätter ändå att sätta ut ”fällor” för att fånga oss på många sätt med sin kärlek. Vi har ofta inte tålamod att vinna vår broder utan uttrycker vår irritation.   Barnuppfostran börjar redan när barnet ligger i magen då föräldrarna bör börja be för barnet och vara försiktiga och kärleksfulla i sin relation till varandra, för det är vetenskapligt bevisat att barnet påverkas av konflikter redan i sin moders mage. När barnet är fött måste de ha tålamod att uppfostra barnen. Barnen möter så många utmaningar i världen idag så vi kan inte låta dem göra och välja vad de vill. Gud har gett oss barnen som en gåva men med det stora ansvaret att ge dem tillbaka till Gud helgade och välsignade. När föräldrarna kämpar för att vara förenade med Gud kommer Gud att upplysa dem hur de ska handla med barnen.   Metropoliten berättade att han mött en mamma till ett barn som var lamt och satt i rullstol men modern såg barnets sjukdom som en välsignelse och uttryckte att situationen räddat henne från ett världsligt liv i synd. Det visar hur en sjukdom kan bli en hjälp att ändra grundläggande livssyn. Hon tog det på ett bra sätt. Det finns andra som kan vända sig mot Gud och bli arga på Honom när de hamnar i en sådan situation. Man lär sig tålamod, uppoffring och kärlek om man tar den prövningen på rätt sätt. Vi har ofta ett värdsligt sätt att se saker som rättvisa och orättvisa. Men vi måste tro att allt sker enligt Guds vilja, tro på Guds försyn och att Gud vet varför Han tillåter något att hända.   Må Guds moder hjälpa oss med Korsets nåd så att det vi talat om ikväll blir inristat i våra hjärtat och omsatt i praktiken så att vårt väsen med tiden öppnar sig allt mer så att Kristus kommer och tar sin boning i oss. Så kommer vi få frid, kärlek och bön inom oss och kunna förlåta och på sätt leva i den Helige Andens nåds ljus. Må Gud vara med er!

Återupplev prästvigningen av Fader Alexander Hahr i Stockholm för ett år sedan med några fina filmklipp:

Metropolit Kyprianos av Oropos av Fili, Grekland, Stockholms Ortodoxa stifts biskop, intervjuades i september 2023 av Timothy Schenone från Saint Photios Theological Seminary i Etna, Kalifornien, USA. Intervjun filmades under Metropolitens Sverigebesök i samband med prästvigningen av Fader Alexander Hahr och har publicerats på seminariets YouTube-kanal i serien intervjuer kallade ”Tea Time at the Seminary”. Här presenterar vi nu en översättning till svenska av en av frågorna till vår Metropolit. Fråga (Timothy): Nuförtiden hör man ofta folk säga saker som "världens undergång är nära. Det är den yttersta tiden nu och det finns inget hopp för någon." Det finns ju någon sanning i det och det är uppenbart att det händer mycket ont i världen just nu. Samtidigt är det många som blir förtvivlade, deprimerade och missmodiga över vad som händer i vår tid. Vad kan människor göra för att undvika att bli modfällda när det gäller tillståndet i världen idag och kanske kan vara mer hoppfulla? Svar (Metropoliten): Kristna som är överväldigade av nedstämdhet och modfälldhet på grund av allt som händer i världen och tolkar dem som tecken på den yttersta tiden har inte en korrekt tolkning av historien. Historien tolkas med hjälp av Ortodoxa antaganden. Historien är inte något skrämmande. Historien är för oss en gåva från Gud i vilken vi kan utvecklas i Kristus och redan nu i våra liv uppleva den yttersta tidens härlighet genom Kyrkans Mysterier och bönen och i allmänhet genom ett liv i Kristus. När vi upplever den yttersta tidens härlighet genom de Heliga Mysterierna och livet i Kristus ser vi på allt med optimism. Därför att historien, som vi vet, inleddes med Ordets inkarnation; det vill säga, redan för 2000 år sedan inträdde vi i de sista tiderna. Eskatologin började för 2000 år sedan. Vi befinner oss i den sista tiden. Kyrkan på apostlarnas tid trodde att Kristi andra ankomst skulle äga rum när som helst. De upplevde mycket intensivt denna känsla av Kristi återkomst och detta fyllde dem med glädje, inte med förtvivlan. Vi bör inte avguda världen. Någon gång kommer världen att gå under. Den kommer att förvandlas; den kommer inte att förstöras. Allt som sker leder till en pånyttfödelse, en förnyelse av skapelsen. Så när vi upplever denna eskatologiska pånyttfödelse mysteriologiskt, känner vi glädje och det är en välsignelse. Naturligtvis kan vi se dystra saker hända runt omkring oss, men de påverkar oss inte, för genom dessa och bakom dessa, skådar vi de sista tidernas härlighet. Jesus Kristus är historiens Herre. Därför, om Gud vill att Kristi andra ankomst ska äga rum i morgon, må det vara välsignat! Låt Honom komma! Vi ska ta emot Honom! Vi bör helt enkelt bara vara redo. Det enda vi behöver bekymra oss om är huruvida vi är redo att ta emot Herren som kan komma när som helst. Herren är den vi väntar på, men Han är redan närvarande i Kyrkan. Vi lever i Hans närhet och förenar oss med Honom. Genom glädjen i vår förening med Kristus, de Heliga Mysterierna och ett kristet böneliv o.s.v., leds vi alltså inte till ett tillstånd av förtvivlan, besvikelse och modfälldhet genom det som sker. Saker här på jorden är inte eviga. Vi väntar inte, som en del tror, på att allting ska förstöras i den yttersta tiden. Vi väntar på Kristus! Dessförinnan kan svårigheter ske, som vi nu i viss mån upplever, som kommer att kulminera i framtiden. Men det sista ordet ligger i Guds händer. Han kommer att förvandla historien; Han kommer att förvandla världen och vi kommer ifrån den tiden att leva i Guds barns frihet. Vi måste fördjupa oss i det vi säger många gånger varje dag: "Tillkomme Ditt Rike, ske Din vilja, såsom i Himmelen så ock på jorden." När vi säger: "Tillkomme Ditt Rike, ske Din vilja", betyder det att vi i varje ögonblick upplever vår Herres närvaro i våra liv. Kristus är närvarande.  Han kommer i framtiden, men Han är redan närvarande genom Kyrkans Heliga Mysterier och vi upplever glädjen av Hans närvaro. Är våra liv fyllda av de Heliga Mysterierna, Eukaristin (den Heliga Nattvarden), förhärligandet av Gud, kyrkobesök, förening med Kristus och med helgonen? I så fall bekymrar oss inte de andra sakerna. Dessa andra saker ger oss helt enkelt en "god ängslan" att vara försiktiga så att vi inte förlorar Lammets sigill. Vårt enda bekymmer är att inte förstöra sigillet som vi fick vid det heliga dopet. Så länge vi har Lammets sigill betyder det att den Gode Herden som gav oss detta sigill är bredvid oss, skyddar oss och vi har ingen vånda eller oro. Historien ligger i Hans händer. Det som vår Herre kommer att göra angår Honom allena. Det enda vi behöver göra, och är skyldiga att göra som kristna, är att utgöra den goda och ljusa sidan av historien, precis som månen har en mörk sida och en ljus sida. Vi måste se till att vara levande kristna och leva i Fadern, genom Sonen, i den Helige Ande. Vi bör uppleva vår förvandling här och nu. Vi bör uppleva våra hjärtans rening, eftersom Herren sade: "Saliga är de renhjärtade, ty de skall se Gud." Den som strävar efter att rena sitt hjärta upplever ständigt Guds närvaro i sitt hjärta. Således oroar han sig inte för någonting. Inte för att han är okänslig för historien. Gud förbjude! För att upprepa, han har en "god ängslan", inte en ohälsosam sådan som visar sig som stress, besvikelse, modfälldhet och dylikt. Han är sunt angelägen om att upprätthålla sitt förhållande till Gud på rätt sätt och att leva i Kristus och Kristus i honom. Då förändras allt. Historiens tolkning är något som en kristen upplever genom de Heliga Mysterierna, genom ett heligt liv i Kristus som han upplever i Kyrkan. Med andra ord måste vi ha en positiv förståelse av historien, oavsett det faktum att ondskan råder. Låt oss inte glömma att när vår Herre levde på jorden, som vi läser i det heliga Evangeliet, kallade han själv fienden – det vill säga de onda andarna, djävulen – för denna världens furste. Vår Herre visste detta. Denna världens furste är fienden i den meningen att han dominerar majoriteten av världen genom lidelser och synd. Men Herren sade inte att vi skulle bli förtvivlade eller modfällda på grund av det. Han sade till oss: "Jag kommer." Och vi säger: "Kom, Herre!" Amen. Och vi tar ständigt emot Honom, jag upprepar, genom bön, genom Kyrkans Mysterier och genom Kyrkans förvandlande kraft och livet i Kristus. Se videon för denna text nedan.   Se hela intervjun här.

Paraklesis , åkallande gudstjänst till Guds moder, firas i heliga Konstantin och Helena kyrka, Vårberg, varje veckodag denna vecka (mån-fre) kl. 19:30 (utom på onsdag kl. 19:00) under Gudsmodersfastan. Vi påminner om att de som inte har möjlighet att komma till kyrkan kan läsa Paraklesis hemma. Varannan dag är den stora och varannan den lilla. Se den kyrkliga kalendern för vilken som ska läsas. Se texterna här. Må Guds moder vara allas vår hjälp! Vi kan förenas i bön till henne var vi än befinner oss!

Idag börjar fastan inför Guds Moders avsomnande! Det som är kännetecknande för denna fasteperiod är att vi omväxlande läser den lilla och stora Paraklesis till Guds Moder (titta i vår kalender vilken gudstjänst som läses vilken dag). Dessa kan med fördel läsas i hemmet och texten finns här: www.ortodoxakyrkan.se/liturgiska-texter Om man vill lyssna på den Lilla Paraklesis så har vi spelat in gudstjänsten som vi firar den i Stockholm här: Läs mer om Gudsmodersfastan här. Vi önskar alla en välsignad Guds Moders fasta!

Metropoliten pratar i den här intervjun om svårigheterna som en kristen möter när man lever i en sekulariserad värld, hur vi kan skydda oss och våra barn från frestelserna i världen och hur man uppfostrar sina barn som kristna. Han talar också om den vidspridda uppfattningen om att vi lever i de yttersta tiderna, m.m.

Till Theotokos avsomnandes festdag fick vi i år till vår stora glädje, med vår Metropolit Kyprianos välsignelse, besök av vår systerkyrka, den Ryska utlandskyrkan under Metropolit Agathangel. Biskop John av Melbourne och Moder Evgenia från Jungfru Marie Bebådelses Ortodoxa kloster i Norge kom och firade först Vesper till Guds Moders avsomnande i Heliga Philotheis kloster, där de också blev bjudna på lunch. På söndagen 15/28 augusti celebrerade Biskop John tillsammans med Fader Anders Orthros och hierarkisk Gudomlig Liturgi på svenska, engelska, grekiska och kyrkoslaviska i kapellet på Uppsala gamla kyrkogård som är tillägnat Theotokos avsomnande. Moder Evgenia sjöng Orthros tillsammans med nunnorna från Heliga Philothei Ortodoxa kloster och Heliga Konstantin och Helenas församlings körmedlemmar Peter och Margarita Magneli. Förutom medlemmar från våra församlingar i Uppsala och Stockholm deltog också sju medlemmar från församlingen tillhörande Saint Edward Brotherhood i England i gudstjänsten, vilka även hjälpte till med läsningar. Gudstjänsten präglades av en mycket festlig stämning, full av innerlig och tacksam bön från alla närvarande och känsla av enhet, vilket vi mer än någonsin behöver uppleva i våra dagar. Biskop John höll en predikan om Theotokos liv och avsomnande och talade om hennes betydelse och exempel för oss i vårt andliga liv. Artoklasia firades i slutet av Liturgin men vi fick tyvärr avstå från procession runt kapellet med ikonen på grund av ihållande regn. I slutet av Liturgin tackade Fader Anders Biskop John det allra varmaste för att de kommit och sade att det var en stor ära att få fira hierarkisk liturgi på festdagen till Guds moders ära, vilket inte skett sedan kanske 2009 då Biskop Johannes hälsa fortfarande var tillräckligt god för att kunna fira liturgi. Vi fick alla tillfälle att venerera en bit av kistan som Heliga Elizabeth den nya martyren och Storfurstinnan av Rysslands reliker legat i. Moder Evgenia skänkte den till kapellet i Uppsala för flera år sedan med välsignelse från abbedissan i Heliga Maria Magdalenas kloster i Getsemane, Jerusalem, där relikerna finns. Fader Anders tog tillfället i akt och tackade Moder Evgenia för den värdefulla gåvan. Alla bjöds sedan hem till Fader Anders på en festlig Agape måltid då vi bröt fastan med en fantastisk smörgåstårta som Presbytera Britt hade gjort samt tårta och kaffe. Fader Anders berättade sedan om ikonen med Helige Theodosios av Tjernigov som finns i kapellet i Uppsala, hur ansiktet försvunnit på den och hur det sedan mirakulöst kom tillbaka. Den tidigare ägaren blev också botad från sin cancer genom ikonen. Vi talade sedan om de nordiska helgonen som vi gemensamt med gästerna från Norge har nära våra hjärtan. Denna festdag till Guds moder blev för alla deltagare en extra festlig och oförglömlig upplevelse av enhet och andlig kärlek mellan Ortodoxa från olika länder och stärkte hoppet om framtida fördjupade relationer mellan våra kyrkor.

Äntligen är vi inne i slutfasen av att byta entrédörrar till vår kyrka och församlingshem. Vi har ju fått ett väl tilltaget statsbidrag för att höja säkerheten, men detta täcker inte våra kostnader full ut. Vi har ju dessutom inte avslutat insamlingen för att täcka kostnaden för renoveringen av dopkapellet. Vi har hittills spenderat cirka 200.000 med att byta väggar, tak och golv, men bara fått in cirka 40.000 i gåvor. Vi hoppas därför innerligt att alla ska förstå vår ekonomiska situation och hoppas att alla vill bidra med en rejäl påskgåva. Det enklaste sättet att bidra är att Swisha gåvan till 123 336 7505 eller sätta in gåvan på kyrkofonden 640 10 07-7.

På måndag börjar Stora och Heliga Fastan! Om man inte kan delta i de speciella gudstjänsterna i en Ortodox kyrka så kan man så klart be dem hemma själv. På vår hemsida under liturgiska texter finns dessa häften som man behöver den första veckan! https://www.ortodoxakyrkan.se/liturgiska-texter

Torsdagen den 29 februari hade vi åter glädjen att få besök av Metropolit Kyprianos med sällskap och de möttes på Arlanda av biskopsrepresentant Fader Anders Åkerström med flera. Gudstjänsten för mottagandet av biskop firades som vanligt i Heliga Konstantin och Helenas kyrka i Vårberg då även Fader Stefanos och några troende deltog. Metropoliten framförde välsignelser från Ärkebiskop Kallinikos och övriga biskopar från synoden i Grekland samt hälsningar från bröder och systrar i Grekland som känner till vår flock i Sverige. Metropoliten uttryckte sina förhoppningar om ömsesidig uppbyggelse för de kommande dagarnas pastorala aktiviteter och gudstjänster. Fader Anders tackade honom för att han gör ansträngningen och besöker oss tre gånger om året och berättade vad som hänt sedan hans senaste besök gällande renoveringen av kyrkan och insättning av nya säkerhetsdörrar. Sedan firades en Trisagion vid Biskop Johannes grav bakom kyrkan och en gemensam måltid serverades. Fredagen den 1 mars besökte Metropoliten med sällskap, Fader Anders, Fader Stefanos och Fader Theocharis samt några troende Skogskyrkogården där Trisagia firades vid gravarna till Moder Parthenia och andra församlingsmedlemmar som lämnat jordelivet. Lördagen den 2 mars (18 februari gamla kalendern) firades Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Philotheis kloster på klostrets festdag, en dag innan Heliga Philotheis verkliga minnesdag, av Metropoliten och det svenska prästerskapet och nunnorna som kör. 35 personer från församlingen i Stockholm deltog och fick vörda ett fragment av Heliga Philotheis reliker som finns i klostret. Metropoliten uppmanade alla närvarande i en kort predikan att vara vaksamma och bedja för att svåra tider väntar oss. Alla bjöds sedan av nunnorna på en festmåltid efter vilken Metropoliten och Fader Anders talade om betydelsen av att helga vår tid. Förr i världen kretsade livet för det enkla bondefolket kring kyrkans högtider, man visste när högtiderna inföll genom att avläsa en sk runstav och man var noga med att inte arbeta på söndagar och högtider. Det är något vi måste komma ihåg även idag att söndagar och helgdagar är helgade åt Herren och då ska vi inte arbeta, utan ägna vår tid att gå till kyrkan, be, läsa andliga böcker, umgås med familjen och besöka sjuka och ensamma. Att handla mat eller gå på restaurang på sådanan dagar bör undvikas för det innebär att man uppmuntrar dem som har öppet för att tjäna pengar på sådana dagar, vilket är en synd. Metropoliten gav flera nutida exempel på människor som fått uppleva att vinsten för dem blev större när de inte arbetade på söndagar och helgdagar för Gud välsignar den som inte arbetar utan i stället helgar Herrens dag. Samma kväll firades Vesper i Heliga Konstantin och Helenas kyrka till uppståndelsen, den förlorade sonen och Heliga Philothei samt det lilla Kompletoriet. Söndagen den 3 mars firades midnattsgudstjänsten, Orthros och Gudomlig hierarkisk liturgi i Heliga Konstantin och Helenas kyrka av Metropoliten och det svenska prästerskapet då församlingens kör sjöng tillsammans med nunnorna varvat på svenska och grekiska. Innan Nattvarden talade Metropolit Kyprianos om dagens Evangelietext om som handlade om liknelsen om den förlorade sonen. Han sade att den skulle egentligen kallas liknelsen om den barmhärtige Guden för den är snarare en beskrivning om hur Gud Fadern är än en beskrivning av den förlorade sonen. Den första betydelsen av liknelsen är att hur långt bort från Gud vi än kommit i vårt liv, hur syndfulla vi än är så ska vi aldrig tappa modet utan alltid lita på Guds stora barmärtighet att Han tar emot oss i Sin stora famn så snart vi ångrar oss och söker oss tillbaka till Honom. Många av oss har en felaktig bild av Gud, att Han är någon väktare eller polis som är beredd att bestraffa oss  när vi överträder någon av Hans lagar. Gud straffar inte. Det finns föräldrar som hotar sina barn med att Gud ska straffa dem om de gör något fel men det är inte rätt att säga så. Gud uppfostrar oss och kan tillåta att svåra saker händer i våra liv, men det är alltid av kärlek, för att vi ska lära oss något av det. Den äldste sonen befann sig i hemmet hos fadern hela tiden. Fadern sade till honom att ”allt mitt är ditt”. Men den äldste sonen hade inte förstått det. Han påstod att han aldrig fått något men han i själva verket hade han tillgång till allt som var faderns. Han befann sig inte i kärleksfull gemenskap med fadern och fast att han bodde i hans hus kände han inte fadern och hade inte kärlek till honom. Hemmet är kyrkan och fadern är Gud. Många av oss tror att livet som kristen endast består av att uppfylla plikter som att komma till kyrkan, fasta, be, tända ett ljus och ge något som allmosa. Allt detta är bra och vi bör göra det men vi får inte tro att det ger oss rättigheter och att Fadern därför är ”skyldig” oss Himmelriket. Många blir bittra på Gud om något sorgligt händer i deras liv och frågar Gud varför han tillåter det när de gått till kyrkan och tänt ljus. De har inte tro på att Gud tillåter sådant som är svårt för vår andliga utvecklings skull. Fadern i liknelsen gick ut från huset  två gånger för att möta respektive son, först den förlorade som var återfunnen och sedan gick han ut och pratade med den äldste sonen för att försöka få honom att komma in och glädjas över att hans bror kom tillbaka. Ofta beter vi oss i kyrkan som den äldste sonen. Vi glädjer oss inte över en syndare som ångrar sig och kommer tillbaka till kyrkan utan vi klagar på att dem. Tänk om fadern inte gått ut och mött den förlorade sonen och om han istället mött den äldste sonen först. Han skulle inte öppnat dörren till hemmet för honom utan säkert sagt till honom att gå sin väg igen. Vi gör ofta så att vi stänger dörren till kyrkan för andra för att de verkar besvärliga. Det tyder på att vi inte har verklig kärlek till Gud eller till våra medmänniskor. Metropoliten önskade alla en välsignad Stora fastan som börjar snart börjar, att vi alla tar väl vara på de dagarna i fasta och bön som världen har så stort behov av idag. I slutet av Liturgin välkomnade Metropoliten den grupp arabisk-talande som nyligen formellt mottagits till vår församling och alla närvarande fick vörda relikfragmentet av Heliga Philothei som tagits med från klostret, dagen till ära. Sedan bjöds på en måltid. Samma kväll genomfördes som vanligt en sk Synaxis, en samling där Metropoliten talade om det andliga livet. Ovanligt många unga hade samlats denna kväll. Temat handlade om hur vi bemöter svårigheter i relationer till våra medmänniskor, i ett äktenskap, i en klostergemenskap, i en skolklass eller arbetsgrupp tex. på ett kristet sätt. Har vi valt att leva ett liv i Kristus betyder det att vi måste visa kärleksfull självuppoffring och sätta våra eget jag åt sidan för andras skull och vi behöver ha stort tålamod i prövningar, allt med Guds hjälp. Vi kan inte förvänta oss att äktenskapet ska vara en ”dans på rosor” utan vi måste vara förberedda på att bemöta olika svårigheter redan när vi ingår ett äktenskap så att vi inte ger upp och vill ta ut skilsmässa på grund av minsta lilla motgång. Situationen i skolor med barn och ungdomar är oroväckande idag. Ökande våld, droger och brist på respekt har ofta grund i att barn växer upp utan att föräldrarna har uppfostrat dem rätt. Därför har initiativ tagits i vår Metropolis i Grekland att samla föräldrar för information om hur de bör agera och hantera sina familjer på ett Ortodoxt kristet sätt och det temat var det som kvällens Synaxis handlade om. En utförligare sammanfattning om vad som sades vid denna Synaxis kommer inom kort att publiceras på våra hemsida. Måndagen den 4 mars hade Metropoliten ett möte med församlingens präster då biskopen gav råd och riktlinjer till hur olika pastorala problem i församlingen bör bemötas. Han gav också instruktioner vilka ikoner det nyrenoverade dopkapellet ska smyckas med. Han hade även individuella möten med församlingsmedlemmar som han bad för och gav råd till. Tisdagen 5 mars åkte Metropolit Kyprianos med sällskap tillbaka till Grekland efter att ha uttryckt sin belåtenhet med besöket. Han såg med glädje att många unga kommer till församlingen och intresserar sig för det andliga livet och den Ortodoxa kyrkan och han uttryckte att han upplevde församlingen som mer dynamisk än tidigare. Vi är så tacksamma till Gud så länge vår Metropolit har krafter, hälsa och tålamod med oss att fortsätta besöka vårt stift i Sverige med så stor kärlek och omtanke om oss! Metropolit Kyprianos med sällskap kommer tillbaka på besök i vårt stift i Sverige 28 maj till 4 juni 2024 för att fira Heliga Konstantin och Helenas festdag söndagen den 2 juni då även en Synaxis kommer att hållas på kvällen som vanligt. Boka in dagen redan nu!

Med välsignelse från vår Metropolit Kyprianos kommer prästen Fader George Shahla, från Helige Johannes Döparens församlingen i Volos, Grekland att besöka Sverige den 20 februari-27 februari 2024. Han deltar vid alla gudstjänster i vår församling under helgen! ببركة الميتروبوليت كبريانوس يزورنا في السويد الأب جورج شهلا كاهن رعية القديس يوحنا المعمدان بفولوس ،اليونان بتاريخ 20/2/2024- 27/2/2024. Vid intresse, kontakta Fader George via: https://www.facebook.com/profile.php?id=100068890927716

Senaste numret av vårt församlingsblad Ortodoxt kyrkoliv finns nu på vår hemsida som PDF-fil och kan även beställas i pappersform från info@ortodoxakyrkan.se. Se även gamla nummer av tidningen i vårt tidningsarkiv.

St. Photios Theological Seminary, Etna, Kalifornien, intervjuar här vår ny-vigde präst, Fader Alexander, som berättar om ortodoxi i Sverige och om vår församling i deras populära serie ”Tea-time at the Seminary”.